Åsa Larsson - LitteraturMagazinet

 Litteraturblogg: Åsa Larsson 

Visa standardvy Visa omslagsvy

 

Jag kan tyvärr inte ta ditt samtal. För en valp har somnat på mina fötter

Jag kan tyvärr inte ta ditt samtal. För en valp har somnat på mina fötter

Jag måste få läsa ALLT. PRECIS NU."

Det mesta regnar verkligen bort. Tackochlov har jag att göra inomhus. Jag har nämligen skaffat valp. Jag har tänkt göra det länge, men det har inte blivit av. På hemväg från mitt och Ingelas skrivläger i Kivik, så slösurfade jag runt på kennel-sidor. Och där: "På grund av ett återbud, så har vi en brun hanne kvar". En brun storpudelhanne. Min kille stannade bilen vid ett rastställe. Jag satt kvar och ringde kenneln. När jag klev ur var jag hundägare. Ibland går det extra fort här i livet. 

Så. Jag har fullt upp att titta på valpen när han sover (så gullig), äter (så himla gullig), leker (gullig-chock), kissar på golvet (Det gör inget! Gullig, gullig!)

Däremellan får man skriva och läsa. Just nu har jag haft lyckan att läsa två vänners manus. Det första var Mats Strandbergs skräckroman Färjan. Det var inte så att Mats bad mig läsa. Nej, jag läste de första kapitlen som gick som följetong i SvD i sommar. (Jag och Ingela gyttjebrottades om att få läsa först.) Till slut skrev jag till Mats att jag inte stod ut längre. Jag måste få läsa ALLT. PRECIS NU. Och herreminjemajka vad bra den är. Mats Strandberg vet hur man skriver skräck. Jag biter på naglarna. Gråter och skrattar. Och jag kommer aldrig mer att åka färja, så mycket är säkert. Han har en sådan känsla för alla sina personer. Jag fastnar för dem allihop. Hur kan han göra alla så levande undrar jag. Jag känner att jag är Marianne, Calle, Albin, Madde... Vare sig det är en medelålders kvinna som har fastnat i sin grå vardag, en liten utsatt pojke med en ganska trasig pappa, en partajande brud som man lätt skulle avfärda som white trash. Det spelar ingen roll. Han skildrar dem aldrig med distans. Aldrig från ovan med ett stråk av löje. Det finns en kärlek till dem alla och när helvetet bryter lös slits man itu när man följer deras öden på den där färjan.

Det känns verkligen som att Mats är en författare som har hittat hem i sitt skrivande. Han har alltid skrivit bra. Och så sa det kaboom med Cirkeln. Sedan undrade man förstås hur det skulle bli när han skrev själv igen. Nu vet jag det: Bättre än någonsin.

Det andra manuset jag läst i sommar är Malin Persson Giolitos nya. Vi har ju ett arbetsäktenskap som jag fått i gåva av Gud. Vi läser hela tiden varandras texter. Pratar minst en timme om dagen i telefon om vad vi skriver och vad vi läser. Och när jag hade läst hennes manus klart, så grät jag. Men det skriver jag om någon annan gång, för nu gläfser valpen i drömmen. Och de där stora mjuka tassarna som luktar så gott rycker i sömnen. Jag måste titta på det.


27 juli 2015
Profil: Åsa Larsson
 
Kommentera
 

Jag är min egen kulturman idag

Jag är min egen kulturman idag

konst förfulas ofta av konstnärens fysiska existens"

Isabelle Ståhl, kritiker, skriver i dagens SvD (på tal om EBW vs Knausgård/Stig Larsson) att hon önskar att Larsson hade skrivit Autisterna och sedan aldrig hade pratat utan gått i exil i ett land utan internet och medier. Hon skriver: "Konst förfulas tyvärr ofta av konstnärens fysiska existens på jorden i samtiden."

För egen del förhåller sig det på det viset att ett gäng män i reflexvästar med enorma maskiner håller på och borrar sig ner 200 meter i min trädgård. Jag ska få bergvärme nämligen. Under två veckor har jag inget varmvatten och det är iskallt i huset (Åsa i oktober: "Vi gör det i maj. Då är det så varmt att man inte behöver ha elementen på ändå!" Yeah right!) Detta sammanfaller med att jag skriver slutet på femte boken i PAX-serien. Ni fattar. Vem har tid att ringa nån och sedan packa ner handdukar och ombyte och gå iväg till en kompis för att duscha. Nej, på med flera lager koftor mot kylan. In i ett slags vi-badar-till-jul-vare-sig-det-behövs-eller-inte-läge. 

Närmaste tiden är jag min egen kulturman.


21 maj 2015
Profil: Åsa Larsson
 
Kommentera
 

Gastkramad

Gastkramad

måste de alltid springa i mörka skogen på slutet"

Mina läsare: Måste du döda så många hundar i dina böcker?

Min redaktör: Måste alla hundar i dina böcker ha ett namn och egen bakrundshistoria.

Min författarkompis Malin Persson Giolito: Måste alla springa i mörka skogen i slutet av dina böcker?

Ja. Ja. och JA. 

Så om ni kan vara lite tysta nu så ska jag skriva slutet på den femte barnboken i PAX-serien, Gasten. Och alla ska få springa i den här snåriga ondsinta mörka skogen. Skogen där man går vilse på en gång. Man tittar bakåt och stigen där man gick är försvunnen. Man försöker gå tillbaka i sina egna spår, men stigen förblir borta. Skogen ser lika dan ut åt alla håll. Det här är skogen där man ropar efter sin mamma och börjar be till Gud. Men det finns ingen som kommer att hjälpa dig. Du vänder dig om hela tiden för det känns som om någon... något är precis bakom dig. Du kommer inte ut. Det finns ingen väg ut. Och hunden får följa med tror jag. Få se om den överlever.


8 maj 2015
Profil: Åsa Larsson
 
Kommentera /Visa 3 kommentarer
 

Sant Jordi

Sant Jordi

I Barcelona firar man världsbokdagen som ingen annan stans. Fast där heter den Sant Jordi. Förr i världen firade man den så att kvinnor gav sina män en bok och männen gav sina kvinnor en ros. Men som några spanska vänner sa till mig: Sedan upptäckte vi att kvinnor kan läsa och nu ger alla varandra en bok och en ros.

Så idag är alla ute på gatorna i Barcelona. Unga, gamla, barnfamiljer. Bokhandlare flyttar ut sina butiker, bokbord löper i oändliga rader, signeringsköer här och där. Begagnat och nytt. Och det står blomsterförsäljare i varje gathörn och säljer rosor, rosor, rosor. Stan kokar av läslust. Det finns många hem i Spanien, berättade vännerna, där de enda böcker man har, är de man köpt till varandra på Sant Jordi. 

Jag har anammat traditionen. Den slår till och med julsillen. Idag ger jag bort böcker och rosor till familjen och kaffeflickorna (=mina kontorskompisar, ja, vi älskar kaffe, nej, kungen har tyvärr aldrig visat nåt intresse). Det blir lite spänning, lite inredningsporr och lite finlitteratur av den där sorten där boken är max 170 sidor.

.


23 april 2015
Profil: Åsa Larsson
 
Kommentera
 

Småkär i Horace

Småkär i Horace

På alla andra platser är en författare lite malplacerad"

Jag vill inte vara det. Men jag kan inte hjälpa det. Jag är lite förtjust i Horace Engdahl. Alltså, jag skulle förmodligen inte lyckas ta mig igenom nåt han skrivit, men jag läser alltid intervjuer och sånt med intresse. Idag intervjuas han och Lena Andersson i SvD med anledning av att de är det nya programledarparet för P1:s Allvarligt Talat (ett program du genast bör ladda ner och lyssna på om du inte gjort det, i alla fall programmen med Märta Tikkanen, Birgitta Stenberg och Kristina Lugn). Nu tycker jag väl att valet av Lena Andersson inte är lysande för det här programmet (även om jag anser att minst varannan mening ur romanen Egenmäktigt förfarande bör tryckas upp på t-shirts), men det är en annan krönika som handlar om vad jag tycker brister när Lena Andersson pratar om kärlek eller Gud. Men nu var det alltså

HORACE

som jag skulle kuttra om. Och jag hade bara tänkt skriva något kort. Nämligen att han säger i intervjun att författares självupptagenhet är nödvänig och bra i skrift. Och så säger han: 

"Det var bara en synpunkt på varför det oftast är så föga givande att umgås med författare. Det är väl så att deras rätta plats är vid skrivbordet. På alla andra platser är en författare lite malplacerad."

JA! Så är det. Jag är inte ironisk. Jag har alltid sagt att jag gör mig bättre i skrift. Jag får alltid känslan att folk blir besvikna när de träffar mig i verkligheten. Jag hör definitivt hemma bakom skrivbordet. (Eller lufsande i skogen.) Och nu har Horace själv sagt att det är rätt och riktigt att jag känner så. (Jag tar bort det faktum att han förmodligen inte skulle beteckna mig som författare ur resonemanget, det gör inget Horace, jag gillar dig ändå.) 

Han verkar ha mjuknat lite, Horace. Äntligen är hans kulturella plattform så helgjuten till och med i hans egen värld att han vågar göra lite Kristina Lugn-grejer. Som han säger när han kommenterar att han skrev en schlagertext till SvT:s Babel:

– Det är sånt som händer i livet. Man öppnar fel dörr och där väntar något helt nytt.


19 april 2015
Profil: Åsa Larsson
 
Kommentera /Visa 4 kommentarer
 

Nya snygga Lida

Bok-
presentation:
Lida
Författar-
presentation:
Stephen King
Storpocket
Färdig att skickas, 114 kr 140 kr

Nya snygga Lida

"När man ser ner i avgrunden, ser avgrunden också ner i en själv." Citatet av Friedrich Nietzsche inleder Stephen Kings roman Lida. Bonniers ger på nytt ut fyra Kingromaner ursnyggt formgivna av David Pearson. Jag älskar Lida och har blurbat den här nyutgåvan. Förutom att Lida är en otroligt spännande thriller helt utan övernaturliga inslag (den alldeles verkliga sjuksköterskan Annie Wilkes ger en tillräckligt med mardrömmar), så skriver King väldigt mycket om författande och skrivprocessen i den här romanen. Kanske säger King mer om skrivande i Lida än i boken Att skriva. Jag fick i alla fall några gratisexemplar på posten, så om någon vill ha Lida, så skickar jag den till de två första som hör av sig med adress i kommentarerna. Nu måste jag sluta, har en inre Annie Wilkes som vill att jag ska skriva nåt annat än den här bloggen.


15 april 2015
Profil: Åsa Larsson
 
Kommentera /Visa 10 kommentarer
 

Dessa underbara deprimerade profeter

Dessa underbara deprimerade profeter

gnälliga, deprimerade, stingsliga – som vilken författare som helst"

Jag lustläser verkligen Bibeln. Den är full av total galenskap och vansinnigheter och samtidigt så finns där sådan klokskap och tröst. Just nu läser jag om profeten Elia. Jag älskar profeterna i bibeln. De är utvalda av Gud, men mellan sina storslagna under och masspredikningar är de allihopa gnälliga, deprimerade, stingsliga och försöker ständigt att smita undan sina uppdrag. (Ta bort det där om storslagna under och masspredikningar så låter det som vilken författare som helst.)

När Elia har besegrat Baalsprofeterna i en makalös battle på berget Karmel, så blir han i nästa kapitel så otroligt deprimerad Det står att han gick ”en dagsled ut i öknen, och efter vandringen satte han sig under en ginstbuske och önskade sig döden” (1 Konungaboken 19)
En vers längre ner somnar Elia där under ginstbusken. Gud sänder en ängel för att väcka Elia. Och det stället gillar jag så mycket. Ängeln blåser inte i trumpet och levererar några storord, utan det står: ”Då kom en ängel och rörde vid honom och sa: Stig upp och ät!" Ängeln är precis som vilken tonårsförälder som helst. Det där har man ju själv sagt till nedstämda ungar emellanåt: "Kliv upp och ät nånting."
Sedan säger ängeln att Elia ska vandra i fyrtio dagar.

Jag har en kompis som är psykoterapeut. När hennes patienter är riktigt nere så är de där tre sakerna jätteviktiga. Att man sover, äter och rör på sig. Det hade GT:s gud koll på. Skönt att han inte alltid bara vill ha blodsoffer och tempel inredda med delfinskinn.

Sedan finns det såklart många grejer med Elia som är... letar nåt bra ord, men... helt sjuka! Att han lägger sig ovanpå en liten pojke för att uppväcka honom från döden. DET behandlingssättet känns sunkigt. Och om Mel Gibson gör Elijah - The Movie, så tror jag att manusförfattarna kommer att skriva sig runt det stället. 


14 april 2015
Profil: Åsa Larsson
 
Kommentera

Bokstreck är min grej

3 mars 2015

Författare Åsa Larsson

Prisad deckarförfattare som numera skrämmer barn

Åsa Larsson är en av Sveriges stora deckarförfattare med flera hyllade kriminalromaner i bagaget, exempelvis "Det blod som spillts" (2004) och "Till offer åt Molok" (2012). Hennes böcker har översatts till många språk och sålt i över en miljon exemplar bara i Sverige. Debutboken "Solstorm" – som även blivit film – utsågs till årets bästa debut av Svenska Deckarakademin när den kom 2003. Innan hon blev författare jobbade Åsa Larsson som skattejurist – en yrkesroll som nu lever vidare genom hennes huvudperson Rebecka Martinsson. Hösten 2014 lanserades Pax-serien, spänningsskräck för barn 9-13 år. "Man skriver ju för att underhålla sig själv. Men när jag skriver för vuxna så sitter min mamma på axeln och när jag skriver för barn så sitter min son där. Jag funderar över vad han tycker är läskigt, vad han skrattar åt, vad som gör honom berörd. Jag vill skrämma ungar som han in i litteraturen," säger Åsa Larsson.
I LitteraturMagazinet bloggar hon om sin skrivarvardag och om läsning.

 

Sök i bloggen

 


Glansholms Bokhandel & Antikvariat
Kundtjänst, vardagar 9-16: 070-692 50 50
LitteraturMagazinet
Redaktör: Sandra Sandström
Ansvarig utgivare: Linus Glansholm
Teknik: Framkant Media AB
Annonsera:  Framkant Media AB