Anne-Charlotte Östman

Två böcker från topplistan

Jag tycker mycket om Smirnoffs språk"

Jag har läst två romaner som legat på topplistorna ett tag. Det är Karin Smirnoffs “sen for jag hem” och Lena Anderssons “Dottern”.

Jag tycker mycket om Smirnoffs språk. Det är norrländskt men också ett eget uttryck. Hon skriver ihop ord och namn som huvudpersonens “janakippo” och utelämnar skiljetecken. Det blir inte svårläst men starkt.

Språket förför mig, men så undrar jag över vad Smirnoff egentligen skriver om. Janakippo har blivit utnyttjad sexuellt av sin far. Själv accepterar hon som fortfarande mycket ung ett närmande av en äldre man. Hon behöver en famn. Detta leder till en dotter som hon föder 17 år gammal och som tas ifrån henne. Jag förundras över att janakippo fortsätter att dras till äldre män som till och med luktar illa och har någon fysisk defekt. Hon tycker kanske inte att hon är värd bättre. Men Smirnoff vill också skriva fram något gott ur dem. Handlar det om längtan till försoning? Jag vet inte.

Lena Andersson skriver om folkhemmets upp- och nedgång. Elsa är dotter till Ragnar i förra boken. Hon reser till USA för att studera lingvistik. Där möter hon de nya teorierna om språkets förtryckarmakt. De kopplas också till identitetspolitikens framryckning. Elsa försöker hänga med men känner att något skaver. Och folkhems-Ragnar är verkligen inte med på noterna.

Lena Anderssons bok är lättläst, men den blir lite tråkig när den fastnar i diskussionerna på campus. Den är så tydligt en idéroman. I en sådan blir personerna lätt endimensionella. De får liksom inte leva fullt ut.  

Kommentera