Året är 1945 och Jan, sju år gammal, flyttar till en mindre ort i Östersundstrakten med sin familj – pappa veterinären har fått sitt första egna distrikt. Nu är det mycket som är nytt för Jan: kölden som sticker som ispiggar i ansiktet när han stiger av rälsbussen, kamrater som åker till skolan på sparkstötting och sjukresor med pappan till hingstkastrationer, som formar sig till välbesökta folkfester på stallbacken. Prövningar förestår – under högläsningen i klassen anmodas han att uttala ”Jesus” som ”Jeesus” och en gapig översittare ger sig på honom. Men i skolan finns också Ann-Marie som får en mjuk mild värme att växa i hans kropp.

Björn Håkanson har kallat sin berättelse för en bildningsroman. På hans stillsamt sakliga språk får vi vara med om Jans ofta lustfyllda kunskapsinhämtande och följa hur världen omkring honom växer och blir alltmer begriplig. När vi lämnar honom, ännu inte tolv år gammal, ser vi en mycket ung man som samlar sig för det nya liv som väntar söderut.