LitteraturMagazinets recension
av Våtmarker, Charlotte Roche
Humor och klokskap förpackat med för mycket dårskap
Det börjar oerhört bra. Jag känner mig hemma redan vid de första meningarna: "Så länge jag kan minnas har jag haft hemorrojder." Kan en bok ens börja bättre?
Det fortsätter:
"I många, många år trodde jag att jag inte fick berätta det för någon. Därför att hemorrojder ju bara växer på gubbar. Jag har alltid tyckt att de var väldigt oflickiga."
Jag njuter av att läsa om kroppens företeelser som presenteras på ett sätt som känns äkta, utan försköning. Äntligen någon som sätter ord på vad vi alla sysslar med när vi är ensamma och ingen ser oss. Uppskattar du att läsa om glansiga kvinnoben, svallande hår, fuktiga sköten och höga kindben, kommer du bli besviken. Men det har vi väl läst tillräckligt? Vi producerar alla snor, sekret, blod, bajs och urin, här får det ta plats i bokform.
Det är verkligen ingen eggande läsning men befriande. Huvudpersonen är en ung kvinna som njuter maximalt av och med sin kropp, ensam och med andra, på ett otvunget vis. Hon kunde ha varit en verklig inspirationskälla!
Hela denna lilla bok utspelar sig på sjukhuset där vår huvudfigur Helen ligger inlagd. Hon har opererats på grund av en inflammation i analen som hon ådrog sig efter en misslyckad intimrakning, hon skar sig i sina hemorrojder.
Helen tar med oss på en guidad tur genom hennes lekamen. Hon berättar ingående med glädje och stolthet om alla härligheter hon kan använda kroppsöppningar och kroppsvätskor till.
Men. Sen går det käpprätt över gränsen. Hon beter sig för märkligt helt enkelt. Hur gärna jag än vill kan jag inte längre se Helen som en frisk person. Och när jag inser att hon är trasig kan hon inte längre fungera som en bra förebild. Snarare kan hon och hennes handlingar uppfattas avskräckande saker som en dåre gör. Synd, tycker jag. Om poängen är att befria ängsliga flickor tvivlar jag på att resultet är tillfredsställande. Jag hade hellre sett att hon avstod från de allra vidrigaste bitarna för att få flera att känna igen sig.
"Jag använder min smegma som andra använder sina parfymflaskor. Ett kort dopp med fingret i musen och sedan dutta liten slem baom örsnibben och gnugga in. Gör under redan vid hälsningspussen."
Det är tydligt att Charlotte Roche vill ge en käftsmäll åt hygienhysterin som råder i vårt västerländska samhälle. Det överdrivna i hur vi tvättar oss och inte får lukta människa. Hur kvinnor in absurdum skäms över kroppens normala funktioner. Budskapet är glasklart och fungerar bra i samklang med opryda Helen. Men författaren väver också in sorgen som kan drabba ett skilsmässobarn. I förordet beskriver hon sin egen sorg över att hennes föräldrar inte längre lever tillsammans. Helens högsta önskan är att hennes föräldrar ska bli kära igen. Den tråden känns konstlad och flödar inte naturligt i den här storyn. Dessutom är slutet slarvigt.
"Välvårdade kvinnor har behandlat håret, naglarna, läpparna, fötterna, ansiktet, huden och händerna. De har färgat, förlängt, målat, peelat, noppat, rakat och smort. De sitter där lika stela som sitt eget omfattande konstverk, eftersom de vet hur mycket arbete som ligger bakom, och vill att det ska hålla så länge som möjligt. Sådana kvinnor vågar ju ingen borra sig igenom och knulla."
"Våtmarker" är en fullkomligt galen berättelse, som med rätta kallats "äckelboken". Jag kämpade emot så det tog ett bra tag innan jag fick avsmak, men tillslut lyckades hon få även mig att rynka ogillande på näsan. Innan dess har jag dock skrattat högt flera gånger, för här finns mycket humor att hämta. Humor och klokskap förpackat tillsammans med en lite för stor portion dårskap.
Mottagen: 13 april 2013
Anmäl textfel
