Recension av Den sista grisen, Horace Engdahl: Är en gris med språk verkligen en människa? - LitteraturMagazinet

 LitteraturMagazinet recenserar 
Är en gris med språk verkligen en människa?
Foto: Helén Karlsson

LitteraturMagazinets recension av Den sista grisen, Horace Engdahl

Är en gris med språk verkligen en människa?

Jag vet att syftet är att provocera, att låta berättaren förvandlas till nidbilden av Horace Engdahl själv, som han upplever målats upp kring honom. Det gör det inte mindre patetiskt och smaklöst när han försöker plocka enkla poäng"
Betyg: 3 Betyg: 3 Betyg: 3 Betyg: 3 Betyg: 3
Bok-
presentation:
Den sista grisen
Författar-
presentation:
Horace Engdahl
Inbunden
Beställningsvara, 271 kr
CD-skiva
Beställningsvara, 280 kr
Pocket
Finns i lager, 73 kr

I Horace Engdahls roman "Den sista grisen" är det hans fantastiska språkbruk som gör boken läsvärd. Men om du inte vill provoceras av en berättare som roas av att ifrågasätta Sveriges PK-norm bör du leta efter en annan bok, skriver LitteraturMagazinets Antonia Savva.

Jag har alltid avgudat Horace Engdahl och speciellt hans aforismer. Jag kan inte bekräfta det med ett uttalande av författaren själv, men jag är säker på att de är inspirerade av den tyska fragmentestetiken, även kallat upphörandets estetik. För att inte tråka ut er så ska jag så kort som möjligt försöka förklara grejen med detta. En grupp intelligenta och lite sarkastiska tyskar ansåg sig på artonhundratalet ha listat ut att man inte på ett rättvist sätt kan fånga det sanna och äkta genom helheten, grunden för denna tanke är transcendentalfilosofisk och tog mig en god stund att ens börja förstå. Men det som detta tyska gäng ville åstadkomma var att fånga det lilla fragmentet av klarsyn som uppstår när man närmar sig en verklig sanning. De kallade det för witz, det har ingenting att göra med det närliggande ordet på svenska. Witz är ett ögonblick som genom ett blixtnedslag belyser en klar och sann tanke, för att detta ska vara möjligt måste det försvinna lika snabbt och inte utvecklas, därav dessa till synes självklara underfundigheter och filosofiska spörsmål med få och väl valda ord.

På det språkliga planet befinner sig Engdahl fortfarande i det magiska läget, men motivmässigt tappar den ständige stilisten sin stil"

Detta konststycke har jag upplevt att Engdahl lyckats med både i "Cigaretten efteråt" och "Meteorer"; så när jag såg att han skulle ge ut en ny samling aforismer var tanken och känslan "Äntligen!", men den har lämnat en bitter eftersmak. Båda de tidigare samlingarna av aforismer väckte mersmak och kunde tidvis ge den där witzkänslan, texterna handlade om allt från hur man tänkte som barn till Goethe. Vissa få texter ur "Den sista grisen" når också upp till denna känsla som beskrivs som att; "Ordets fullständighet förstörs i samma ögonblick som man säger mer än nödvändigt" i boken. Här talar Engdahl om en negativ uttryckslust och på det språkliga planet befinner han sig fortfarande i det magiska läget, men motivmässigt tappar den ständige stilisten sin stil.

Det har varit svårt för omvärlden att undvika det offentliga skilsmässognabbet som pågått mellan Ebba Witt-Brattström och Horace Engdahl. Personligen anser jag det smaklöst och patetiskt att ta dessa privata dispyter till den nivå där man svartmålar varandra offentligt. Min uppfattning är att Witt-Brattström ändå lyckats behålla den fiktiva distans som räddar hennes värdighet. Hon säger sig ha hämtat inspiration ur egna erfarenheter, men hennes nya roman "Århundradets kärlekskrig" är fiktion, till syvende och sist.

När det gäller Engdahls aforismer som avslutas med monologen "Mannen på bryggan" är det svårare att förhålla sig till den distans som skiljer författaren själv och hans åsikter från berättaren av texterna. Många av texterna yttrar att kvinnor är si och män är så. Exempelvis detta om brevromaner skrivna av kvinnor:

De skriver: "Kom inte! Och framför allt, skriv inte!" Det betyder: "Skriv! Kom! Men tro inte att det var jag som bad dig!"

Jag frågar mig om författaren faktiskt står för dessa vidriga generaliseringar; är det sarkasm eller har Engdahl valt att visa sina fulaste sidor i knivskarpt ljus?"

Jag hoppades att vi 2016 kommit överens om att ett nej, trots att det är yttrat av en kvinna, kan och ska tolkas som ett nej. Det handlar om något så enkelt som människors lika värde och bör inte användas som ett skojfriskt sätt att provocera till reaktioner. Det är genomgående ett ständigt tjat och onyanserat generaliserande av könsroller som självklart associeras med relationen till Witt-Brattström av läsaren. Engdahl låter sitt berättarjag förvandlas till kulturmannen, till den siste grisen, till den siste stereotypa CIS-mannen och skapar friktion. Innan jag hunnit igenom speciellt många av texterna frågar jag mig om författaren faktiskt står för dessa vidriga generaliseringar; är det sarkasm eller har Engdahl valt att visa sina fulaste sidor i knivskarpt ljus?

Det enda som kvarstår efter det ambivalenta gungandet som läsningen innebär är egentligen frågan: Ja, vad gör man när omvärlden målat en bild av en som ett misogynt kräk med föråldrade åsikter? Kanske är det enda sättet att försvara sig att ta på sig ett ironiskt flin och spela med? Kanske har Engdahl studerat de romantiska författarna så ingående att komplementaritetstänkandet kring manligt och kvinnligt är det enda perspektiv han kan applicera? Kanske har ingen förläggare vågat säga emot honom i detta, då han ju faktiskt är en av de män som besitter mest kulturellt kapital i vårt samhälle, så jag gör det nu. Nej, Horace: Det här är varken ironiskt roligt eller ett smakfullt angreppssätt på det du ställts inför och det är absolut inte värdigt dig.

Jag vet att syftet är att provocera, att låta berättaren förvandlas till nidbilden av Horace Engdahl själv, som han upplever målats upp kring honom. Det gör det inte mindre patetiskt och smaklöst när han försöker plocka enkla poäng genom att skoja om hur det hänt något med hans kavajer i garderoben så att de sitter illa över magen. I monologen i bokens sista del svarar Engdahl på min kritik:

Jag skulle vilja påminna om vad som stod i en gammal skoluppsats: "Om svinet kunde säga: Jag är ett svin, så vore det ej längre ett svin, utan en människa."

Det enda som räddar bokens helhet är det magiska konststycke i slutet av monologen, där berättaren träder ur rollen som den sista grisen"

Det enda som går att säga om detta är att det finns andra värden som definierar mänsklighet än självkännedom och talförmåga. Och det enda som egentligen räddar bokens helhet är det magiska konststycke i slutet av monologen, där berättaren träder ur rollen som den sista grisen och tar rollen som en, märk väl "dock utan tycke av transvestit" Diana Huss, som ställer sig utanför den vidriga rollen och ger läsaren möjlighet att hämta andan.

Oavsett hur vidrig hållning berättaren i "Den sista grisen" tar så är det fortfarande Horace Engdahls fantastiska språkbruk och det kan inte vara annat än läsvärt. Men om du är ute efter ett lättsmält söndagsnöje och inte vill provoceras av en berättare som roas av att ifrågasätta Sveriges PK-norm bör du nog leta efter en annan bok.

Profil: Antonia Savva

Mottagen: 4 april 2016

 
litteraturmagazinet.article_423882.comments

Anmäl textfel

 Författarporträtt 

Horace Engdahl

Horace Engdahl, litteratur och danskritikern som under 10 år var Svenska Akademins Ständige sekreterare. Efter att han disputerat i litteraturvetenskap arbetade han som dans och litteraturkritiker, bland annat på Dagens Nyheter.

Utgivning

Den sista grisen

av Horace Engdahl
Pocket, Finns i lager, 73 kr

Den romantiska texten : en essä i nio avsnitt

av Horace Engdahl
Vad är en romantisk text? Hur är den uppbyggd? Vad vill den göra?...
Danskt band, Finns i lager, 262 kr

Ärret efter drömmen: Essäer och artiklar 1989-2004

av Horace Engdahl
Ärret efter drömmen innehåller essäer och artiklar tillkomna mell...

Meteorer & Cigaretten efteråt

av Horace Engdahl
Samlingsvolym av Meteorer och Cigaretten efteråtMeteorer är en bo...

Stagnelius Kärleken

av Horace Engdahl
Dikten Kärleken är med sina femtiosju strofer den längsta i Stagn...
Inbunden, Finns i lager, 187 kr

Cigaretten efteråt

av Horace Engdahl
Horace Engdahls medie för sina egna tankar, betraktelser och perspektiv på de små sakerna. Det är hans första bok sedan han lämnade posten som Svenska Akademins "Ständiga sekreterare". "Litteraturens utgångspunkt måste vara som barägarens, att vi skall akta oss för att förbättra människosläktet."

Den romantiska texten

av Horace Engdahl
Vad är en romantisk text? Hur är den uppbyggd? Vad vill den göra?...

Ärret efter drömmen : essäer och artiklar

av Horace Engdahl
Ärret efter drömmen innehåller essäer och artiklar tillkomna mell...

Beröringens ABC : en essä om rösten i litteraturen

av Horace Engdahl
''Beröringens ABC'' är en essä om rösten i litteraturen: den tyst...

Meteorer

av Horace Engdahl
Meteorer är en bok bestående av fragment. Varje stycke omges av e...

Sök bok/författare/artikel


Om LitteraturMagazinet

LitteraturMagazinet – Sveriges största litterära magasin är en redaktionell nättidskrift som hade premiär i januari 2012. Vi bevakar litteratur med författarintervjuer, recensioner, krönikor och debatt. Följ oss på Facebook, Twitter och prenumerera på vårt nyhetsbrev!
Läs mer om LitteraturMagazinet

LitteraturMagazinet recenserar

Litterär vinst på ekonomisk förlust

Recension: Jag har inte råd : Sorrow nr 5 av Marcus Stenberg

Lättläst x 4

Recension: Zenobia av Morten Dürr

Vackert om ett mörkt förflutet

Recension: Vid glömskans rand av Sergej Lebedev

Underbara bilder i mystisk skola

Recension: Mystiska skolan. Spöksången av Katarina Genar

Bland kojor och slott

Recension: I klockornas tid av Maria Gripe
Glansholms Bokhandel & Antikvariat
Kundtjänst, vardagar 9-16: 070-692 50 50
LitteraturMagazinet
Redaktör: Sandra Sandström
Ansvarig utgivare: Linus Glansholm
Teknik: Framkant Media AB
Annonsera:  Framkant Media AB