LitteraturMagazinets recension
av Dublinesk, Enrique Vila-Matas
Ett briljant kalejdoskop av litteratur och liv
Den spanske författaren Enrique Vila-Matas fabuleringsförmåga och briljanta lek med litteratur i litteraturen katapulterar läsaren rakt in i ungdomens läsglädje.
Av fiktiva och autentiska citat, författare och referenser spinner Vila-Matas en magisk värld för vuxna läsare som lockar med den ultimata fiktionen: att kliva in med sitt eget liv i en roman.
Det ligger naturligtvis en risk i detta, rutinerade läsare är något annat än barn, och är svårare att behålla på tåget, men Vila-Matas darrar aldrig på handen. Bakom hans förtrollande litteraturtrick döljer sig mer än bara en lek med orden: nämligen protagonisten Riba, självupptagen och hjälplös.
Samuel Riba: sextio år, nykter alkoholist och fram till nyligen förläggare "med alla de viktiga i sin utgivningskatalog". Han är djupt fångad i sin litterära värld; om det har förvärrats sedan han slutade dricka vet man inte, men hans oförmåga att hantera sociala situationer är påfallande. Hans fru konverterar till buddhismen och insikten att deras äktenskap håller på att gå sönder paralyserar honom. Han klarar inte av att berätta för sina föräldrar att han avslutat sin karriär som förläggare. Googlande tillbringar han sina dagar framför datorn. Hans övertygelse att "världen är mycket tråkig, eller, vilket är detsamma, det som händer i den är ointressant om inte en bra författare berättar om det" är hans skydd mot en tillvaro där han själv är överflödig.
För att manifestera denna överflödighet bestämmer han sig för att ordna en begravning för det tryckta ordets era. Även detta infall springer egentligen ur ett försök att slingra sig undan verkligheten, som svar på föräldrarnas envetna frågor på vad han ska göra i framtiden svarar han att han ska åka till Dublin, på Bloomsday då James Joyce "Ulysses" utspelar sig, och hålla ett rekviem för Gutenbergs era.
Riba filtrerar världen genom litteraturen. Samtidigt projicerar han det fiktiva på verkligheten. Vila-Matas laborerar med frågan hur vi uppfattar världen; hur förändras vi av litteratur och konst och hur får det oss att uppleva verkligheten runtomkring? Riba ser eller tror sig se små mysterier – en oväntat uppdykande man i blå Nehrujacka, en dubbelgångare till Beckett, en kvarglömd röd resväska – och han tolkar världen genom autentiska eller av honom själv påhittade referenser till litteratur eller, för den delen, konst i allmänhet.
Den före detta förläggarens försök att skapa en mening i sin tillvaro genom att förse den med litterära referenser blir till en kalejdoskopisk odyssé genom litteraturen. "Dublinesk" höll mig sysselsatt i veckor efter att jag läst ut den. Inte bara för dess författare flätar ihop fiktion och verklighet så skickligt att det smittar av sig också på läsarens verklighetsuppfattning, utan för att han slår an på den primallängtan att bli förlöst genom litteraturen som alla läsare bär inom sig.
Ribas längtan efter att hitta den geniale författaren, den "anarkistiske arkitekten" som ska strukturera om världen åt honom, och hans övertygelse att en ung, osynlig debutant spionerar på honom surrar honom bara hårdare fast vid hans pinsamt sysslolösa tillvaro. Samtidigt är de ett försök att ta sig ur just denna meningslösa tillvaro. Det hela är egentligen djupt tragisk. Hos Vila-Matas blir det icke desto mindre mycket underhållande, som god tragik ju bör vara. Och i slutändan kan ett mästerverk som "Dublinesk", i fin översättning av Lena E. Heyman, inte göra en läsare annat än lycklig.
För i motsats till Riba kan vi vara glada över att vi funnit den anarkistiske arkitekten. Hans namn är Enrique Vila-Matas och jag ser fram mot fler svenska översättningar.
Mottagen: 2 december 2013
Anmäl textfel
