En tonåring, hopsjunken som en trasdocka över bänken med blicken fäst i ett tomt ingenting, är det sinnebilden för högstadiet? En orättvis bild? Men den som vill ta unga människor på allvar måste fråga sig varför så många elever bara sitter av tiden i väntan på att det ”verkliga livet” ska börja.

Journalisten Gunilla Granath satte sig i skolbänken och gick om en termin i sjunde klass för att söka svaret. Hon gjorde läxor, skrev skrivningar, åt i matsalen, umgicks med sina klasskompisar och hängde på skolfiket. Hon ville fånga skolan ur ett perspektiv som ofta saknas i skoldebatten – elevens.

Hennes dagbok ger läsaren en inblick i en värld med mycket liten kontakt med verkligheten. De stora existentiella frågorna som rör sig i unga människors tankar hålls utanför lektionerna liksom det betydelsefulla sociala spelet i klassrummet.

I stället såg hon en skola där eleverna, liksom lärarna, hålls fångna i ett system där Tidsguden styr med järnhand. I ett sådant system smulas kunskaperna ned till en stendöd faktasamling i en totalfragmentiserad ämnesvärld utan sammanhang.

Kanske är det en orättvis bild. Frågan är vems bild som gäller.

Det som griper mig mest i boken är skildringen av elevernas sociala verklighet. /.../ Lyhört och respektfullt skildrar hon ungdomarna och beskriver deras roll i klassen: de balla tongivarna, de ansvarsfulla ledarna, de rivaliserande drottningarna, de osjälvständiga och de som är helt utanför.

Skolvärlden, nr 2, 1997

Här räcker det alltså inte att bara klaga på lärare och skolledning. Jag hoppas därför att denna rapport från skolans vardag blir spridd och läst, inte bara i skolan utan långt in i maktens korridorer på skolverk och departement.

Pedagogiska Magasinet, nr 4, 1996