LitteraturMagazinets recension av Pom och Pim, Lena Landström

Det tråkiga kan alltid vändas till något bra

Att säga ”vilken tur” eller ”vilken otur” faller sig naturligt och igenkänningsfaktorn blir stor"

Bok- presentation:	Pom och Pim
Författar- presentation:	Lena Landström
Illustrationer:	Olof Landström
Utgiv.år:	2012
Förlag:	Lilla Piratförlaget

När min äldsta dotter var liten läste vi flera av Lena Andersons ”kaninböcker” (”Kanin-låda”, ”Kanin-fiske”, ”Kanin-paket” med flera). Böckerna saknar text, handlar om en pojke och en kanin och riktar sig till de allra minsta.

Pojken i "kaninböckerna" är en liten rufsig krabat som lika gärna kunde ha varit en liten flicka – om det inte tydligt hade skrivits ut av förlaget. Tillsammans med min dotter läste jag ändå böckerna som att det var en flicka och hennes kanin – för det passade oss.

Jag blir påmind om ”kaninböckerna” när jag läser Lena och Olof Landström nya bok ”Pom och Pim”. I "Pom och Pim" framgår det nämligen inte alls om huvudpersonen Pom har snopp eller snippa. Det är upp till läsaren att säga ”hon”, ”han” eller ”hen”. Det är väldigt befriande att på detta sätt kunna anpassa läsningen utifrån vem man själv är och utifrån den som sitter i ens knä och lyssnar.

Pom i denna lilla bok är alltså ett mycket litet barn av obestämt kön med krusigt hår och stor rosa kofta.

Pom har ett gosedjur som heter Pim och tillsammans ger de sig ut på promenad.

Men hen ramlar, får ont i magen när hen äter glass, ballongen går sönder. Här kan läsaren utbrista: ”Vilken otur!”. Men det tråkiga kan alltid vändas till något bra i denna lilla saga och vi kan i nästa andetag utbrista: ”Vilken tur!”.

Det är ett passande upplägg för de riktigt små barnen mellan 0 och 3 år. I den åldern kantas, som bekant, ofta dagarna av små missöden som att man ramlar, spiller, något välter, man fastnar eller råkar ha sönder en leksak. Att säga ”vilken tur” eller ”vilken otur” faller sig naturligt och igenkänningsfaktorn blir stor.

Konceptet med ”otur” som vänds till ”tur” blir under läsningens gång så inarbetat att läsaren på näst sista sista själv får utbrista ”Vilken tur!” – texten kommer nämligen först på sidan efter.

Detta funkar mycket bra på min treåring. Tredje gången vi läser utbrister han lydigt ”Vilken tur!”när det visar sig att det regnar ute och Pom just har tillverkat en regnkappa till Pim av den trasiga ballongen.

Han begär också att få läsa boken ”en gång till” fyra gånger.

”Pom och Pim på promenad” riktar sig till de allra minsta läsarna. Meningana innhåller för det mesta bara två-tre ord och bildrna visar också bara det allra mest västentliga.

Det är trevlig liten bok och bilderna är grymma.  

Mottagen: 8 september 2012

Skriv din kommentar

litteraturmagazinet.article_143019.comments

Anmäl textfel