Mannen under trappan - Marie Hermansson
Det har väl aldrig varit så svårt att läsa ut en bok! Det blev många avbrott innan jag blev klar med Mannen under trappan. Det berodde inte på att den var tråkig. Istället blev det avbrott i lyssningen hela tiden, då jag lämnade tillbaka ljudboken som jag lånat innan jag var klar. Sedan tog det ett tag innan jag kunde höra resten... Därför blev inte läsupplevelsen den bästa och jag gjorde nog inte boken rättvisa.
Fredrik och hans familj flyttar in i ett stort, fint hus på landet. Hans fru, Paula, är framgångsrik konstnär och själv jobbar han på näringslivssekretariatet på kommunen. De har två barn och överhuvudtaget är det ett lyckligt liv de har tillsammans. Ganska snart efter det att de har flyttat in i huset börjar dock livet rämna för dem och i synnerhet för Fredrik. Han upptäcker att det bor en liten man under trappan som kallar sig för Kwådd, eller något liknande. Det visar sig att han är en modern form av hustomte som hjälper ägarna med läckande kranar och annat som behöver fixas i ett hus. När Fredrik träffar Kwådd försöker han bli av med den oinbjudne hyresgästen, men han försvinner inte. Istället börjar också Fabian, sonen, leka med Kwådd. Mer och mer känner Fredrik sig hotad av Kwådd och han tar till allt brutalare metoder för att försöka driva ut honom från huset. I takt med den kampen åker han på allt fler motgångar i relationen till Paula och barnen samt på jobbet.
Det är en suggestiv berättelse och en allegori över hur det undermedvetna kan ta över en människas psyke. Fredriks beteende blir allt mer märkligt och hans humör är lynnigt. Familjen och omgivningen tar allt mer avstånd från honom och samtidigt blir han allt mer besatt av att bli av med Kwådd som han anser infiltrerar familjen. Han börjar undersöka vem mannen under trappan kan vara, var han kommer ifrån och vad han vill.
Trots den avbrutna lyssningen blev det en intressant läsupplevelse. Framför allt var upplösningen spännande, när Fredrik allt snabbare närmar sig katastrofen. Lösningen på gåtan om mannen under trappan blir till slut inte så oväntad, men slutet lämnar öppet för egna funderingar kring hur allt egentligen hängde ihop!
Avdelning: Spänning Taggar: #recension
Styggelsen: skräckroman - Amanda Hellberg
Under en tid har jag spanat på Amanda Hellbergs böcker, först "Styggelsen" och i vår kom också "Döden på en blek häst". Risken för besvikelsen inför en sådan pepp är uppenbar, men istället blev det en fantastisk läsupplevelse. Skräck av hög klass, så där så att man snubblar på orden av att själva läsningen blir så intensiv. Större delen av boken slukades i en sittning och efteråt, läslycka!
På en marknad på 1940-talet i Västgötska ”Skardala” kidnappas Singa som inför en hänförd publik visar upp förmågor att kontakta andevärlden. En frikyrkopastor och hans syster vill utnyttja henne för egen vinning.
Singa utsätts för vedervärdig behandling i sin fångenskap och utnyttjas maximalt av sina ”värdar”. Singas förmågor består inte enbart av övernaturliga inslag utan också en helt vanlig psykologisk kompetens att läsa av andra människor. Den stora poängen med boken är också hur människor med enkla knep luras att tro på medium eller liknande, av t.ex. ekonomiska eller religiösa skäl.
Att boken utspelas i bekanta trakter av människor med dialekt som känns igen gör naturligtvis trovärdigheten större. När det dessutom blandas in referenser från historia, folktro och skräckkultur blir mixen så där perfekt tillredd. Därför är jag helt fast när boken går över i en klassisk spökhistoria i andra delen där Maja Grå, en ganska vanlig tjej i nutid, presenteras och hon blir knytpunkten för berättelsens upplösning.
"Styggelsen" är en berättelse om parapsykologi och illusioner, men själva boken är i sig en skicklig illusion. Hellberg har med små medel lagt ut både dimridåer och ledtrådar för läsaren innan förklaringen till Singas öde avslöjas för läsaren. Vill man förstå tricket kan man säkert lista ut det under tiden, men för den som vill bli lurad och underhållen är det effektivt. Och lurad och underhållen vill man väl bli, eller?
Avdelning: Skräck Taggar: #spöken #recension
Kommentera
Horla
Horla av Guy de Maupassant är en sådan där härlig gammal rysare som det finns en del av. Kortromaner med en kuslig stämning som suger in läsaren och sakta men säkert drar med hen mot mörkare och dolda verkligheter. Liksom i The Turn of the Screw som jag skrev om tidigare i veckan är det oklart för läsaren om huvudpersonen i Horla är utsatt för vålnader eller är drabbad av sina egna hjärnspöken. Han är en man från överklassen som bor på ett gods i Frankrike och trivs med livet, som bl.a. innefattar sällskapsliv i Paris societet. Någonting börjar hemsöka honom och han försöker ta reda på om det är något ondskefullt som skapar ångesten hos honom. Det verkar som om han blir fri från marorna när han befinner sig hemifrån. Är det något i huset som stör?
Berättelsen är mycket poetiskt skriven och det känns som att Stefan Hammaréns översättning är välgjord, både trogen de Maupassants språk och anpassad för att vara begriplig på svenska. Till en början är det en vanesak att hänga med i de ovanliga meningsbyggnaderna, men ganska snart är jag uppslukad.
Fruktan hos huvudpersonen kommer sig framför allt av att han inte vet vad han plågas av. Det blir en skräcks om inte går att ta på och därför blir det också riktigt rysligt, eftersom det är så skickligt beskrivet hur han med olika experiment försöker finna ut vad som händer. Det är skrivet i dagboksform, vilket också är till berättelsens fördel i det här fallet, man får del av berättarröstens fasor i fösta person. Till stor del handlar Horla om det mänskliga psyket, bl.a. är det en episod där huvudpersonens kusin blir hypnotiserad. Dessutom skildrar Guy de Maupassant klasskillnaderna i Frankrike och överklassens syn på att överlåta politiska beslut till folkmassorna. Är det kanske så att en del av huvudpersonens problem ligger i en social identitetskris? Oavsett hur man tolkar Horla så är det i alla fall en ruskigt spännande läsning! Dessutom gjorde översättarens efterord, som är en intressant litterär analys av de Maupassant, att jag blev ännu mer nyfiken på denne 1800-talsförfattare.
Avdelning: Skräck Taggar: #spöken #recension
Kommentera
Ghost Story - Peter Straub
Efter Gillian Flynn, Andreas Roman och Amanda Hellberg har skräcksommaren fortsatt med Peter Straubs Ghost Story. En spökhistoria om spökhistorier och en berättelse om verklighet kontra fantasi, metaberättandet är en central del i denna härligt kusliga bok!
”The Chowder Society” består av fyra män som träffas hos varandra och berättar spökhistorier eftersom de inte vill tala om de verkligt hemska händelser de har upplevt. Den femte mannen i sällskapet, Edward Wanderlay har dött under märkliga omständigheter på en fest hos John Jaffrey som ingår i sällskapet. Advokaterna Sears James och Ricky Hawthorne samt ungkarlen Lewis Benedikt, vars fru dött under oklara omständigheter ingår också. Ett år efter Edwards död inser de att samtliga fyra återstående drömmer liknande mardrömmar och de inser att de måste hantera händelser som ligger långt tillbaka i tiden. De kontaktar Edwards son, författaren Don, som konsult för att komma vidare i livet. Don har själv skrivit en rysare med titeln ”The Nightwatcher” efter det att hans bror dött under märkliga omständigheter. När han kommer till staden Milburn där de äldre herrarna i The Chowder Society bor, har han en idé om en karaktär, ”Dr Rabbitfoot”, som kommer till en stad och ställer till med kaos. När det börjar gunga under fötterna på Milburns invånare inser Don att hans berättelser och verkligheten är mer lika varandra än vad han har förstått:
"So here I am. Each of the three men, my uncle´s friends, seems admirable in his own way: but are they losing their minds? I can´t even be sure they have told me everything. They are frightened, and two of them have died; and I wrote earlier in this journal that Milburn feels like the sort of town where Dr Rabbitfoot would go to work. I can feel reality slithering away from me, if I start to imagine that one of my own books is happening around me."
De egna fantasiernas påverkan på den upplevda skräcken är en förutsättning för de spöken som uppträder i Ghost Story. Det påminner lite om hur barnen i Stephen Kings Det besvärjer ondskan med att den inte finns, mer än i deras huvuden. Verkliga är däremot alla de djur som hittas döda runt Milburn och som är början på den fruktansvärda vinter som drabbar den lilla staden i nordöstra USA. Samtidigt som Don anländer också Anna Mostyn till Milburn och får jobb som sekreterare på Sears och Rickys advokatbyrå, men det är från början uppenbart för läsaren att hon på något sätt står för den ondska som drabbar människorna i staden. Men varför påminner hon om Dons gamla flickvän och om den Eva Galli som The Chowder Society känt som unga, men som de aldrig talar om? Förutom att Ghost Story är en psykologisk rysare, handlar den också om hur händelser i det förflutna kan återkomma. För de äldre männen blir uppgiften att göra upp gamla räkningar för att kunna bekämpa sina spöken. Under tiden är Milburn på väg att gå under i vansinne och vargavinter.
Peter Straub är en favorit som fallit i glömska. Länge trodde jag mig ha läst denna bok i svensk översättning, Gengångare, men det visade sig vara Lovecrafts bok med samma svenska titel som jag hade läst. Straub är en av de stora skräckförfattarna i sin generation, tillsammans med t.ex. Stephen King och Dean Koontz. Hans verk anses något mer intellektuella än de två senare och prisas ofta för sina böcker. Ghost Story är också en smart berättelse som kräver lite av sin läsare för att hänga med. Det blir extra tydligt på slutet när man ibland knappt vet vad som händer i bokens verklighet och vad som bara sker i karaktärernas egna fantasier eller drömmar.
Avdelning: Skräck Taggar: #spöken #recension
Kommentera
Kaninhjärta
Christins Ljungqvists debut har knappast gått någon förbi som följer med i bokbloggarnas förlovade värld. Kaninhjärta handlar om tvillingarna Mary och Anne som tillsammans har förmågan att kommunicera med spöken. Mary är den som låter de döda få fysisk gestalt så att Anne kan höra vad de har att säga. En sommar bestämmer Mary att de två ska rymma från mamman som lever på landet utanför Kungsbacka. Utan pappans vetskap bosätter de sig i hans lägenhet i Göteborg, när han åkt på semester i Thailand med sin nya kvinna. Det som börjar som ett äventyr för två 17-åringar blir så småningom mer på allvar när de träffar Emilia och hennes cirkel av personer med mediala förmågor. Tillsammans hoppas Emilia att de ska kunna hitta en försvunnen 5-årig flicka som hon känner. Till en början är Mary och Anne nyfikna på vad deras förmåga kan betyda, men så småningom tappar de kontrollen över händelserna. Vilken avsikt har Emilia egentligen med seanserna när gruppen träffas?
Skildringen av de ganska olika tvillingarna är trovärdig och gör denna spökliga bok till en bra läsupplevelse. Den utåtriktade Mary och den mera tillbakadragna Anne är som yin och yang trots många ytliga likheter. Så småningom visar det sig att de största skillnaderna mellan de båda inte är riktigt som man tror utifrån deras beteende. Frigörelsen från föräldrarna hanterar de på olika sätt, Mary är mer erfaren men Anne är den ansvarsfulla. Berättelsen handlar mycket om sårbarheten hos (unga) människor och vilket ansvar man kan ta för någon annan. Anne får av ett spöke veta något om Marys framtid och hon kan inte bestämma sig för om hon ska berätta detta för Mary, eller om hon ska försöka lösa den svåra situationen själv. Alla karaktärer i boken har sina styrkor och svagheter och vissa är bättre än andra på att hantera detta. Dessutom bär de på hemligheter som leder till att de emellanåt får svårt att lita på varandra.
Jag tycker nog att det märktes en aning i inledningen att Kaninhjärta är en debutbok, men historien om tvillingarna och sökandet efter femåringen utvecklar sig till en riktigt fängslande berättelse. Ljungqvist har också ett språk som är både lättillgängligt och målande. Det är en läsning som innehåller många känslor och ibland är det brutalt drabbande när karaktärernas öden avslöjas.
Avdelning: Spänning Taggar: #spöken #recension
Kommentera
Främlingen i huset
Doktor Faraday kallas till Hundreds Hall där den välbärgade familjen Ayers bor för att se till tjänsteflickan Betty som klagar över magont, men som i själva verket är uppskrämd av någonting. Efter det blir Faraday en allt mer vanlig besökare på godset och han får därmed bevittna en fruktansvärd händelse. På en fest för de nyblivna grannarna biter husets hund Gyp grannflickan i ansiktet så illa att hon blir vanställd. Hunden avlivas men det visar sig bara vara början på familjen Ayers bekymmer.
Berättelsen utspelar sig i slutet på 40-talet och familjen Ayers problem och huset Hundreds Halls förfall får symbolisera den förändring som sker i ett England där överklassens dominans bryts och ett mer modernt samhälle växer fram. Ayers består av mor, son och dotter som kämpar för att driva godset vidare. Sonen Rod som efter faderns död är herrn i huset börjar prata om märkliga händelser och krafter som hotar både honom och hela familjen. Han lider av en skada från kriget som Faraday försöker bota med moderna läkarmetoder. Faraday blir inte bara deras husläkare utan allt mer en del av familjen och är den som berättar historien. Rod förefaller dras allt mer in i en psykisk sjukdom och efter en brand i hans rum och andra utfall beslutar Faraday att sonen ska placeras på institution.
De spöklika händelserna på Hundreds Hall fortsätter men kvinnorna i huset gör allt för att hålla stället igång. Det visar sig dock att gamla tragedier kommer ikapp dem och påverkar deras själsliv. Huset är en viktig karaktär med ett eget liv och det blir allt svårare att skilja på vad som verkligen händer och vad som är olika personers hallucinationer. Faraday är i alla fall klar över att det som händer i huset måste ha någon naturlig förklaring, alternativt att de boende där drabbats av vanföreställningar. Han blir känslomässigt bunden både till familjen och till huset vilket gör att han engagerar sig mer än vad som är bra för hans eget bästa…
Till en början förstod jag inte riktigt att boken fått så mycket hyllningar, men Waters är skicklig på att bygga upp en känsla för karaktärerna. Vid ett tillfälle diskuterar några av huvudpersonerna hur problemen för Ayers ackumuleras och det är ett bra sätt att beskriva läsupplevelsen också. Boken växer för varje sida och man dras ofrånkomligen mot upplösningen som är en katastrof för familjen Ayers, men som också skildrar hur ”vanligt folk” får det allt bättre. Som symbol för det står bl.a. tjänsteflickan Betty och nya familjehus som byggs på mark som tidigare tillhört Hundreds Hall. Boken bjuder också på intressanta resonemang kring psykisk sjukdom eller ”galenskap” och övernaturliga fenomen. Hur tacklar det moderna rationella samhället gamla förklaringar som lever kvar som sanningar hos folk?
Främlingen i huset är en klassisk spökhistoria och en skildring av ett samhälle i brytningstid då gamla värderingar möter nya och många är osäkra på hur framtiden ska te sig. Skräcklitteratur när den är som bäst!
Avdelning: Skräck Taggar: #England #spöken #recension
Kommentera
Heart-Shaped Box
Heart-Shaped Box är Hills första roman och debuten har rosats av kritiker i USA. Joe Hill heter egentligen Joseph Hillstrom King. Anledningen till att han har valt att skriva under pseudonym är att han inte vill utnyttja berömmelsen från sin mer kände far; Stephen King. När nu Hills identitet är avslöjad får han ändå stå ut med jämförelserna.
Judas Coyne är en avdankad berömd death metal-sångare som samlar på morbida föremål. När hans assistent hittar ett spöke till försäljning på Internet nappar Judas direkt. Några dagar senare anländer en kostym i en svart hjärtformad ask som tillhör spöket, Craddock McDermott. Craddock är ute efter hämnd visar det sig, eftersom hans styvdotter Anna blivit dumpad av Judas och senare hittats död i badkaret med avskurna handleder.
Det märks tydligt i boken att Hill har ärvt sin fars talang. De första 150 sidorna är bland det mest skrämmande jag läst på länge. Den som gillar en riktigt bra spökhistoria har något att se fram emot. Precis som King lyckas Hill med svårigheten att skriva om övernaturliga saker på ett trovärdigt sätt.
Samtidigt som Judas och hans flickvän Mary Beth, eller Georgia som hon kallas, slåss mot spöket ligger Judas far för döden. Judas har inte träffat honom på över 30 år och har ingen önskan att göra det heller. Spökhistorien utvecklas allt eftersom till en berättelse om fäder som sviker och förstör sina barns framtid. Även om spänningsmomentet tappar lite tempo efter den nervkittlande inledningen blir den inte mindre skrämmande. Precis som författaren går de flesta karaktärerna i boken under pseudonym och de måste hantera sitt förflutna och relationen till sina anhöriga.
Hill har skrivit en strålande debutroman som inte bara är en skräckhistoria. Karaktärerna och relationerna dem emellan beskrivs på ett gripande sätt. I och med att man gradvis märker att förhållandet mellan Judas och Georgia fördjupas av den gemensamma kampen mot spöket, växer också läsarens känsla för paret. Man får se fler sidor av båda två, vilket gör dem mycket levande.
Avdelning: Skräck Taggar: #spöken #recension
Kommentera
Evig natt - Michelle Paver
Enstöringen Jack Miller ansluter till en forskningsexpedition som ska åka till Svalbard. Han ser fram emot friheten som han föreställer sig går att uppleva i det karga islandskapet. Tillsammans med gentlemännen Angie och Gus ger han sig ut på äventyret till Spetsbergen och målet är Gruhuken. På väg dit börjar han ana oråd när den norske kaptenen Eriksson på båten som ska transportera expeditionen är mycket avogt inställd till att åka till Gruhuken. Ganska snart inser Jack att det finns krafter som inte är vänligt inställda till besökarna, men är det verkliga eller inbillade saker han upplever?
Efter en liten tid i forskningslägret blir man tvungen att lämna Jack ensam för en tid och enda sällskapet han har är huskey-hundarna som de haft som transporthjälp på landet. Från att tidigare haft svårt för hundarna fäster sig Jack nu vid dem och framför allt vid Isaac, en ung hund som han skapar ett särskilt band till. Trots hundarna kryper mörkret tätt inpå honom när vintermånaderna kommer. Mer och mer börjar han få svårt att hålla sig själv i sans och det dröjer innan Angie och Gus kan ansluta igen. Boken är skriven i dagboksform och det är tydligt att äventyret som Jack såg fram emot har förvandlats till en mardröm som hotar hans mentala hälsa. Dessutom finns det någon kraft som vill ont, vilket också bekräftas av de legender som berättats om Gruhuken.
"Det är ett eko, det är vad det är. Ett eko från det förflutna. Jag har läst om det, det kallas "platsminne", ett välkänt begrepp, det har förekommit sedan viktoriansk tid. Om något händer på ett ställe - något intensivt känslofullt eller våldsamt - gör det avtryck på det stället; kanske genom att ändra atmosfären, som radiovågor, eller genom att påverka materian så att klippor, till exempel, på något sätt blir laddade med det som inträffat. Om sedan en påverkbar person kommer dit, spelar platsen upp händelsen igen, eller fragment av den."
En del skulle kanske kalla det för spöke...?
Michelle Paver är knappast först med att ha skrivit en spökroman som utspelas i iskyla och ensamhet, skriven i dagboksform, men det känns ändå originellt. Mardrömmen avslutas i en febrig redogörelse i Jacks dagbok på ett ganska överraskande sätt. Det är nervkittlande och välskrivet!
Avdelning: Skräck Taggar: #spöken #recension
Kommentera
The Woman in Black - Susan Hill
Arthur Kipps lyssnar till familjens spökhistorier en julafton och minns den gången då han själv upplevde ett verkligt spöke. Han bestämmer sig för att skriva ner händelserna då han inte klarar att berätta om dem. Historien handlar om när han som ung advokat ska reda i ett dödsbo hos en gammal kvinna som bott avsides i en engelsk by. Hennes hus är endast tillgängligt då tidvattnet är lågt och runt hela fastigheten finns förrädisk kvicksand. När han anländer till byn får han omedelbart hintar om att lämna stället ifred. På den gamla kvinnans begravning ser han en kvinna klädd i svart som på något sätt verkar närstående till den döda. Hon har ett blekt sargat ansikte och verkar söka efter något.
Kipps upplevelser i det gamla huset blir till en klassisk spökhistoria, med de flesta obligatoriska ingredienserna. Karaktärerna är ganska typiska för en brittisk rysare och miljöerna blir nästan parodiska ibland; dimman, det stora övergivna stenhuset, ett stängt rum, en begravningsplats osv. Det är egentligen inte en särskilt originell spökhistoria och det mysterium som kvinnan i svart innebär är ganska förutsägbart. Ändå blir jag fångad av Hills berättelse då hon skriver med en återhållsamhet som gör spänningen konstant lågintensiv. Det är inte särskilt mycket skrämseleffekter av överraskningskaraktär, istället är det miljön och Kipps egna funderingar kring det han är med om som skapar den kusliga sinnesstämningen. När upplösningen kommer känns den ganska självklar då författaren tidigt lägger upp för det. Trots det blir jag märkbart berörd av Kipps öde. Nu kommer jag försöka hitta mer av Susan Hill, då detta var en av årets höjdare hittills!
Avdelning: Skräck Taggar: #spöken #recension
Kommentera
Människohamn
På Domarö är havet ett ständigt närvarande hot mot dess invånare. Här har Anders vuxit upp och så småningom gjort till sommarställe för familjen i ”Smäcket” som deras stuga heter. På en vinterpromenad över isen till Gåvasten där fyren står försvinner dottern Maja spårlöst. Ena stunden syns hennes röda overall tydligt och i nästa är hon borta, mot all förnuftig logik. Efter katastrofen och skilsmässan söker sig Anders till Domarö igen och har hela tiden en känsla av att Maja finns närvarande, liksom något annat.
"Vinden ven runt väggarna och Anders huttrade till. Plötsligt kände han sig utsatt. Som ett oönskat barn i skogen. Utsatt. Hans bräckliga lilla hus stod ensamt, utsatt på udden. Det djupa havet pressade sig uppåt och sträckte ut sina armar. Vinden ålade sig runt, spände sina muskler och sökte efter vägar in.
Ofärd stundar. Det vill åt mig.
Vad ”det” var för något visste han inte. Bara att det var stort, starkt och att det ville åt honom. Att hans befästningar var klena."
Människohamn är en sorglig och otäck berättelse. Anders saknad efter dottern och rädsla för det okända onda för honom orubbligt mot hans egen undergång. Han söker tröst i alkoholen och hos Simon och Anna-Greta som är hans farfar och farmor och som lever som särbo på ön, med egna hemligheter för varandra.
John Ajvide Lindqvist har ibland kallats Sveriges svar på Stephen King och det ligger en hel del i det, även om det också finns mycket som skiljer. Något de har gemensamt är att de på ett skickligt sätt bygger upp karaktärer som man bryr sig om och miljöer som verkar bekanta. Det gör att när verkligheten välts över ända, känner man som läsare verkligen skräcken som smyger sig på huvudpersonerna. Båda författarna har också en känsla för detaljer som levandegör berättandet. I Människohamn fungerar t.ex. pärlplattor, Bamse och en GB-glassgubbe (en blinkning åt Kings Det?) som rekvisita för att beskriva Maja och Anders.
Ett genomgående drag i boken är funderingar kring hur mycket man egentligen kan känna en annan människa, oavsett om man har levt ihop länge och har starka band. Vid flera tillfällen i boken uppenbaras hemligheter och insikter om nära och kära och besvikelsen som då infinner sig skildras ganska brutalt.
"Jag kände henne aldrig.
Nej. När han stod mitt på köksgolvet med filten omkring sig insåg han att sakens kärna kunde uttryckas så: han hade aldrig vetat vem Maja var."
Avdelning: Skräck Taggar: #recension #spöken
Kommentera
Kvinnorna i sjön
Det sägs att vid Järlasjön i Nacka kan man se kvinnor som drunknat och för Johan Åberg är det inte bara en spökhistoria. Efter att som barn ha drabbats av en hjärntumör som opererades bort ser och pratar han med döda människor. Ibland varnar de honom för stundande hemskheter, men ofta har han svårt att tolka deras närvaro. (Jag tänker direkt på Död zon när ursprunget till Johans mediala förmåga presenteras, men i övrigt finns det inte så mycket likheter.) I vuxen ålder har han accepterat förmågan, men redan som barn inser han sig speciella egenskap:
Är man elva år kan man inte tro på spöken, det fattar ju han också, men vad gör man om man ser den typ nästan hela tiden?
Vid Järlasjön ligger ett industriområde som passar för Johan som gärna fotograferar intressanta miljöer. På samma ställe knyts flera tider i Johans liv ihop då flera av hans gamla klasskompisar är uppvuxna där och i nutid har området börjat rustas upp för bostäder. Det var också där som två kvinnor hittades mördade och vid begravningen av den ena kvinnan blir det en återträff med gamla bekanta. Bland annat möter han åter Marie som han haft en strulig relation med i tonåren, men som kanske kan hjälpa honom att ställa ut fotografierna. När Johan tackar jag till en fest hos Marie och hennes man Torbjörn, som Johan också känner sedan barndomen, händer något med Marie som Johan sexton år senare inte kan minnas klart. Dog hon och hade han i så fall något med det att göra?
Förutom de vålnader som plågar Johan lever han nu i ett lyckligt förhållande med Jenny. Han flyttar tillbaka till Järla då de skaffar en lägenhet i Nacka. Tillsammans sörjer de sin barnlöshet och Johan jobbar som skadereglerare, vilket han inte trivs med. Ändå blir återvändandet en möjlighet till att få klarhet i vad som hände för sexton år sedan. Johan drivs av ett behov att utforska sig själv och miljön där allt hände.
Kvinnorna i sjön blev en glad överraskning. Jag gillade denna skräckroman som lyckas kombinera den suggestiva spökhistorien med moderna miljöer. Som bäst är den när allt fortfarande är lite otydligt i kanterna och man inte riktigt kan veta vad som är verkligt och vad som sker i Johans skadade medvetande. Så småningom utvecklas historien mer till en psykologisk thriller och då förlorar den lite i intensitet, men jag tycker att Rambe lyckas knyta ihop alla trådar på ett spännande sätt.
Avdelning: Skräck Taggar: #spöken #recension
Kommentera
The Turn of the Screw
En skräck-klassiker får inleda Halloween-specialen. Det är Henry James kortroman The Turn of the Screw (Skruvens vridning alt. När skruven dras åt på svenska). Är man skräckälskare bör man ha läst denna gotiska roman som innehåller viktorianska miljöer och karaktärer som är som gjorda för spökhistorier. Huvudpersonen berättar om hur hon tar jobbet som guvernant åt en man som har ansvar för två syskonbarn; Flora och Miles. Hon får fria tyglar att sköta om barnen på godset Bly där bl.a. husan Mrs. Grose också arbetar.
Spänningen i berättelsen byggs upp när guvernanten ser okända personer i närheten av Bly. Miss Jessel var den tidigare guvernanten och hade en relation med Quint som också varit anställd där. De båda är döda, men är det deras vålnader som guvernanten har sett? Jessel och Quints relationer till barnen verkar också gömma en del hemligheter. Guvernanten upplever att barnen som hon är satt att sköta om hotas på något sätt. Miles, som verkar vara en trevlig och välartad pojke, har blivit relegerad från sin skola och frågan är om det har något att göra med tidigare upplevelser. Läsaren får bara följa berättelsen ur guvernantens perspektiv och alla tolkningar av händelserna som sker görs av henne. Därför tvingas man fylla i många luckor själv, vilket kan vara nog så effektivt för en skräckberättelse - att vara instängd i någons medvetande där alla svaren inte är givna.
Den psykologiska anspänningen som James lyckas bringa sin läsare ger rysningar när man läser The Turn of the Screw. Det är skickligt och man inser att många moderna skräckförfattare har tagit efter mycket av hans teknik. Det finns många paralleller till en bok jag läst tidigare i år; Susan Hills The Woman in Black. Kanske är det också därför som den där riktiga skräck-feelingen inte riktigt infinner sig. Jag har helt enkelt läst för många av efterföljarna för att bli helt uppslukad. Dessutom gjorde jag misstaget att läsa Joyce Carol Oates novellsamling Haunted innan denna bok. En av novellerna där är en parafras på The Turn of the Screw och avslöjar lite för mycket. Istället ser jag nu fram emot att läsa de andra novellerna som ingår i den samling av Henry James som jag har, för han är en stor berättare.
Avdelning: Skräck Taggar: #recension #spöken
Kommentera
