LitteraturMagazinets recension
av Sverigedemokraternas svarta bok, Anders Neergaard
En historisk tillbakablick på Sverigedemokraterna
Nazism och facism är ord som Sverigedemokraterna inte vill förknippas med, men författarna till den här boken visar konsekvent att SD är ett parti som fortfarande anammar och reproducerar de idéer som är sprungna ur dessa ideologier.
Antologin ”Sverigedemokraternas svarta bok” innehåller texter från journalister, ekonomer, genusvetare, forskare och historiker och kan kort sammanfattas som en bok som framför allt ger en historisk, ideologisk och samhällsekonomisk bakgrund till SD och deras politik som den förs idag.
Antologin beskriver grundligt och kronologiskt hur SD kan kopplas till extremhögern, både då och nu. De historiska redogörelserna för SD:s ursprung i svensk 1900-talsnazism i Expo-medarbetaren Mikael Ekmans artikel, tjänar som en evigt relevant påminnelse om vilken grund SD står på 2014, liksom Henrik Arnstads korta men mycket pedagogiska ideologiska analys av SD som ett fascistiskt parti.
Att SD:s politik oftast stödjer alliansen som Måns Nilsson visar i sitt bidrag om SD:s riksdagsarbete är kanske inte heller någon nyhet, men när Mathias Våg vänder på myntet och istället för att visa hur SD-medlemmar kommer från diverse högerextrema rörelser, visar SD:s funktion som en högerextrem plantskola blir också den senaste tidens, om än måttliga, uppsving för Svenskarnas Parti begripligt.
Lovisa Broström visar i sin artikel ”Kris, klass och Sverigedemokraternas ökade stöd” att Sverige visserligen inte befinner sig i lika stor ekonomisk kris som till exempel Grekland och Spanien, men att försämrade livsvillkor går hand i hand med att en befolkning ger sitt stöd till högerextrema och rasistiska partier. ”Det är lättare att skapa rasister av folk som känner osäkerhet inför ålderdomen och ser arbetslösa som ett hot mot den egna överlevnaden”, skriver hon och menar att det är i vårt samhälles sönderslagna solidaritet, som SD kan blomma.
Boken visar att på samma sätt som Sverigedemokraternas yttre har putsats till, har språket anpassats. SD är i många av de senaste mätningarna Sveriges tredje största parti. Men vilken väljare vill kalla sig rasist eller fascist? Nej, så länge SD officiellt på sin höjd är nationalister, folkhemsbevarare och kulturarvsförsvarare, som i sin politik värnar svenskarnas rätt till ett drägligt liv i den ekonomiska krisens förtecken, kommer förmodligen fler väljare att strömma till. Detta tycks boken vilja varna för.
Skribentkollektivet ”Inte rasist, men…” (IRM) lyfter blicken från den mörka dåtiden – och den samtid som övriga artikelförfattare beskrivit – och uppmanar till argumentatorisk moteld. Ifrågasätt, be om fakta, ge egna fakta från det område som du kan bäst, vare sig det är arbetsmarknadsfrågor eller jämställdhet.
Boken är en kortfattad bakgrund till ett parti som vinner mark, hur obegripligt det än kan tyckas vara med tanke på deras ideologiska rötter. Det är en bok för som alla som överväger att rösta på SD för att förstå var rösten hamnar och för alla som vill förstå SD:s växande väljarskara. Förutom författarnas nödvändiga källhänvisningar är ord- och begreppslistan samt en förteckning över parti- organisations- och medieregister en tacksam hjälp för att hänga med ibland. Det är helt enkelt en bok att lära av på många sätt.
Att redaktörerna Madelene Axelsson och Kristian Borg avslutar antologin med Jason, Timbuktu, Diakités känslosamma tal i riksdagen den 4 december 2013 tjänar som en påminnelse om vad som borde vara självklart i ett demokratiskt samhälle:
”Jag kräver att den doktrin, som håller en person högre än en annan person, på grund av dennes hudfärg, religion, kön eller sexuella läggning, omedelbart och för alltid, diskrediteras, suddas ut och överges”.
Mottagen: 20 augusti 2014
Anmäl textfel
