LitteraturMagazinets recension av Gräspojken, Christer Lundberg

En skruvad debut som får recensenten att garva i smyg

Någonstans där så uppstår dock själva effekten; den att jag å ena sidan skakar på huvudet och förfasas över de stackars barnens tillvaro men å andra sidan garvar läppen av mig"

Bok- presentation:	Gräspojken
Författar- presentation:	Christer Lundberg
Förlag:	Telegram bokförlag

Göteborgaren Christer Lundberg är radioprataren som gjort sig känd i programmet som bär hans namn – Christer i P3. I höst gör han debut som romanförfattare med "Gräspojken" som är något av det mest skruvade jag läst.

Handlingen utspelar sig i Göteborg i mitten av åttiotalet då 12-årige Kalle står på tröskeln till puberteten med allt vad det innebär. Från en dag till en annan så bestämmer sig hans mamma för att åka till Indien för att hitta sig själv och eftersom Kalles pappa är fullt upptagen med sina egna problem så lämnas Kalle och hans bror Björn att klara sig själva på många sätt. Även om familjen helt klart är dysfunktionell så finns det ändå en stor kärlek mellan killarna och deras pappa – så boken blir aldrig deprimerande eller sentimental. På gott och ont.

När mamman så småningom dyker upp igen märker man att det även finns kärlek där.

Den märkliga resa som Kalle gör under sitt första tonår startar med en cannabisplanta på fönsterbrädan som hamnat där av misstag och som vänder Kalles liv uppochner. Under några veckor går han från att förlora oskulden till en blå pall till att skaffa flickvän och cannabisodling. Han kommer därmed också i kontakt med diverse ljusskygga figurer i Göteborgs och Amsterdams undre värld. Kalle blir helt enkelt Göteborgs nya, om än hemliga, knarkkung – något som uppenbart leder till komplikationer.

Det är inte helt enkelt att recensera en bok som "Gräspojken". Morsan i mig förfasas över hur killarna dras in i det ena eländet efter det andra och över hur de, tillsammans med sin förvirrade pappa, hamnar i svåra situationer på märkliga ställen och får bevittna saker som är djupt tragiska. Men beskrivningarna av allt det fasansfulla är så dråpligt beskrivna att man inte kan låta bli garva i smyg bakom popcornskålen i soffan åt den galet svarta farsen som berättelsen utgör. För skrattar gör jag. Mycket! Fast inåt och med viss skamkänsla.

Tyvärr känns boken en aning ojämn. Det finns en betydligt lättsammare och komisk ton under första tredjedelen av boken men sedan ändras tonen en aning, som om författaren har velat testa på deckargenren en smula. Det finns också ett par omotiverade delar i berättelsen som inte har någon bärande funktion utan mest känns som utfyllnad. Det blir svårt att nämna vilka eftersom jag inte vill spoliera för dem som ännu inte läst boken men helt klart så kunde boken med fördel ha slutat lite tidigare. Den sista fjärddelen känns lite som en avslagen efterfest.

Christer Lundbergs språk är rakt och mustigt. Allt berättas med en skoningslöst avskalad ton och ingenstans görs försök att försköna. I stället så lindar Lundberg in den ganska sjuka berättelsen genom att inte låtsas om eller problematisera allt det jävliga som utgör grundhandlingen.

Ifrågasättande av och kritik mot det tragiska i att två barn och deras far tillsammans odlar cannabis i stugkällaren på landet eller promenerar bland knarkare och prostituerade i Amsterdam lyser med sin frånvaro. Någonstans där så uppstår dock själva effekten; den att jag å ena sidan skakar på huvudet och förfasas över de stackars barnens tillvaro men å andra sidan garvar läppen av mig i smyg.

Det är kolossalt svårt att förhålla sig till hela upplägget.

Det finns saker som stör mig i boken. Först och främst så tycker jag att den 12-årige Kalle har ett väl nyanserat tänkande och språk för sin ålder. Han har dessutom ett sexliv som beskrivs rätt utförligt och hela relationen med den två år äldre Ulle känns lite väl vuxen i sin beskrivning. De flesta av oss känner någon som befinner sig i 12-13-årsåldern och i jämförelse med dem så känns Kalle ganska orimlig som karaktär. I alla fall under senare hälften av boken. Han känns snarare som någon i sena tonåren och ibland äldre än så.

En annan sak som irriterar mig är diverse uttryck som används av killarna och som knappast var aktuella 1987. Det blir konstigt när Kalles vän säger ”Mannen – din farsa är fett tung” eller ”Shit vad coolt. Din morsa är verkligen het”, för vi som var tonåringar under åttiotalet vet att de där uttrycken inte var uppfunna förrän långt senare. Det kan tyckas vara en bagatell men det stör lik förbaskat.

Som slutkläm så vill jag ändå ge Christer Lundberg en dunk i ryggen och säga ”snyggt jobbat!” för det här är en bok som jag tror att många kommer att livas upp av i höst. När jag var klar med boken så lämnade jag över den till min 17-årige son och sa ”Den här måste du läsa. Den är galet skruvad och du kommer att gilla den. Men börja INTE odla cannabis, det säger jag bara!!”

Mottagen: 23 september 2012

Skriv din kommentar

litteraturmagazinet.article_145273.comments

Anmäl textfel