Rebecca - Daphne du Maurier
Redan efter ett par sidor förstår jag varför Rebecca har blivit en klassiker. Inledningen låter läsaren förstå att detta är en berättelse som kommer sluta med någon form av katastrof för huvudpersonerna. Det är en dröm där huvudpersonen återvänder till godset Manderlay där hon bott med sin man Maxim de Winter:
"Vi kan aldrig fara tillbaka. Allt vi har försökt glömma och skjuta ifrån oss skulle väckas till liv igen och rädslan skulle på nytt bli vår ständige följeslagare."
Kvinnan som berättar får man aldrig veta namnet på. Hon beskriver hur hon som sällskapsdam träffar änkemannen de Winter i Monte Carlo. Hon räddas ur sin fattiga, slitsamma tillvaro genom att han gifter sig med henne och tar henne med hem till England och Manderlay. Den framlidna mrs. de Winters ande verkar vila över hela godset och bygden. Rebecca var en spirituell och mycket vacker kvinna och den nya frun i huset känner inte att hon mäktar med att inta positionen med samma självklarhet. Dessutom vägrar Maxim prata med henne om Rebeccas liv eller död, utan vill bara glömma och gå vidare. Ändå verkar Rebecca påverka tillvaron på Manderlay lika mycket som om hon vore vid liv.
Det finns de som sörjer Rebecca mer än andra och gör allt för att den nya mrs. de Winter ska vantrivas. När historien tar en vändning som gör att mystiken kring Rebeccas död tätnar ser de också sin chans att få revansch. Den suggestiva spänningen som författaren har byggt upp får sin upplösning på ett sätt som blir oväntat för alla inblandade.
Avdelning: Spänning Taggar: #recension
Het roman av Joe Hill
Joe Hills nya roman handlar om hur människan drabbas av en epidemi som gör att den smittade självantänder efter en tid. Det är en ganska typisk dystopisk berättelse som rullas upp där samhället och dess värderingar sätts på prov. Med tanke på tillståndet i världen kan man ju fråga sig om det behövs, men mixen av aktuell samhällsskildring, intressanta karaktärer, drama och Hills känsla för humor gör det riktigt originellt och mycket spännande.
Avdelning: Skräck Taggar: #dystopi
Kommentera
En skrämmande topplista
I slutet av 2015 och början av 2016 kunde den som följer Helena Dahlgrens blogg ”Dark Places” under 100 dagar läsa inlägg om hemskheter i popkulturen. Nu har inläggen blivit bok och för skräckälskaren är det en gyllene blandning av läskigheter man minns och nya rysliga upplevelser att se fram emot. Det är förpackat på ett trevligt sätt med suggestiva illustrationer av Marcus Stenberg och bilder från de olika verken.
Avdelning: Skräck Taggar: #recension
Kommentera
Böcker som skräms
Man har väl hela helgen på sig att svara på fredagsenkäten? Här kommer mina funderingar kring Victorias frågor. Jag kan ju inte låta bli när temat är böcker som man bli rädd för. Det skulle kunna bli flera inlägg för min del, men här kommer några av mina bästa hemska läsupplevelser + lite annat:
Avdelning: Skräck Taggar: #fredagsenkäten #enkät
Kommentera
Blodisande Barker
"Hellraiser" är en av skräckfilmshistoriens klassiker, med den oförglömlige karaktären "Pinhead". "The Hellbound Heart" är boken som filmen baseras på. Såväl bok som filmmanus har skrivits av Clive Barker, en ganska ny personlig favorit. Efter att ha läst de tre första novellsamlingarna i "Books of Blood" var jag fast.
Avdelning: Skräck Taggar: #skräckfilm
Kommentera
Julrysare
Som redaktör för skräckavdelningen på LitteraturMagazinet tänkte jag ägna min lucka i julkalendern åt lite skrämmande julläsning. Ganska snart insåg jag dock att utbudet av skräcklitteratur med jultema är mer begränsat än vad jag trodde.
Den mest självklara berättelsen är Charles Dickens klassiker som på svenska har flera namn; ”En julsaga” eller ”En spökhistoria vid jul” är de vanligaste. Den håller verkligen fortfarande med sin kusliga stämning och julanpassade sens moral.
Avdelning: Skräck Taggar: #julkalendern #boktips #jul #skräcknoveller
Kommentera
/Visa 2 kommentarer
Ett skepp kommer lastat...
Ett lastfartyg är på väg att lämna Island för att sätta kurs mot Surinam och hämta en frakt med bauxit. Besättningen som ska segla mot Sydamerika med Per se, som båten heter, är dock sargad. Det går rykten om uppsägningar och några av besättningsmännen planerar en aktion mot rederiet under resan som liknar myteri. Dessutom brottas många av dem med personliga bekymmer. Kaptenen lever i ett äktenskap som verkar dött, en person har en spelskuld som tvingat honom att gå med på att smuggla narkotika från Surinam, en annan har precis innan avfärd i vansinne mördat sin hustru. Dessutom råkar en yrkeskriminell som går under öknamnet "Djävel" komma med på skeppet, då denne förväxlats med en annan person som hindrats av en bilolycka.
En bit ut på Atlanten drabbas skeppet av sabotage som gör att man förlorar kommunikationen med omvärlden. Besättningen är nu helt avskuren och ska försöka överleva en mardrömsresa. Frågan är om de kommer att klara att styra skutan rätt innan konflikterna ombord kokar över, piraterna anfaller eller skeppet går i kvav?
Inledningen av denna berättelse lägger upp för en gastkramande läsupplevelse. De psykologiska kvalen som personerna lider, kombinerat med att de är instängda tillsammans i ett medfaret skepp som flyter på det stora havet isolerat från omvärlden skapar en mycket orolig känsla. Dessutom finns det en Eldare som sköter om maskinrummet som verkar veta mer om vad som kan lura i havet. Tyvärr förvandlas denna spännande inledning mer till en actionrulle än en rysare. Det flirtas friskt med Lovecraft, vilket kan vara till stor fördel, men det drunknar under en lång period i pang-pang. Jag tror också att berättelsen hade tjänat på att koncentrera sig lite mer kring ett par personer i besättningen. När jag inte riktigt kan hålla reda på vem som är vem och har gjort vad av Jón, Jónas, Jón Karl m.fl. så kan jag inte riktigt engagera mig i deras öden heller. På slutet när Lovecraftvibbarna åter blir starka, lyfter det igen. Det blir en kamp mellan att samarbeta och att klara sig själv.
Man kan inte beskylla personerna för att alltid göra särskilt rationella val, men å andra sidan hade nog inte många gjort det i den situation de befinner sig. Vill man så kan man naturligtvis läsa Skeppet allegoriskt. Skeppet är världen och besättningen är mänskligheten som ska försöka ta sig i säkerhet trots alla faror som lurar. Men jag tycker inte att det håller tillräckligt för det, inte minst då kvinnorna endast är bifigurer i berättelsen. Jag läser boken mer bokstavligt och då är det sammanfattningsvis en okej berättelse.
Avdelning: Skräck
Kommentera
Vid vansinnets berg - H.P. Lovecraft
En polarexpedition kommer till Antarktis för geologiska undersökningar och träffar på en urgammal civilisation som verkar utomvärdslig. Berättelsen knyter an till flera av Lovecrafts andra noveller om Cthulhu samt några andra författares Sci-Fi-myter. Det blir ett frossande i is, sten och upptäckter av märkliga varelser som i andra händer hade varit svårsmält, men Lovecraft skapar ändå viss trovärdighet i absurditeterna. Fantasifullhet är väl ett ord som fångar hans berättande både vad gäller språk och beskrivningar av tidigare okända livsformer. Hans målande beskrivningar av den antartiska ödemarken är ibland fantastiska:
"Den sista sträckan av resan var intagande och fantasieggande; väldiga, ödsligt gåtfulla krön som ständigt tornade västerut när den låga nordliga middagssolen, eller den ännu lägre sydliga midnattssolen, öste ut sina disiga röda strålar över den vita snön, den blå isen, vattenstråken och de svarta fälten av blottade granitsluttning. Mellan de ödsliga krönen drev stundom det fruktansvärda Antarktis rasande fläktar emot oss; vindstötar vilkas toner emellanåt vagt påminde om ett otyglat och halv medvetet musikaliskt visslande; och noterna sträckte sig över ett brett register, som av någon undermedveten mnemoteknisk anledning föreföll mig obehagligt, i det närmaste fruktansvärt."
Även om det är fantasifullt fastnar berättelsen dock ibland i alltför omständiga beskrivningar som förtar spänningen och läsupplevelsen en del. Därför blir väl ett sammanfattande omdöme; läsvärt men inte överväldigande. Eventuellt ska "Vid vansinnets berg" filmas inom ett par år (kanske med Tom Cruise i huvudrollen) och det vore intressant att se detta på filmduken; både vyerna och varelserna.
Avdelning: Skräck Taggar: #recension
Kommentera
In the tall grass: Stephen King och Joe Hill
Att Stephen King och hans son Joe Hill är stora favoriter hos mig kan knappast ha undgått någon som läser bloggen. När de båda skriver en berättelse tillsammans förväntar jag mig därför naturligtvis stor läsning. In the Tall Grass är den andra novellen som de ger ut tillsammans (den första var Throttle). Även om det finns saker som skiljer deras författarskap åt, så är det mer som förenar. Båda skriver skräck och gärna noveller som utforskar människans inre mörker. Denna novell är inget undantag.
Becky och Cal är syskon och väldigt nära varandra. De är ute på en road trip när de hör ett rop på hjälp från ett fält med högt gräs. De stannar och hör tydligare att det är en pojke som ropar, men konstigt nog verkar det som om hans mamma också finns inne i det täta gräset och uppmanar dem att inte komma till undsättning... Becky som är gravid ger sig ut i fältet, liksom Cal som håller ett lite högre tempo och de båda kommer ifrån varandra. Snart inser de att det inte är helt lätt att hitta i gräset och att deras sinnen dessutom verkar svika dem. Någonting i gräset vill att de varken ska hitta pojken eller vägen tillbaka till bilen.
King och Hill sparar verkligen inte på blod och brutalt äckliga scener när de beskriver hur Becky och Cal fångas av gräset och det som sedan sker. Hela berättelsen känns som en variant av Kings tidigare novell, Children of the Corn. Förutom det stora fältet där man kan gå vilse, finns det inslag av någon sorts religiös påverkan som påverkar de som har oturen att hamna där. Likheter finns också med andra noveller där gränsen mellan verklighet och mardrömmar suddas ut och karaktärerna börjar inse att de är på väg att förlora förnuftet.
In the Tall Grass är en novell där man verkligen känner igen King och Hill. Verkligheten skevar och på ett effektivt sätt skrämmer de läsaren från vettet, eller så blir man åtminstone ordentligt illamående. Båda två har skrivit bättre noveller än denna, men det var fullt godkänd underhållning så länge det varade.
Avdelning: Skräck Taggar: #skräcknoveller #recension
Kommentera
Horn - Joe Hill
Ig Perrish vaknar upp en morgon och upptäcker att han över en natt har fått horn i pannan. Naturligtvis blir han en aning bekymrad... Det blir inte bättre när det dessutom visar sig att hornen får människor att avslöja sina mest mörka hemligheter för honom. De talar också om hur de ser på honom, han som har varit misstänkt för att brutalt ha mördat sin egen flickvän Merrin. Är metamorfosen som innebär att han utvecklar djävulska drag en anpassning till en självbild som passar ihop med hur andra ser på honom?
Förutom att han får ta del av en hel del otroliga avslöjanden, inte minst från föräldrar och vänner, kan han också genom handpåläggning få reda på vad personer gjort tidigare. På det sättet får han också reda på vem som mördade Merrin den där kvällen när han själv låg däckad i sin bil efter ett stort gräl med henne. Han blir tvungen att omvärdera sina närmaste vänner och även sin egen bror, en framgångsrik programledare, som är den som uppenbarar sanningen för Ig.
De nya demoniska egenskaperna som han har utvecklat kommer väl till pass när han ska söka upp mördaren. Mördaren visar sig dock stå emot Igs nya krafter eftersom han bär ett kors som tidigare har tillhört Merrin. Hennes död har försatt Ig i det helvete han genomlider och korset som en symbol för henne vid liv får en neutraliserande effekt på hans "krafter". Hill sparar inte på den religiösa symboliken, vilket gör läsningen underhållande. På en populärnivå kan man också se en del teologiska resonemang, t.ex. kring skuld och skam. Ig funderar själv på vad han egentligen vill, då hans djävulska sida verkar få honom att må bättre.
Joe Hill visar med Horn att han har tagit en självklar plats bland nutida skräckförfattare. Han är skicklig på att blanda modern samhällsskildring med mer traditionellt gotiska ingredienser, suggestiva miljöer, tvetydiga personligheter och en svart humor. Dessutom är det en story som framkallar flera olika känslor hos läsaren; skräck, sorg, frustration och hopp.
Avdelning: Skräck Taggar: #recension
Kommentera
KKM - Jonas Inde
KKM står för Känslig Kärleksfull Mördare och är en tagg som bokens huvudperson använder efter sina mord. Det är en narcissistisk man som tar sig rätten att mörda människor som har kränkt honom och verkligen går från tanke till handling. Han har bestämt sig för att avveckla all kontakt med andra människor och frågan är om det är orsaken till eller effekten av hans personlighet. Människosynen hos honom kan liknas vid den socialdarwinistiska eller nazistiska (som han i och för sig tar avstånd ifrån): styrka är idealet och den starke kan ta sig rätten att dominera andra. Det är lätt att jämföra med American Psycho, men jag tänker också på Dvärgen som jag läste nyligen. Det är ett liknande försök att göra ett porträtt av en människa som är fullständigt fri från allt som anses som mänskliga dygder.
Det är en äcklig berättelse som är omöjlig att värja sig emot när man läser den och man frågar sig nästan, varför ska man skriva en sådan bok? Sedan inser man att verkligheten ibland kan vara nästan än värre (läs Utöya el dyl) och litteraturens roll som spegel mot denna hemska verklighet kan ibland ta sig dessa uttryck för att kanske skapa en förståelse för olika mänskliga mekanismer. Trots att man vill kräkas och sedan riva sönder boken...
Jag har svårt att bestämma mig för vad jag tycker om boken. Inde skriver med frenesi och man går inte oberörd. Samtidigt är det ganska självklart att de extremt vidriga scener som han beskriver får en chockerande effekt som naturligtvis leder till häftiga känslor hos läsaren. Det är tur att det är en kort bok, cirka 40 sidor, för man hade inte orkat mycket mer av liknande brutalitet. Jag ångrar inte att jag har läst boken och då har den troligen haft någon betydelse, men skulle jag rekommendera den till någon? Jag vet ärligt talat inte.
Avdelning: Skräck Taggar: #recension #skräcknoveller
Kommentera
Tistelblomman - Amanda Hellberg
Hemska tapeter. Ja, det är inte vårt gamla gästrum det handlar om utan om ett nedgånget, hemsökt hus på det skotska höglandet. Maja Grå har flyttat till detta renoveringsobjekt som heter Tistelblomman, tillsammans med partnern Jack. I den fridfulla miljön ska de hitta inspiration för sina respektive konstnärliga karriärer. Maja som har förmågor att se och höra sådant som de flesta andra inte märker av, känner att det är något i huset som stör. Bland annat är det något i tapeterna...
I byn Barnick som ligger närmast Tistelblomman är det ingen som vill ha med huset att göra. Gamla legender om osaliga andar förknippas med platsen och det finns en historia om en gammal skådespelerska som tappade förståndet och dog i huset. Förutom Maja visar det sig att Tistelblommans ägare har en son, Adrian, som också har speciella förmågor. Frågan är om de tillsammans kan befria det som hemsöker huset. När Jack åker till Paris för att förhandla om en utställning går strömmen för Maja. Dessutom har hon en verklighetstrogen dröm där Jack bedrar henne och hon bestämmer sig för att lämna honom och huset bakom sig. Att förlora det hon uppnått i livet med Jack är något som skrämmer henne mer än ett gammalt spökhus. Men hon inser att de hemligheter som de har för varandra inte är något hon kan stå ut med och via ett erbjudande om nytt jobb uppenbarar sig ett tillfälle att fly.
Det är något med Hellbergs berättande som hela tiden stegrar spänningen. Under första halvan byggs historien upp och man känner att det är en skaplig läsning. Sakta men säkert sugs man sedan in i rysligheterna och nästan utan att vara medveten om det märker man plötsligt att man håller bokpärmarna i ett hårt grepp. Språket används på ett ganska korthugget men effektivt sätt för att skapa miljöer och karaktärer som bidrar till en kuslig helhet. Styggelsen håller jag fortfarande som Hellbergs bästa hittills, men Tistelblomman hamnar nog på en god andraplats!
Avdelning: Skräck Taggar: #recension
Kommentera
Samlade svenska kulter
Denna novellsamling av Anders Fager rivstartar verkligen. På ett dansställe utanför Borås samlas ett tjejgäng till synes för en vanlig tonårsfest. Istället handlar det om att hitta ett offer till ett vidunder som uppenbarar sig vid den mosse där tjejerna genomför sin orgie. Detta är den första kulten läsaren lär känna i denna bok som innehåller många mustiga, skrämmande och ibland störande noveller.
Novellerna står sig bra var och en för sig, men de är också löst sammankopplade i en större berättelse. Bland annat har Fager fogat in små scener mellan novellerna, fragment av skeenden där karaktärer återkommer. Var och en är det kanske inte så många av novellerna som jag vill ge toppbetyg, det är en jämn hög nivå rakt igenom. Det som jag tycker gör denna samling till något extra är just hur författaren har knutit ihop sina mindre berättelser till en helhet. Visst finns det lösa trådar och obesvarade frågor när man har läst ut boken, men det gör liksom inget.
Hela tiden är det okända, skrämmande, ondskefulla närvarande i novell efter novell. Det kan vara en oerhört utmanande konstnärinna som löper amok, eller ett avlägset bosatt folk i utkanten av skärgården, eller ett monster i källaren. Det är mycket tentakler, andra världar, besök från andra sidan m.m. i en tydlig Lovecraft-anda. Människorna i novellerna väljer att motarbeta,bevaka eller välkomna dessa krafter som hela tiden vill ta sig in i den världsliga verkligheten. Som med alla mörka krafter finns det de som lockas av dem och andra som gör allt för att de inte ska få breda ut sig. Vanliga människors drömmar möter dessa krafter och leder åt olika håll, vilket gör det oförutsägbart.
Min favorit i samlingen är nog Leka med Liam om en sexårig pojke som tar sig ut från förskolans område och hittar ett monster i en bergsskreva. Monstret behöver mat, eller offer och det är en oerhört otäck skildring av barnet som hittar metoder för att tillfredsställa det. Slutet är också fruktansvärt, men det är samtidigt en tanke bakom novellen, liksom med alla riktigt bra skräcknoveller.
Avdelning: Skräck Taggar: #skräcknoveller #recension
Kommentera
Krafsar och vill hem - Amanda Hellberg
När man upptäcker att Amanda Hellberg har släppt en julrysare, den känslan! Väntar man då på att den rätta julkänslan med ljus och snö ska infinna sig innan man läser den? Nej, man kastar sig över den, laddar ner och slukar i en tugga. Underbart är kort och man vill ha mer, men får helt enkelt vänta på nästa roman.
Jenny flyttar till ett hus efter det att hon har förlorat Fredrik. Något vill ha hennes uppmärksamhet, krafsar och vill in... Det är spökigt, suggestivt och en klassisk kort julrysare som gör sitt jobb, dvs skrämmer skiten ur en för ett litet härligt ögonblick!
Dessutom är e-boksdebuten avklarad, det var bättre än väntat. Att läsa noveller i det formatet funkar riktigt bra, då man läser allt i ett svep. Eftersom jag inte har någon riktig platta utan bara läser i iPhonen tror jag dock att det får vänta med romaner.
Avdelning: Skräck Taggar: #skräcknoveller
Kommentera
I dödsskuggans land
Ännu en dystopi om spillrorna av en mänsklighet som drabbats av den stora katastrofen. I Alden Bells berättelse om tonårstjejen Temple är det zombier som har drabbat världen. Temple är en ensamvarg som gör det hon behöver för att överleva. Hon minns inget av världen innan katastrofen och har en fatalistisk inställning till sin tillvaro efter att ha drabbats av många förluster tidigare i livet.
Temple har levt ensam på en ö, men söker sig tillbaka till samhället där hon råkar döda en man. Hon tvingas fly igen från mannens bror som jagar henne. Under flykten träffar hon på Maury som har något psykiskt funktionshinder och trots att det sinkar henne, bestämmer hon sig för att försöka få honom till sina släktingar i Texas. På väg dit får de tampas med både köttsäckar (zombier) och mutanter. Temple har inga problem med att använda våld för att klara sig ur kniviga situationer och hon är skicklig på det.
Bokens baksida jämför Temple med Katniss och likheterna är väl att det är två självständiga personer som inte tar skit från någon. Men även om I dödsskuggans land är en ganska småspännande historia så kommer den knappast upp i klass med Hungerspelen i intensitet och originalitet. Slutet är i alla fall inte helt förutsägbart och det höjer upplevelsen en del. Nu får det nog räcka med dystopier på ett tag, åtminstone tills efter 21 december...
Avdelning: Skräck Taggar: #dystopi #zombies #recension
Kommentera
Mile 81 - Stephen King
När Pete Simmons lämnas ensam hemma av sin storebror bestämmer han sig för att gå på upptäcktsfärd. Han tar med sitt förstoringsglas som han har lärt sig att tända eld med och tar sig in på en igenbommad Burger King vid en rastplats vid motorvägen. Det är numera ett tillhåll för tonåringar och bland annat hittar Pete en halvfull vodkaflaska. Pete är tio år och tar sin första fylla, vilket gör att han somnar på en smutsig madrass. Utanför stannar en skitig kombibil av obestämbart märke som saknar nummerplåtar. Förardörren öppnas, men ingen kliver ut. Som läsare av King vet man dock att snart kommer något fasansfullt att hända och man känner hur det knyter sig i maggropen och gåshuden breder ut sig...
Den förste som stannar vid rastplatsen för att se efter om någon i bilen behöver hjälp blir första offret i berättelsen. Bilen är en släkting till Christine eller bilen i Om en Buick 8, vilket naturligtvis innebär trubbel. Två små barn blir också viktiga deltagare och det visar sig att barnen är klokare än de vuxna i denna historien. Det gör att Mile 81 också påminner omDet, förmågan att se det som vuxna tar för otroligt gör att de övervinner ondskan.
Mile 81 släpptes först endast som e-bok och som novell passar den också bra i det formatet. Den är en traditionell King-novell, dvs den gör sitt jobb och skrämmer livet ur läsaren på ett mycket effektivt sätt. Karaktärer som man snabbt lär känna placeras i en fruktansvärd mardröm och mest skrämd blir man när man ännu ej sett monstret.
Avdelning: Skräck Taggar: #skräcknoveller #recension
Kommentera
Vålnader
Novellen är en litterär form som inte är lika vanlig som den var förr. Inom skräcklitteraturen finns det författare som vill hålla novellen vid liv, kanske för att korta historier med lite oväntat slut är effektivt för att skrämmas. Spökhistorierna från läger eller sena kvällar i skriftlig form. Joe Hill är en av dessa författare som använder novellen för att utveckla sitt skrivande och i Vålnader har han samlat femton mer eller mindre skrämmande historier.
I Vålnader finns många klassiska skräckteman med, vampyrer, zombies, klaustrofobi, spöken m.m. Hill ger också sin uppskattning till de som har varit före honom i skräckbranschen t.ex. Bram Stoker, George Romero, Neil Gaiman. I novellen Hör syrsor sjunga finns möjligen en variant av Kafkas Förvandlingen som har inspirerat.
I en novellsamling är det svårt att beskriva någon handling utan att avslöja för mycket. Min favorit blev Min faders mask som är en ganska skruvad berättelse. Jack är på väg till en stuga för semester med föräldrarna. Resan blir en bisarr upplevelse där föräldrarna klär sig i masker och Jack får gå på en kuslig promenad i skogen. Möjligen är det en beskrivning av övergången från barndom till vuxenliv då Jack är tretton år. Han får en inblick i de vuxnas lekar och befinner sig samtidigt i en form av barnsaga där huvudpersonen går vilse i skogen där han träffar barn som hjälper honom.
Att skriva skräck är inte svårt. Att skriva bra skräck är otroligt svårt. Det finns mycket skräck inom film och litteratur och det är inte så ofta man stöter på något som är riktigt bra och berör. Joe Hill är fortfarande en ganska färsk författare och han har hittat nyckeln till skräckens beståndsdelar. Språket är ibland poetiskt och känslan i berättelserna är gripande. För er som har upptäckt John Ajvide Lindqvist kan jag rekommendera att prova Joe Hill, ni kommer till viss del känna igen er och blir nog inte besvikna.
Avdelning: Skräck Taggar: #skräcknoveller #recension
Kommentera
Styggelsen: skräckroman - Amanda Hellberg
Under en tid har jag spanat på Amanda Hellbergs böcker, först "Styggelsen" och i vår kom också "Döden på en blek häst". Risken för besvikelsen inför en sådan pepp är uppenbar, men istället blev det en fantastisk läsupplevelse. Skräck av hög klass, så där så att man snubblar på orden av att själva läsningen blir så intensiv. Större delen av boken slukades i en sittning och efteråt, läslycka!
På en marknad på 1940-talet i Västgötska ”Skardala” kidnappas Singa som inför en hänförd publik visar upp förmågor att kontakta andevärlden. En frikyrkopastor och hans syster vill utnyttja henne för egen vinning.
Singa utsätts för vedervärdig behandling i sin fångenskap och utnyttjas maximalt av sina ”värdar”. Singas förmågor består inte enbart av övernaturliga inslag utan också en helt vanlig psykologisk kompetens att läsa av andra människor. Den stora poängen med boken är också hur människor med enkla knep luras att tro på medium eller liknande, av t.ex. ekonomiska eller religiösa skäl.
Att boken utspelas i bekanta trakter av människor med dialekt som känns igen gör naturligtvis trovärdigheten större. När det dessutom blandas in referenser från historia, folktro och skräckkultur blir mixen så där perfekt tillredd. Därför är jag helt fast när boken går över i en klassisk spökhistoria i andra delen där Maja Grå, en ganska vanlig tjej i nutid, presenteras och hon blir knytpunkten för berättelsens upplösning.
"Styggelsen" är en berättelse om parapsykologi och illusioner, men själva boken är i sig en skicklig illusion. Hellberg har med små medel lagt ut både dimridåer och ledtrådar för läsaren innan förklaringen till Singas öde avslöjas för läsaren. Vill man förstå tricket kan man säkert lista ut det under tiden, men för den som vill bli lurad och underhållen är det effektivt. Och lurad och underhållen vill man väl bli, eller?
Avdelning: Skräck Taggar: #spöken #recension
Kommentera
