Maria Gripe och Glasbarnen
På tal om mitt inlägg om Maria Gripes Tordyveln flyger i skymningen har jag börjat fundera på fler böcker som har övernaturliga inslag. Jag blev bland annat tipsad av en läsare om Nene Ormes, vilket var väldigt roligt. Det är en författare jag tänkt läsa fler gånger, men aldrig kommit mig för. En annan bok jag läste om senast idag är Kristina Ohlssons Glasbarnen. Den liknades vid Maria Gripes böcker, och det är verkligen en komplimang enligt mig. Det är även spännande att Kristina Ohlsson skrivit i andra genrer tidigare, och nu provar en helt ny. Det är ju faktiskt inte givet att en författare behärskar fler genrer.
Glasbarnen är en bok jag läst väldigt fina recensioner om, så det kanske är dags att jag läser den. Trots att Kristina Ohlsson inte är en författare jag läst tidigare låter ju onekligen barn- och ungdomsbok och övernaturliga inslag som en bra kombination. Vad säger ni, är det lite Maria Gripe över Kristina Ohlssons debutbok för barn- och ungdomar?
Avdelning: Barn
Vilket ansvar har bokrecensenter?
Jag har funderat över vilket ansvar jag har som bokrecensent och bloggare. Säg att jag älskar en bok som jag egentligen tycker har ganska kassa ideal. Ideal som jag egentligen inte vill späda på genom att tipsa om boken, samtidigt som jag haft en fantastisk läsupplevelse vilket jag vill dela med mig av. Å ena sidan kan jag tänka att jag i de fallen skiljer på ideal och läsupplevelse. Jag kan vara medveten om att idealen inte är fantastiska, men jag tycker så mycket om boken att jag tillåter mig att älska den ändå.
Avdelning: Fantastik
Kommentera
/Visa 4 kommentarer
Med känsla för det övernaturliga
Bland årets reaböcker finns Maria Gripes "Tordyveln flyger i skymningen". Det påminde mig om hur fantastisk den boken är. Jag läste om den för ett par månader sen och blev åter igen frälst. Det finns några saker som drar ner läsupplevelsen, framför allt att det är lite för många vändor där jag som läsare tror att lösningen är nära, men så var det något ännu klurigare. Jag gillar när huvudkaraktärerna är smarta och har tänkt ut hur allt måste hänga ihop, lite så jag måste rusa vidare i läsningen bara för att få veta vad de har kommit fram till, men det får inte bli för mycket. Trots detta är det här en av mina absoluta favoritböcker.
Jag tror att det är mystiken. Dels det klassiska mysteriet mitt i sommaren, lite Vi fem-känsla, men också det övernaturliga och kusliga. Vissa partier är så läskiga att jag blev tvungen att läsa boken under dagtid för att kunna somna ordentligt. Det är inte ens några "onda" krafter det handlar om, men det är övernaturligt på ett smygande sätt. Maria Gripe ger precis så mycket spänning som behövs för att jag ska sitta på nålar och behålla intresset. Jag tänker att det är svårt, speciellt med övernaturliga inslag. Risken är stor att berätta för mycket eller för lite. Antingen förlorar du läsaren för att läsaren inte förstår, eller också för att spänningen dör när berättelsen blir övertydlig.
Maria Gripe är också väldigt bra på att fånga karaktärer. Jag gillar karaktärerna i flera av hennes böcker, men i Tordyveln flyger i skymningen är det något alldeles extra. Framför allt är kombinationen oslagbar. Senast jag läste den här boken lyssnade jag på den, och det kan jag varmt rekommendera. Tomas Bolme är inläsare och han gör det väldigt bra.
Jag längtar efter fler böcker som den här. Som Glasblåsarns barn och Agnes Cecilia: en sällsam historia. Fler Maria Gripe. Fler författare med samma förkärlek till det övernaturliga och mystiska. Har ni tips på liknande böcker och författare får ni gärna säga till mig!
Avdelning: Fantastik
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Snart kommer Berättelser från Engelsfors
Snart kommer Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandbergs serievariant av böckerna Cirkeln och Eld i form av Berättelser från Engelsfors. Redan nu går boken att förhandsbeställa. Författarna har arbetat ihop med serietecknarna Kim W. Andersson, Karl Johnsson och Lina Neidestam. Serieromanen utspelar sig både före Cirkeln och efter Eld, vi kommer få veta saker vi aldrig fått ta del av förut, och vi kommer få föraningar om vad som komma skall.
Själv har jag sett fram emot den här serieromanen väldigt länge. Dels för att jag har fått upp ett stort intresse för serier, men också för att jag älskar den här bokserien. Den är något alldeles extra och att få läsa en serieroman om De utvalda medan jag väntar på tredje boken känns fantastiskt roligt. Författarna har dessutom avslöjat att den tredje boken kommer bli ännu tjockare än den andra, så vi har verkligen något att bita tag i när den väl kommer.
Avdelning: Fantastik
Kommentera
Varför vill vi läsa dystopier?
Den senaste tiden har jag läst många dystopier. Divergent, Matchad, Varma kroppar, En sekund i taget... Det är säkert jag som fått upp intresset nyligen, men det verkar också vara en trend. Populära böcker som Hungerspelen-trilogin inspirerar säkert författare till att skriva om olika framtidsscenarion. Jag frågade mig vad det är i temat som lockar mig. Varför är tankeexperimentet "hur ser världen ut om många år" så intressant? Handlar det om att ens värsta farhågor skrivs ner? Är vi nyfikna på hur världen kommer utvecklas? Är det ett sätt för författarna att belysa problem i dagens samhälle som skulle kunna spåra ur om vi inte skärper oss?
Jag blir alltid imponerad när jag läser en dystopisk bok med spår från dagens samhälle. När böckerna blir en form av samhällskritik. Man kan kritisera västvärlden och mediehetsen som i Hungerspelen, eller vår vilja att leva längre och hur långt vi skulle kunna gå för det som i Matchad. Sen finns det ju dystopier med zombier och sjukdomar, som i Varma kroppar och En sekund i taget. Den senare skrämmer mig betydligt mer än den första, kanske för att den är mer realistisk. Vi vet ju alla hur snabbt influensor sprider sig, så varför inte en dödlig feber? Jag undrar däremot vad som känns så läskigt med zombier. Varför finns det så många böcker, filmer och serier om just zombier? Är det också en rädsla? Eller kanske ett skräckscenario. Människor förvandlade till hjärndöda djur som bara vill äta upp dig. Även om zombier är ett intressant tema är det inget jag är rädd för i framtiden. Då är jag mer rädd för klimatet och snedfördelningen av resurser.
Varför läser ni dystopier? Vilket framtidsscenario skulle ni helst läsa om?
Avdelning: Fantastik
Kommentera
Vem kan hata Harry Potter?
Igår tänkte jag på hyllade böcker. På böcker som blir bästsäljare, som står längst fram i bokhandeln och som alla pratar om. Som kanske också blir film så småningom. Twilightböckerna är ett sådant exempel. Många böcker som blir sådär extremt hyllade, som Twilight, tenderar också att få många motståndare. Det brukar bildas två läger. De som hatar Twilight, och de som älskar Twilight. Många vill gärna uttrycka precis varför de älskar eller inte älskar boken också. Så är det med nästan alla bästsäljare. Det är nästan som en regel - blir en bok så hyllad får den också många motståndare. Det är egentligen ett bra betyg, för det betyder att boken berör i någon mening. Jag tänker främst på barn- och ungdomslitteratur, men det kanske är samma sak i andra litteraturgenrer.
Sen slog det mig att böckerna om Harry Potter faktiskt är ett undantag. Jag menar inte att alla älskar Harry Potter, men känner ni någon som hatar Harry Potter-böckerna? Finns det ett stort motstånd? Vad jag kan se så finns det inget sådant. Många kan konstatera att Harry Potter inte är något för dem. De kanske inte ens har läst böckerna, därför att det inte är deras typ av bok. Sen finns det en stor grupp som bara älskar. Som är helt tagen av magin och karaktärerna och världen som J. K. Rowling målar upp. Men varför just Harry Potter? Varför är det så få som hatar just dessa böcker? Varför väcker Twilight så mycket hat och motstånd medan Harry Potter bara hurras och älskas världen över?
Avdelning: Fantastik
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Hans och Greta på bioduken
Att göra film av gamla sagor verkar vara en trend, speciellt av bröderna Jacob & Wilhelm Grimms sagor. Under 2012 kom filmen Snow White and the Huntsman med Kristen Stewart i huvudrollen - en väldigt mörk och delvis modern variant av sagan Snövit. Jag tyckte personligen inte speciellt mycket om filmen, men det jag fastnade för var effekterna och den elaka drottningen. Jag gillade även hur scenen när Snövit springer ut i skogen och blir rädd för alla träd och ljud hade tolkats på ett annorlunda sätt. När Snövit kommer till skogen kliver hon på svampar och som ger henne hallucinationer, vilket gör att hon upplever allt som väldigt otäckt. Annars var filmen ingenting för mig. Jag var dock väldigt förtjust i bilderboken som kom 2012 med illustrationer av Benjamin Lacombe, även om den också var väldigt otäck.
Den 27 februari 2013 är det dags för nästa saga att ha premiär: Hansel & Gretel: Witch hunters. Filmen ska utspela sig när Hans och Greta är vuxna, då de blivit häxjägare. Hans och Greta är ju från början en väldigt otäck saga. Den är en självklar del av min barndom, och när jag läser den idag blir jag faktiskt mörkrädd. Vilka hemska föräldrar! Häxan är ju vidrig, givetvis, men föräldrarna skrämmer mig mycket mer. Jag kan inte låta bli att tänka att en saga som Hans och Greta inte skulle publiceras idag. Om det nu är bra eller dåligt vet jag inte, men jag tror att den skulle anses vara alldeles för mörk för att vara en saga för barn idag.
Tyvärr har jag inga större förväntningar på Hansel & Gretel: Witch hunters. Dock är jag glad att man uppmärksammar sagor som exempelvis Hans och Greta och Snövit genom att göra filmatiseringar.
Avdelning: Fantastik
Kommentera
Måste huvudpersonen alltid vara så lyckad?
Efter att ha läst både Hungerspelen, Divergent och Matchad började jag fundera över en sak de har gemensamt: de har en lyckad huvudperson. Sen började jag fundera över andra böcker, och jag insåg att det här är ganska vanligt. Många huvudpersoner är antingen väldigt snygga, starka eller smarta. Det kan säkert vara så att de inte är lyckade från första början, eller att de själva inte ser sig som lyckade, men i slutändan blir det ofta någon form av bekräftelse. Huvudpersonen var riktigt snygg, fast hen visste inte om det själv. Huvudpersonen visade sig vara den starkaste i gruppen, vilket medförde beundran från de andra karaktärerna.
Jag är helt med på att det måste hända huvudpersonen något spännande, ofta är det i form av ett äventyr, en förälskelse eller en mordgåta, men det måste hända något. Annars finns det egentligen ingen poäng med att läsa om personen. Frågan är bara om det måste vara den lyckade personen vi läser om. Ta Jan Guillous Ondskan till exempel, med Erik Ponti som huvudperson. Hade den varit lika bra om Pierre Tanguy varit huvudperson istället? Det händer mycket i hans liv under bokens gång. Han får en bra vän, han hamnar i slagsmål. Han sätter sig upp mot skolans system. Skillnaden är att han inte får tjejen eller vinner slagsmålet. Han är visserligen smart, men jämfört med Erik Ponti får man nog säga att han är misslyckad i någon mening. Ett annat exempel är Neville i J. K. Rowlings böcker om Harry Potter. Skulle det vara intressant om han stod i fokus istället för Harry? En karaktär som är både feg och klantig. En karaktär som ser lite töntig ut och som misslyckas med alla sina trollformler. Hade böckerna varit lika intressanta ur hans perspektiv?
Det jag frågar mig är om vi läsare föredrar att läsa om lyckade personer. Om vi någonstans vill sukta efter riktigt snygga, smarta eller starka karaktärer. Kan det handla om att bli imponerad? Avundsjuk? Handlar det om att gå in i en karaktär som har det där spännande livet vi själv önskar att vi hade? Är det kanske en del av syftet med läsning över lag, att få drömma sig bort i en värld som är mycket mer händelserik än ens egen, och att det därför blir mer spännande att läsa om personer vi beundrar och avundas?
Avdelning: Fantastik
Kommentera
/Visa 3 kommentarer
Behöver vi veta allt om texten?
Efter att ha blivit tipsad om Harry Potter-sajten MuggleNet av Tonårsboken är jag återigen väldigt imponerad av J. K. Rowling. I en intervju svarar hon på massor av frågor om Harry Potter-böckerna, allt från förtydliganden av händelser eller saker man undrat men inte förstått, till hur det går för alla karaktärer senare i livet. Vilka jobb de fick, vilka de gifte sig med, hur saker och ting uppfattades. Om Snape alltid kommer bli ihågkommen som en dödsätare, eller om Harry ser till att omvärlden får veta vilken hjälte han egentligen var.
Som sagt: jag blev imponerad. Precis som jag kan känna med J. R. R. Tolkien verkar J. K. Rowling ha byggt upp en värld som sträcker sig långt utanför berättelsen. Hon vet precis allt om alla karaktärer, och hon har bara valt att zooma in under en liten passage av deras liv. Jag vet inte om hon funderar ut svaren utifrån vilka frågor hon får, men hon svarar på frågor som många andra författare säkert skulle avfärda med "det vet man inte", eller "det får du tänka som du vill om".
Det fick mig att fundera. Är det egentligen meningen att författaren ska besvara läsarnas frågor? Eller är det upp till oss läsare att tolka och förstå texten när den väl lämnar författaren? Under en skrivarkurs jag gick brukade vi gå laget runt och diskutera en text i taget, och under den tiden skulle författaren till texten inte säga någonting alls. Författaren skulle i regel inte ens kommentera eller svara på kritiken efteråt, utan bara ta med sig hur alla uppfattat texten och vad som eventuellt var problematiskt. För det häftiga med en text är väl egentligen vilka känslor den väcker, snarare än om vi tolkat den rätt eller fel?
Jag tror absolut att det berikar J. K. Rowlings böcker att hon själv känner karaktärerna så bra. Det märks väl när jag läser om Harry Potter eftersom det finns så många trådar och spår, vissa redan i första boken, som knyts samman på ett helt fantastiskt sätt längre fram. Speciellt när jag läste sista boken förvånades jag över hur hela bokserien fick en ny helhet. Frågan är bara: behöver vi läsare känna till allt? Är det inte bättre om vi får tänka och tro själva om hur det gick för Luna Lovegood, eller hur Harry och Ginny's son får det på Hogwarts? Eller vill vi ha alla svar?
Avdelning: Fantastik
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
En längtan efter dystopier
Efter att ha läst Divergent av Veronica Roth har jag liksom fått dille på det här med dystopier. Det var ungefär som jag kände efter att ha läst Hungerspelen - jag ville bara fortsätta vara i just den världen, och det var så otroligt skönt just då att det fanns fler böcker. Det är lite så jag känner nu. Och jag vet, det finns en uppföljare. Insurgent, alltså uppföljaren till Divergent, har funnits ända sen i maj 2012. På engelska. I sådana här lägen skulle jag verkligen vilja kunna engelska precis så bra som jag kan svenska. Ofta stör det mig inte, men nu när jag verkligen längtar efter bok nummer två, då är det riktigt jobbigt. Tänk om det finns massor av saker jag inte förstår om jag läser Insurgent på engelska? Eller om jag inte sugs in på samma sätt i boken. Samtidigt orkar jag verkligen inte vänta. Det kanske blir ett bra tillfälle att öva upp den där jäkla engelskan, helt enkelt.
Avdelning: Fantastik
Kommentera
Nordisk folktro i populärkulturen
Efter att ha sett den norska filmen Trolljägaren började jag fundera över nordisk folktro. En lång tradition av sagoväsen, eller oknytt som det också kallas, med allt från troll och vättar till tomtar, älvor och mylingar. Det finns en hel oas av sagoväsen. Trots detta finns det relativt lite skrivet om nordisk folktro i den moderna populärkulturen. Vi har ju givetvis Tolkien, vars verk till viss del grundar sig på den nordiska folktron. Sen har vi alla gamla sagor om tomtar och troll där John Bauer gjort fantastiska illustrationer. Bilderna av trollen som faktiskt bidragit mycket till hur vi föreställer oss troll idag.
Idag, i modern tid, är utbudet av sagoväsen från den nordiska folktron dock inte lika stort. Det väller över av fantasy inom skönlitteraturen, mer och mer från Sverige, men det är sällan utifrån nordisk folktro. Vi får istället se vampyrer, trollkarlar och annan modern magi i olika former. Jag gillar verkligen den här typen av fantasy, men jag undrar ändå varför inte fler nordiska författare gräver i de sagor och myter som finns här. Bara näcken är ju en fantastisk inspirationskälla, eller varför inte huldran, eller skogsrået? Otäcka sagoväsen som lurar med sig människorna med sin skönhet eller vackra musik. Eller varför inte alla hundratals tolkningar det går att göra av troll. De skygga trollen som vill efterlikna människorna. Som rövar människobarn i utbyte mot sina egna, som samlar på rikedomar och allt som blänker, och som klär sig i människokläder. Vi har också de jättelika trollen som snarare är rovdjur och äter upp allt som kommer i deras väg.
Det finns dock några författare som använt sig av sagoväsen som inspirationskälla, och en bok jag kommer att tänka på är Amanda Hellbergs Jag väntar under mossan. En bok som myllrar av urskog, mystik och sagoväsen. En ganska otäck ungdomsbok, men fruktansvärt spännande. En annan bok jag kommer att tänka på är Björn! av Bengt Nilsson. Även denna bok är full av vackra men kusliga miljöer, och även om författaren hittat en egen förklaring till sina sagoväsen är de väldigt skickligt gestaltade. En tredje författare, som skriver något snällare om allt från tomtar till vättar, är Maud Mangold i sin bokserie Landet innanför. Framför allt den första boken, Glaspärleresan, är väldigt spännande och välskriven.
Det fina är att även om dessa sagoväsen är väl kända och har berättats om förut, så blir det ändå spännande. Jag behöver inte ha helt nya sagoväsen i form av fantasy för att det ska väcka min nyfikenhet. Jag kan nästan bli mer imponerad om författaren har tagit en gammal saga eller myt och gjort om den till sin egen. Det om något är kreativt.
Avdelning: Fantastik
Kommentera
/Visa 4 kommentarer
Tolkien Bestiarium
I förra veckan skrev jag om J. R. R. Tolkiens böcker som ett helt livsverk med en historia som sträcker sig långt utanför bokens ramar, och hur vissa av Tolkiens böcker kan vara svåra att ta till sig. De känns inte alltid så skönlitterära, i min mening. Trots detta kan man ha ett stort intresse av själva livsverket, och hur alla karaktärer, platser och miljöer hänger ihop.
Så, för dig som vill veta allt ifrån vilka olika typer av alver det finns till vad den vidriga jättespindeln är för varelse, som slagit upp det mesta på Wikipediaoch ändå inte är nöjd – då har jag en lösning: Tolkien bestiarium av David Day. Ett uppslagsverk med utförliga beskrivningar av precis allt i Tolkiens värld, och med massor av illustrationer. Vem var Melkor? Hur kommer det sig att Midgård ser ut som det gör? Vilka var maiorna? Allt det här får du veta, och mycket mer. Det fina är att varje fråga får sitt svar, men det leder också till många fler frågor. Det tar aldrig slut.
Tyvärr finns Tolkiens bestarium inte med svensk översättning i nätbokhandlarna, men den finns att få tag i begagnad på både Bokbörsen och Tradera. Jag har själv köpt min på Bokbörsen och fick hem den här om dagen. Och vill man ha en sprillans ny finns den hos bland annat Amazon, men med engelsk text och med titeln Tolkien bestiary. Hett tips för den som inte kan få nog av Tolkien!
Avdelning: Fantastik
Kommentera
Tolkiens livsverk
Hobbit har haft premiär och har, var jag sett, fått hyfsat bra kritik. Förståelsen för J. R. R. Tolkiens värld ökar, fler pusselbitar kommer på plats. För de som läst alla Tolkiens verk är säkert det mesta klart, men för oss som har svårt att läsa böckerna är filmatiseringarna hur bra som helst.
Här om dagen försökte jag och en vän till mig att reda ut vad som är vad av alla karaktärer, platser och händelser. När det kommer till Tolkien har han så omfattande historia om så många karaktärer och platser att det sträcker sig långt utanför exempelvis Sagan om ringen och Hobbiten. Vi vet att Arwens mamma är död, men vi vet inte varför eller vad hon hette. Det går dock att kolla upp. Wikipedia är full av information för den som vill slå upp Tolkiens karaktärer. Galadriel är tydligen Arwens mormor, om ni inte visste det. Och Gandalf och Sauron är ursprungligen samma varelse - en maia.
Allt finns förklarat. Det är inte bara en bok eller en film där några karaktärer finns med och som dör ut när historien dör ut. Det är som att Tolkien har skapat en komplett värld och zoomat in på ett fåtal personer som handlingen fått utspela sig kring. Det kunde lika gärna ha varit runt några andra, men nu blev det just Arwen och Aragon, till exempel. Det är ett helt livsverk.
Så då började jag fundera över Tolkiens andra böcker, Silmarillion och Sagor från Midgård till exempel. Tänk om Silmarillion skulle bli film? De allra flesta skulle nog hålla med om att boken är rätt svår att läsa, och jag tror många fler har läst Hobbiten eller Sagan om ringen. Just Silmarillion känns mer som ett uppslagsverk. En bok till för att ge oss information om världen, men inte i skönlitterär form. Det vore ju hur kul som helst om den blev film av den anledningen. Tänk vad man skulle lära sig! Om det gick att förmedla informationen på ett bra sätt i form av en film, då skulle betydligt fler personer kunna njuta ännu mer av Tolkiens värld.
Avdelning: Fantastik
Kommentera
Premiär för Hobbit
På onsdag har Hobbit premiär i Sverige! J. R. R. Tolkiens mästerverk får liv igen och ger alla fantasyfans något nytt att se fram emot. Boken gavs ut första gången 1937 och är en förhistoria till Sagan om ringen som gavs ut nästan tjugo år senare.
Personligen har jag aldrig fastnat för Härskarringen-trilogin, i alla fall inte för böckerna. Eller första boken, rättare sagt. Jag gillar egentligen berättelsen, själva handlingen, och fantasy är helt fantastiskt. Boken är bara trist. Jag minns att jag försökte mig på att läsa Sagan om ringen när jag var tolv år. Det var en av pappas favoritböcker och jag ville verkligen gilla den, men jag kom ingen vart. Nästa gång jag läste den var jag betydligt äldre, men boken var inte mycket bättre. Om man nu kommer förbi den tråkiga inledningen om hobbitarna som folkslag blir det visserligen lite bättre, men tonen är densamma: torr. Det är ändå segt, och även om historien är briljant räcker det inte för att få mig fast. Språket och tonen måste vara tilltalande. Jag vet inte om Tolkien kanske skriver ut för mycket, för min smak. För mycket detaljer. Det tar bort spänningen.
Men som sagt: jag gillar berättelsen. Filmerna är jag helsåld på. Hobbiten har jag faktiskt inte läst, men jag har helt klart varit sugen på att prova inför premiären på onsdag. Jag har fått för mig att Hobbiten är lite mer ungdomligt skriven, men jag kan ha fel. Dessutom har jag spanat in den i serieformat - Bilbo Hobbiten: bort och hem igen. Jag inser att det är lite kort om tid, men jag kan vara sugen på den ändå. Jag har börjat gilla serieromaner mer och mer, och om man nu är såld på berättelsen kanske det är en bra variant.
Är det någon som ska se Hobbit på onsdag? Vilka förväntningar har ni?
Avdelning: Fantastik
Kommentera
/Visa 2 kommentarer
