En hand som fattar en annan hand eller en kropp som rör vid sig själv – sådan är bilden av köttet i den franske filosofen Merleau-Pontys filosofi. Bilden innehåller både närhet och distans: lika nära som den berörande kroppsdelen är en annan kroppsdel, lika ohjälpligt åtskilda är de båda av kropparnas köttslighet. Det är på samma gång en aktiv och en passiv handling; den gripande handen möter ett blottställt kött. Denna dubbelhet är inte resultatet av att vi består av två skilda verkligheter (kropp och själ, ande och kött) utan visar vår kroppslighets fundamentala villkor. På samma gång som vi är verksamma i världen, och påverkar vår omgivning genom vår verksamhet, verkar världen på oss. Genom att vi rent fysiskt är på plats i världen är vi utsatta, sårbara, möjliga att beröra. I sitt sista verk, Le visible et l’invisible, undersöker Merleau-Ponty dubbelheten som vi konfronteras med i den mänskliga kroppen, och som inte ska ses som en teoretisk möjlighet utan som en vardaglig verklighet, något vi erfar varje gång vår kropp möter en annan kropp. Då en kropp rör vid en annan är det på samma gång en gest av trosvisst igenkännande och en öppning inför det obekanta. Också då kroppen rör vid sig själv finns denna förening av det välbekanta och det främmande: vilken är denna kropp som jag känner så väl, och som jag i varje stund upplever på nytt?

Vad är kött? Att fråga ut kroppens köttslighet innebär att fråga om det som är så välbekant, så väl känt, att det är svårt att formulera i ord. Men det är just därför det kräver en förklaring. Vilket är detta kött som har förmåga att mjukt smeka en annan kropp, och som både känner och inte känner sig själv?

Helena Dahlberg försöker inte bara besvara denna fråga, utan ställer den också i kontrast till den franska humanistiska traditionens fråga om vem eller vad människan är. Det franska filosofiska klimatet under 1940- och 50-talen karaktäriseras av att frågan om människan, i spåren av de två världskrigen, fick förnyad aktualitet. Representanter för marxismen, den katolskt inspirerade existensfilosofin och den ateistiska existentialismen debatterade alla frågor om människans särskildhet i förhållande till resten av världen. Debatten präglades av en vilja att förklara den tvetydighet som människan upplever, och som beror på att hon å ena sidan är en naturlig varelse, men å andra sidan vänder sig mot naturen, att hon är kroppslig men också något mer än sin kropp, levande men döende. Då dessa franska debattörer talade om broderskap och humanism var det ofta i syfte att förklara vem människan är på ett sätt som skulle göra henne mer enhetlig och begriplig.

Då Merleau-Ponty skriver om köttet, däremot, är det inte för att svara på frågan om vem eller vad människan är. Köttet visar istället människans gräns; hur hon är delaktig i världen och hur hennes ”jag” bara är en fortsättning på något som alltid redan har börjat. Filosofin om köttets dubbelhet gör inte människan mera enhetlig, men den visar hur hennes olika sidor hänger ihop. Köttet utgör alltså inte ett svar på frågan om människan, utan på frågan om varat.