LitteraturMagazinets recension
av Ingenbarnsland, Eija Hetekivi Olsson
En brinnande hunger efter ett annat liv
LitteraturMagazinetsMiira är ursinnig. På tafsande män, rasistiska lärare, rika snobbar och orättvisor. Med en stolthet som en indianhövdings och en tickande bomb av hårdpackad underlägsenhet i bröstet forsar hon fram längs Gårdstens grå husfasader.
Miira är född till sopa, med amalgamfyllningar i framtänderna, skitjobb och noppriga sunkkläder. Men Miira vill större, spränga gränser, bli konstnär eller hjärnkirurg. Som statsminister hade hon i alla fall inte gjort som Palme och andra välmenta politiker som gett henne ”rätt” att läsa svenska som andraspråk och därmed gjort henne till en finnjävel i finneballeklassen, för alltid.
Miira är inte flickigt trevlig och vän. Miira eldar i trappuppgångar, slår grannbarn, bombhotar skolor, hänger i knarkarkvarter och dricker sprit. Snorloskar.
Knappt en rad har Hetikivi Olsson slösat på att framställa Miira som något annat. Först efter drygt hundra sidor skrivs någon form av sårbarhet in, något som inledningsvis får mig att tvivla på historiens ärlighet. Jag tänker att ingen människa kan vara så hård och beslutsam som Miira.
Men efterhand lär jag känna bokens huvudperson. Ser hennes omedvetet blottade insidor, hennes vilsenhet och rädslor.
Det som griper mig mest i boken är Miiras relation till sitt eget samvete. Miiras mamma städar trappuppgångar och kan knappt ta sig upp på morgonen på grund av knäckt ryggrad. Ändå tar hon ett lån och låter Miira åka på språkresa till sandstranden i England.
Här dras ett streck mellan Miira och hennes vänner mellan husen i Gårdsten. Ett streck som skär som ett rakblad i Miiras samvete. Redan i mellanstadiet är Miira expert på klassmarkörer. En snabblick i ögonvrån och hon vet exakt var på samhällets nedersta trappsteg klasskompisen befinner sig.
Hennes brinnande hunger efter ett annat liv skapar en avgrund mellan henne och barndomsvännerna. Hennes skam blir till magknip när hon inser att hon har vuxit ifrån barndomsvännen med spritflaskan, de långa tånaglarna och de snart inflammerade spruthålen i armvecken.
Romanens språk är helt och hållet Miiras, trappuppgångens och de trimmade tändarnas. Det forsar fram. De egenhändigt sammansatta orden blir visserligen lite för många ibland, men språket känns ändå nästintill hundraprocentigt träffsäkert. Som en självklar del av verkligheten det beskriver.
En bråkdel av Miiras ursinniga energi hade tagit ett medelklassbarn som mig själv till månen. Den ursinneskraft Hetikivi Olsson skriver in i Miira borde ges till alla svenskfödda barn tillsammans med D-dropparna. Då hade ingen fördelningspolitik behövts.
För det är just uppkäftigheten, bångstyrigheten och vägran att vara till lags som ger Miira kraften och modet att bryta sig ur den verklighet hon hatar – utan att tvingas finna sig i de lydiga och urtrista leden.
Ingenbarnsland är en förstklassig debut, värd att hyllas, diskuteras och jämföras med allehanda storheter inom genren arbetarklasslitteratur. Ändå lämnar berättelsen efter sig en gnagande fråga:
Hade vi kunnat ta till oss en Miira vars mamma inte hade haft Leo Tolstoj i bokhyllan, vars pappa inte var hobbyfotograf och som varken var intresserad av smartböcker på Bokmässan eller att praoa på galleri? Orkar vi med helveten utan lyckliga slut? Troligen inte inom samtidslitteraturen.
Mottagen: 12 februari 2012
Eija Hetekivi Olsson
"Jag skriver för livet" skriver Eija Hetekivi Olsson själv när hon presenterar sin debutbok "Ingenbarnsland". Den mycket uppmärksammade debutboken utkom i december 2011 och utspelar sig i Gårdsten och Bergsjön där författaren själv växte upp.
Utgivning
Ingenbarnsland
Av Eija Hetekivi Olsson
Böcker vi väntar på
Varför vara lycklig när du kan vara normal?
Av Jeanette Winterson
Fallet Thomas Quick. Att skapa en seriemördare
Av Hannes RåstamLitteraturMagazinet tipsar
Boktoppen maj 2012
Journal 64
Av Jussi Adler-Olsen
Kråkornas fest
Av George R R Martin
Handbok för glada gubbar
Av Dag Sebastian AhlanderPockettoppen maj 2012
Jag är Zlatan Ibrahimovic
Av David Lagercrantz
Sök på LitteraturMagazinet
Senaste recensionerna
Fotograferat strandäventyr för de yngsta
Recension: Nalla och Björn åker till havet av Kajsa Lindström
Aktuella recensioner
Fotograferat strandäventyr för de yngsta
Recension: Nalla och Björn åker till havet av Kajsa Lindström
Syskon utforskar stjärnhimlen på egen hand
Recension: Stella - en prinsessa bland stjärnorna av Marie-Louise Gay
Varken spännande eller läskigt – bara vämjeligt splatter
Recension: Skalpelldansen av Jenny Milewski
Känslofylld novellsamling berör
Recension: Om att gråta sig till sömns och annat trams av Roza Takiporian
Formen överskuggar innehållet
Recension: Jag är på anstalt: fotnoter till ett ickeskrivet verk av Friedrike Mayröcker
Om tejprullar, Sarkozy och en oskriven roman
Recension: Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag av Bodil Malmsten
Irene Huss hamnar i skottlinjen mellan kriminella gäng
Recension: I skydd av skuggorna av Helena Tursten
