Klassiker - Vad fan är grejen?
Jag har funderat över klassiker den senaste tiden. Om jag verkligen är så anti som jag påstår mig vara. På ett sätt är jag nog ganska negativ - jag kan bli sur över att klassiker ibland hyllas just för att de är klassiker, och att annan litteratur som exempelvis barn- och ungdomslitteratur ofta nedvärderas.
Det känns lite som att kolla på modern konst. Vissa går säkerligen omkring på det där museet och hummar och nickar och lägger huvudet på sned. Man gör allt för att förstå det här konstverket, fast man får lite panik i skallen och tänker att okej, det är en duk med massa färgstänk på, vad fan är grejen? Det här är ju ingenting man säger högt, dock.
Så kan jag känna ibland med klassiker. Att vissa personer verkligen vill tycka om klassiker för att "man ska göra det", fast man egentligen inte förstår eller kan ta till sig boken alls. Sen kan man ju också hävda att om en bok har överlevt flera hundra år så måste det finnas något som är bra med den, annars skulle väl ingen vilja läsa den? Det är där det krockar i skallen för mig.
Jag blir så obstinat över att det finns böcker jag "ska tycka om" för att ett gäng gubbar bestämde att just dessa böcker skulle ingå i någon slags litterär kanon för längesen, samtidigt som jag är övertygad om att det finns riktigt bra böcker i genren klassiker. Inte alla, så klart. Precis som att alla inte är kassa heller, även om ett gäng gubbar valde ut dem en gång i tiden.
Jag tror att jag skulle tjäna på att vara lite mindre anti. Om jag tänker tillbaka på de klassiker jag faktiskt har läst så har flera av dem varit riktigt bra. Jag fastnade inte för Moa Martinsons "Mor gifter sig" eller Fjodor Dostojevskijs "Brott och straff", men jag älskade Charlotte Brontës "Jane Eyre". En annan bok jag blev väldigt berörd av är John Steinbecks "Möss och människor". Det är en av få böcker jag gråtit till. Slutet är nog bland det finaste (och sorgligaste) jag läst.
Det hade dock varit fint om jag fått komma fram till det alldeles själv, utan påtryckningar från någon annan. Jag tycker mycket om "Jane Eyre" precis som jag tycker mycket om Johanna Thydells "I taket lyser stjärnorna", och jag tycker inte att den senare bör värderas sämre för att den inte räknas som en klassiker.
Avdelning: Klassiker
Litteraturen och jag har fått en nytändning
Jag är så kär i böcker just nu. Galet. På ett sätt är jag ju alltid det, jag menar, böcker är det bästa som finns. Men nu är jag inne i en sån här "kan inte sluta tänka på, vill läsa hela tiden, kan inte vara utan"-fas. I perioder har jag känt en väldig press runt att läsa böcker, speciellt i samband med recensioner. Att jag ska läsa det senaste, de ungdomsböcker som alla snackar om, skriva så klokt och bra och unikt om det. Nu har jag försökt att inte tänka så, utan mest läsa det jag vill. Det jag blir sugen på. Då växte plötsligt läslusten massor.
Nyligen lyssnade jag på Dennis Lehanes "Shutter Island" (som var sjukt bra), och nu har jag börjat lyssna på Donna Tartts "The secret history". Jag är redan fast. Dels för att det är en spännande intrig - en blandning av en collegeroman där allt händer för första gången (vänner, kärlek, fest, ny värld öppnar sig osv) samtidigt som den är obehaglig. Lite thriller. Det har redan börjat bli skevt, jag bara väntar på att det fantastiska ska krackilera, och jag gillar det verkligen. Sen gillar jag den också för att det är en fantastisk inläsning gjord av Donna själv.
Nu ska jag ta en paus från ljudbokslyssnandet och läsa en gammal hederlig pappersbok.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #skönlitteratur #ljudböcker #thriller
Kommentera
Bokassociationer i Amsterdam
I helgen är jag i Amsterdam. Det är första gången, och mina spontana associationer är: kanaler, båtar, pannkakor, fina hus. De sämre associationerna är: alldeles för mycket folk, långa köer till precis allt (vilket ju är en följd av alldeles för mycket folk) och skräpigt.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #skönlitteratur #konst #historisk litteratur
Kommentera
Vad är bra respektive dålig litteratur?
Igår flammade debatten om bra respektive dålig litteratur upp hos många bokbloggar. Diskussionerna satte igång efter att Johanna Lindbäck på Bokhora publicerat inlägget ”Men jag tycker så, faktiskt”. Johanna skriver bland annat om litteratur som är ”dålig”, och litteratur som inte faller just dig i smaken, och vad skillnaden är. Hon menar att det finns litteratur som är skickligt utförd, som rent hantverksmässigt är bra, trots att det inte är din typ av bok. Att det skulle finnas litteratur som objektivt sett är bra eller dålig upprörde många bokbloggare och läsare.
Johannas inlägg väcker många frågor hos mig. Vad är egentligen bra litteratur? Finns det litteratur som är objektivt bra, och vem bestämmer det i så fall? Om en bok får många att läsa, är det då bra litteratur? Eller är bra litteratur när en bok är mer avancerad och skickligt skriven, trots att betydligt färre läser den? Är ”Doktor Glas” bättre än ”Femtio nyanser av honom”? En annan fråga som diskuterades var utbildning. Att vara utbildad i litteraturvetenskap, gör det dig mer berättigad att säga vad som är bra eller dålig litteratur? En utbildad ekonom är ju uppenbarligen bättre på ekonomiska frågor, så varför skulle det vara annorlunda med litteratur?
Själv tror jag inte på objektivt bra och dålig litteratur. Det är oväsentligt att göra den uppdelningen, därför att det beror helt på vad du själv tycker om och vilken typ av läsupplevelse du är ute efter. Att värdera läsupplevelser ser jag absolut ingen poäng med. Däremot tror jag att en person som är utbildad i litteraturvetenskap bättre kan motivera varför hen tycker om eller inte tycker om en bok. Att säga att man älskar eller hatar en bok är egentligen inte intressant – det intressanta är varför. Det här tycker jag är otroligt svårt, även om jag genom att läsa och fundera lär mig mer och mer, och här tror jag att en litteraturvetare har ett stort försprång. Det är dock inte detsamma som att bestämma vilka böcker som är bra respektive dåliga.
Avdelning: Skönlitteratur
Kommentera
/Visa 3 kommentarer
Känner vi mindre med åren?
Här om dagen tipsade Janina Kastevik mig om Sveriges Radio P4 och deras Poddradio. Om ni inte redan kikat in där, gör det! Det finns väldigt intressanta intervjuer med allt ifrån författare till skådespelare och regissörer. Det finns ett helt arkiv med intervjuer flera år bakåt i tiden. Jag kunde inte riktigt hålla mig så jag laddade ner tjugotvå stycken. Idag lyssnade jag igenom en intervju med Sara Kadefors som gjordes i augusti 2006 av Björn Jansson. Sara var då aktuell med boken Fågelbovägen 32, vilken intervjun utgår ifrån.
Efter en stund börjar Sara och Björn prata om ålder och hur jobbigt det kan kännas att bli äldre. Sen säger Sara att en av sakerna hon har problem med när det gäller att bli äldre är att ingenting kan bli lika roligt som det var när man var ung. Att man inte blir lika exalterad över saker och ting. Hon beskriver känslan av att ha läst den första riktigt bra boken i sitt liv, och hur hon kunde älska den så mycket att hon höll på att svimma. Sara menar att de här känslorna inte finns på samma sätt när man blir äldre.
Det här provocerade mig. Jag skulle vilja påstå att Sara Kadefors har fel. Eller snarare: det kan säkerligen vara rätt för henne, men jag tror verkligen inte det gäller för alla. Även om min läskarriär är relativt kort sträcker den sig ändå över en tioårsperiod från det att jag började läsa på allvar, och för min del blir det bara bättre. Jag har fler läsupplevelser utöver det vanliga nu än jag hade när jag var yngre. Framför allt läser jag mycket mer, och jag börjar uppskatta helt nya saker i min läsning. Jag funderar över böckerna på ett annat sätt – varför jag tyckte om dem, vad som fick mig att känna precis så, varför de inte gick ända fram. Det finns hur mycket som helst att upptäcka med böcker, och jag kan bara hålla tummarna för att det fortsätter ju äldre jag blir.
Någonstans tror jag ändå det handlar om hur vi tänker kring åldrande. Vilka förväntningar vi har. Det är klart, att om jag förväntar mig att böcker ska kännas mindre och mindre, då gör de förmodligen det. Eller att ingenting kan bli lika roligt som det en gång varit. Tänker jag istället att jag kommer fortsätta uppleva starka saker hela livet, kanske olika saker beroende på vilken fas i livet jag är, då blir det säkerligen så också.
Avdelning: Skönlitteratur
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Dagens hjälteideal
Det här med hjältar inom litteratur och film har ju varit en grej hur länge som helst. Dels seriefigurerna förstås – både Batman, Spindelmannen och Stålmannen som dessutom blivit film. Sen har vi böckerna om James Bond som även de blivit film. Och om jag tänker på hjältarna som jag känner till, så har de framställts på lite olika sätt genom tiderna.
James Bond är egentligen ett ganska bra exempel. Jag kan inte säga att jag har stenkoll på böckerna, men filmatiseringarna har jag ändå följt under åren. Den gamla Bond var väldigt humoristisk, ändå. Väldigt lättsam. Dödade visserligen hur många som helst, men alltid med ett leende på läpparna. Ett skämt här och där. Han träffade ju en brud förstås, men så fort plikten kallade lämnade han henne under täcket och slogs mot skurkarna.
Den senaste Bond känns onekligen något mörkare. Det är liksom uppenbart att han har haft en kass barndom och att han har mycket trauma att jobba med. Kanske att han dövar sin smärta med att döda skurkar, eller med en snygg brud, men det är ändå helt klart att han bär på tunga känslor. Jag kan se ett liknande mönster hos både Batman och Spindelmannen. Senaste Batman är ju betydligt mer smärtsam och mörk än den förra.
Så jag frågar mig: är dagens hjälte den emotionellt skadade ensamvargen? Är det en trend? Speglar det något slags mansideal? Nu ska den typiske mannen visserligen vara macho, men inte skojig och helt bortkopplad från sina känslor. Det ska finnas ett mörker hos honom. En påtaglig smärta. Som att kvinnan i fråga ska tänka att den här mannen vill jag rädda, fast båda vet att det inte kommer gå.
Jag har som sagt ingen vidare koll på böckerna, så hur den typiske hjälten speglas där vet jag inte, men jag kan bara anta att det är speglat av den tid böckerna eller serierna skrevs. Tyvärr måste jag konstatera att kvinnorna i dessa böcker och serier har precis samma roll som de alltid haft – en stöttepelare till superhjälten, varken mer eller mindre. Snygg att titta på och ingen personlighet. Om stöttningen nu består av ett ligg eller en psykolog, det antar jag kan gå upp och ner.
Avdelning: Skönlitteratur
Kommentera
Bör vi läsa bara för att tycka?
Efter att ha läst Erika Wallmans inlägg om klassiker man borde ha läst började jag fundera på just det. Böcker man ska läsa. Jag tänker inte nödvändigtvis på klassiker, men på samtida litteratur som diskuteras hej vilt överallt och som man ska ha en åsikt om. Böcker alla börjar fråga om, ”har du läst den?” Och det automatiska svaret blir ”JA” eller ”nej, jag har inte hunnit”. För man vill ju veta vad som får folk att gå igång och diskutera på precis alla bokforum som finns.
E. L. James bokserie Fifty Shades är ett sådant exempel. Dessa böcker diskuteras verkligen överallt. Det anordnas bloggtävlingar om dem, de är på alla topplistor. Till och med Hemköp har ställt ett bokställ proppat med Fifty Shades framme vid kassan! Så det är klart jag frågar mig: what’s the fuss about? Vad har jag missat? Så jag gav efter och beställde Femtio nyanser av honom, den första boken. Jag klappade lite på den och la den på sängbordet, tänkte att nu, äntligen! Nu ska jag också ge mig in i debatten.
Sen har boken legat kvar där. Nu syns den inte ens för att det ligger så många böcker ovanpå. Varför? Jo, för jag var inte speciellt sugen på att läsa den från första början. Inte egentligen. Jag tyckte väl att det här med mer erotik i skönlitteraturen var en bra grej, och omslagen var ju fruktansvärt snygga, men annars tilltalade inte handlingen mig. Det lät väl som en skruvad variant av Marian Keys böcker, ungefär. Lite mer sex och bondage bara.
Så varför köpa den över huvud taget? Är det så viktigt att vara med i debatten, oavsett om handlingen tilltalar dig? Den där känslan av att ha en ståndpunkt. Att ha ett läger att ansluta sig till. Antingen ”det här är sjukt, han är ett kontrollerande äckel och HUR kan den här kvinnosynen gå hem?”, eller också ”vadå, det är ju en sexlek och det är faktiskt ingen som tvingar henne!”. Ja, jag vill tycka. Lägga mig i. Bidra till debatten. Men måste man det, då? Kan man inte bara konstatera att andra gärna får diskutera, men att den där litteraturen förmodligen inte är för dig? Jag kan väl spara krutet till en bok jag verkligen bryr mig om istället. Det finns ju massor av böcker att tycka till om. Egentligen.
Avdelning: Skönlitteratur
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Varför läser vi mindre?
Hur kommer det sig att vi läser mindre och mindre? Den frågan har jag ställt mig många gånger, och jag kommer inte riktigt fram till något. Man pratar ju ofta om att ungdomar läser mindre och mindre, att det är så svårt att motivera ungdomar till att läsa. Istället för en bok blir det ofta TV-tittande, TV-spel, dataspel och film. Ändå kan jag inte påstå att vuxna generellt sätt läser mer. Den typiska bilden jag får upp är en stressad småbarnsförälder som ränner mellan jobb, hämta barn, lämna barn, kanske träning, laga mat och tvätta. Och så när man väl kommer till sängen för en mysig lässtund hinner man knappt öppna boken förrän ögonen faller igen, och så plöjer man ungefär en sida per kväll. Om det är den enda läsning man har – då förstår jag varför det känns trist.
Men varför? Varför är det så svårt att ta tid till läsning? Jag tänker mig att en del handlar om att vara effektiv. Vi ska hinna med så mycket så möjligt hela tiden, så om vi väl har en stund över tar vi den hellre framför TVn med datorn i knäet. Multitasking verkar vara grejen. TV i kombination med att kolla mailen, eller kanske en film i kombination med att läsa bloggar och nättidningar. Vi har helt enkelt inte tid att stänga ute allt annat och bara ägna oss åt en bok. Att läsa intensivt innebär ju ofta att läsa en längre stund, gärna en timme eller två, men det är dyrbar tid.
När det gäller ungdomar tänker jag mig att skolan har ett stort ansvar. Man tvingas ju mer eller mindre att läsa i skolan, och många upptäcker också att böcker är helt fantastiska, men många tycker också att det känns tråkigt. Här kan man ju faktiskt påverka vad ungdomar ska läsa. Det kanske inte är läge att slänga fram klassikerna från 1800talet varje år, utan det viktiga kanske bör vara att man läser. Att skolan blir en plats att upptäcka vilken typ av litteratur man själv tycker om. En blandning av både klassiker och modern litteratur, och en blandning mellan olika genres.
Jag har egentligen inga svar på varför vi läser mindre, men jag tycker det är synd. Oavsett vad det beror på. Dels för att en bra bokupplevelse inte går att jämföra med något annat, men också för att jag ställer mig frågande till all effektivisering. Till all multitasking. Vad är det vi inte hinner? Går inte massor av tid ändå till att tänka på allt vi borde göra? Alla måsten och alla krav. Den tiden kan vi lägga på att läsa istället. Läsning kan ju faktiskt vara en sorts mindfulness, på det sättet. En stund bara för dig när du stänger av precis allt annat och slukas upp av din bok.
Avdelning: Skönlitteratur
Kommentera
Augustgalan 2012
Nu har den efterlängtade Augustgalan satt igång! 16.30 anlände de första gästerna till Konserthuset i Stockholm, och 17.30 satte galan igång. Ikväll ska tre vinnande böcker utses – både i kategorin Årets skönlitterära bok, Årets svenska fackbok samt Årets svenska barn- och ungdomsbok. Varje vinnare får både en bronsstatyett och 100 000 kronor var.
Jag är extra nyfiken på vem som tar hem priset i barn- och ungdomskategorin. Det finns många bra bidrag i år med stor variation, både i åldersintervall och i handling. Personligen är jag mest förtjust i Elin under havet av Sofia Malmberg samt Jag blundar och önskar mig något av Moa-Lina Croall. Den sistnämnda är skriven på ett väldigt skickligt sätt och berörde mig starkt, kanske starkast av alla nominerade böcker, men jag tror ändå att Elin under havet har störst chans att ta hem priset. Dels är formen nyskapande och känns därför mer unik, men den tar också i svåra ämnen som verkligen behöver belysas.
Jag tänker mig att Elin under havet kan användas i skolan som diskussionsunderlag till övergrepp, vad som är rätt och fel och vem man kan vända sig till när något liknande händer. Den kan hjälpa oss att förstå barn bättre och att våga prata om sådana här saker. Det är verkligen ett svårt ämne, kanske till och med tabubelagt, men det händer. Säkert oftare än vi tror, och vi måste kunna prata om det. Därför ger jag allt beröm till Sofia Malmberg som skrev den här boken. Jag hoppas hon belönas med en vinst.
18.45 är Augustgalan slut och de tre vinnarna har korats. Då delas även Lilla Augustpriset ut. Det är bara att vänta med spänning!
Avdelning: Skönlitteratur
Kommentera
