Bokens titel anspelar på den fysiska undantagsstämpel som de "normala" sätter på fysiskt, psykiskt och socialt avvikande. Erving Goffman har lagt ett rikt källmaterial, hämtat ur självbiografier och fallstudier, till grund för denna analys av den stigmatiserades inställning till sig själv och till de normala.

Stigma aktuellare än någonsin!

Hur får man syn på stigmatisering, denna undantagsstämpel som ett samhälles normala sätter på fysiskt, psykiskt, socialt eller på annat sätt avvikande människor? Den stigmatiserade ställs ideligen inför frågan hur han eller hon ska bemöta samhällets stereotypa krav och förväntningar: Ska man öppet vidgå sitt stigma, och kanske riskera att stöta bort många människor eller ska man göra allt för att dölja stigmat, till varje pris eftersträva anpassning till det normala samhället?

Erving Goffmans (1922-1982) analys är utan tvekan användbar i dagens samhälle. Han lyckas isolera en minsta gemensam nämnare för stigmatisering och menar att detta ytterst är en politisk akt. 

Denna titel har tidigare givits ut av Norstedts men ingår numera i Studentlitteraturs sortiment.

Bokens titel anspelar på den undantagsstämpel som de ”normala” sätter på fysiskt, psykiskt och socialt avvikande. Erving Goffman har lagt ett rikt källmaterial, hämtat ur självbiografier och fallstudier, till grund för denna analys av den ”stigmatiserades” inställning till sig själv och sitt förhållande till de ”normala”. Den ”stigmatiserade” ställs ideligen inför frågan hur han ska bemöta samhällets stereotypa krav och förväntningar: Ska han öppet erkänna sitt stigma, och kanske riskera att stöta bort många människor han kommer i kontakt med, eller ska han göra allt för att dölja stigmat, till varje pris eftersträva anpassning till det ”normala” samhället? Goffmans analys påvisar sammanhanget mellan samhällets normer och den konflikt- eller kampsituation som de avvikande tvingas in i. Genom att behandla alla problemgrupper från kriminella och prostituerade till hörselskadade och på annat sätt handikappade som en enhet lyckas han isolera en minsta gemensamma nämnare, stigmatiseringen, som är en politisk akt.