I denna, min andra samling dikter och poetyder tillåter jag mig att plocka fram svärtan, men också hoppet om en ljusare framtid, om grubblerier kring döden och om kärlekens nästan viskande poesi. Med kriget visslande kring våra öron - självklart på behörigt avstånd - inser vi lagom engagerat - fortfarande på behörigt avstånd - att krig är en styggelse och borde i vårt modernt humanistiska tidevarv aldrig få förekomma, samtidigt som det slår oss att; det är precis just det som skiljer oss från aporna och gör oss - anar jag - lite mer mänskliga?

Att tro på det omöjligas flykt - att le åt de uppblåsta kanslidårarna - att springa ifatt sin längtan - där dumheten segrar över visdomen i stumma läppars bekännelse - där en fiskmås flyger i motvind och låter sig berusas av kraften, eller att det helt enkelt bara känns viktigt att vara den man är. Är man lyckligare bara för att man föddes under stjärnorna en kall decembernatt och drömmarna kantades av pastellrosa knutar? Livet börjar om handlar just om att befinna sig vid vägs ände. Det är kanske nu man borde göra sig av med sånt man inte längre har någon nytta av och gå vidare. Sträcka på sig. Kanske rent av springa? Göran Hansson