Åsa Öhnell
När jag blir stor ska jag bli författare
Vad ska du bli när du blir stor? Hur många barn har inte svarat ”författare” på den frågan?
Det gjorde även jag. Konstnär eller författare. Konstnär gav jag upp ganska tidigt, men författardrömmen fanns kvar och idag tillhör jag faktiskt den lilla skara som fått en bok utgiven. Min dröm har gått i uppfyllelse.
En del författare kan få det att verka otroligt lätt. Som om de slängde ihop sin 500-sidorsroman av en slump när de bröt benet och fick lite tid att slå ihjäl och sedan råkade skicka in det där alstret till ett förlag bara på skoj och hoppsan, ett halvår senare fanns boken på alla bestsellerlistor. ”Fast egentligen är jag hjärnkirurg.” Oj, tänker jag avundsjukt. Vilken naturbegåvning!
Min debutbok är inget mästerverk, den har inte lovordats av kritiker eller skapat rubriker och den kommer nog aldrig någonsin att nomineras till något litteraturpris.
Min debutbok kom ut i januari och jag fyllde 49 i februari … Min prestation: en deckare för barn i mellanstadieåldern. Upplaga: 1000 böcker. Jag är ingen naturbegåvning. Det har varit mycket slit och en lång väg från dröm till färdig bok. Men jag har fått en bok utgiven och jag hoppas att det blir fler.
Skrivit har jag som många andra alltid gjort, på ett eller annat sätt. Redan i fyraårsåldern lärde jag mig läsa och plitade ner egna berättelser som jag häftade ihop och gav bort i julklapp till släktingar med eller utan litterärt intresse, alla lika duktiga på att spela överväldigade. Senare blev det dagböcker och brev och fler berättelser som mest hamnade i byrålådan. På den tiden gjorde skolan vad de kunde för att trycka ner eventuell kreativitet. Litteraturhistoria lästes visserligen, likaså romaner, många bra sådana (även om vi just då inte hade vett att uppskatta "Hemsöborna", "Förvandlingen" och "Gösta Berlings saga" fullt ut), men uppsats skrevs i en kall aula under stor stress och valet stod ofta mellan att argumentera antingen för eller emot kärnkraften. Därför hamnade mer kreativa alster i byrålådan.
Jag blev vuxen och fick mindre tid. Utbildade mig till språklärare och arbetade under några år som det. Sedan sökte jag in på en då nystartad facköversättarutbildning på Göteborgs universitet och det var där det hela började på riktigt.
Främmande språk hade alltid lockat, men under denna tid väcktes intresset för vårt eget språk och vad man kan göra med det. Vi fick roliga och kreativa skrivuppgifter där vi fick prova på att arbeta med olika slags texter.
Efter utbildningen hade jag sagt upp mig från mitt lärarjobb och arbetade som facköversättare, ganska snart med egen firma. Av en slump fick jag nys om en distanskurs i att skriva och anmälde mig. Det var fantastiskt roligt och jag lärde mig massor.
På den vägen är det. Fler små projekt hamnade i byrålådan. Men så för tre år sedan skulle familjen åka på skidresa till Lindvallen i Sälen. Yngsta dottern behövde reselektyr och vi gjorde ett besök på Mölndals bibliotek. Dottern var kräsen och hade bestämda åsikter om vilken slags bok hon ville läsa: en deckare, helst spännande. Huvudpersonerna skulle vara flickor och omslaget skulle locka i fråga om både design och baksidestext.
Det fanns sådana böcker på biblioteket. Problemet var att dottern påstod sig redan ha läst dem. Alla.
”Ja, då får jag väl skriva en berättelse till dig”, tyckte jag och tog med datorn till fjällen.
Fantasin flödade inte. Fingrarna dansade inte fram på tangenterna. Det var inte särskilt roligt. Ändå fanns det något som drev mig. Varje dag efter skidåkningen tvingade jag mig att sitta i en timme och skriva. Jag säger tvinga, för det var så det kändes. Idéerna växte så sakta fram, men att få ner dem från huvud till papper var inte lätt.
Det blev ingen färdig bok den veckan. Inte ens en färdig berättelse. Men det blev en början och när vi åkte hem från Sälen hade jag en färdig tanke i hjärnan. Och jag fortsatte. Ibland skrev jag en stund varje morgon, ibland satt jag på helgerna. När jag någon gång inte hade så mycket översättningsjobb visste jag vad jag skulle ägna mig åt. Under andra perioder hann jag inte ens tänka på boken.
Till slut var den klar. Trodde jag. När jag tittade på den nästa gång fanns det massor att ändra. Och så fortsatte det. En dag var jag, om inte nöjd, så i alla fall så trött på mitt manus att jag bestämde mig för att skicka det till några förlag. Då hade dottern och hennes kompis läst det och gett godkänt. Även några vuxna personer hade läst.
Inget förlag ringde dagen efter, inte två veckor senare heller. Men efter några månader hörde ett av de största bokförlagen av sig och tyckte att boken faktiskt hade något. Men kunde jag tänka mig att skriva om lite? Jag gjorde det och skickade in igen. Inga avtal var skrivna och inga beslut fattade. Men jag kanske kunde ändra lite till? Hade jag kanske någon mer bok? Jag ändrade lite till, jag började skriva på en ny bok men samarbetet med det stora förlaget blev aldrig av. Jag blev inte ens refuserad utan den aktuella redaktören slutade helt enkelt att höra av sig och gick inte heller att få tag i. Till sist tröttnade jag.
Så småningom fick jag fler svar. Inget förlag nappade, men flera skrev att min bok var välskriven, att de gillade karaktärerna men att det tyvärr inte var rätt för just dem just då. Någon skrev att de verkligen hoppades att min bok skulle bli utgiven på något annat förlag.
Utan dessa uppmuntrande ord hade jag säkert gett upp. De gav mig styrka. Men nära skjuter ingen hare.
Hösten 2012 bestämde jag mig för att göra ett nytt försök. Jag letade rätt på adresserna till några mindre förlag som gav ut barnböcker. Detta var precis före bokmässan.
Ett förlag svarade direkt. Inga uppmuntrande ord. Bara ”vi är inte intresserade”. Hade de ens hunnit läsa?
Jag gick på bokmässan tillsammans med yngsta dottern, nu tonåring. De stora förlagen hade jättestora montrar med massor av titlar. Vissa små förlag hade pyttesmå montrar längst inne i ett hörn med bara ett par titlar. De lockade inte särskilt mycket. Men så fick jag syn på en ganska stor monter som var snyggt inredd med fina böcker och flera olika titlar. Jag kände igen namnet på förlaget eftersom jag bara några dagar tidigare hade skickat mitt manus dit. Kvinnan som stod där såg vänlig ut och jag gick fram. Jo, hon mindes att hon hade fått mitt manus, men hade inte börjat läsa det än. Vi pratade en stund. När vi gick därifrån sa jag till dottern ”hon verkar jättetrevlig och vilken fin monter. Och vilka fina böcker! Hoppas att de är intresserade!”
Det var de. Två dagar senare fick jag svar att de ville ge ut min bok. Sedan gick det ganska snabbt, för de ville få ut den innan skidsäsongen var slut eftersom berättelsen utspelar sig i …trumvirvel … Sälen! Jag skrev om, korrläste, rättade. Så kom nästa smäll. Förlaget fick veta att hela Lindvallen hade byggts om. Kunde jag skriva om boken så att det passade? För just den miljö jag hade beskrivit mest fanns inte kvar. Jag suckade. Hade mest lust att ge upp. Tog ändå tag i saken. Skrev om. Andra korrläste, jag korrläste och rättade. Omslaget gjordes och godkändes. Baksidestexten skrevs. Strax efter jul skickades boken till tryck. Ont i magen. Var den verkligen bra? Tänk om det fanns något stort, hemskt korrekturfel som skulle upptäckas efter tryck! Tänk om jag fick hemska recensioner så att alla skulle se hur dålig jag var! Tänk om jag skulle bli utskrattad! Ge sig på att skriva barnböcker i den åldern! Vem tror hon egentligen att hon är?
I slutet av januari kom den. Det var en särskild känsla att hålla den i handen. Snögubbens hemlighet. Den var fin. Den luktade gott. Pappret var tjockt och vitt. Texten luftig och lättläst. Men jag vågade inte läsa. Jag har fortfarande inte läst den. Min man har. Han hittade inga korrekturfel. Jag vet fortfarande inte om det finns några. Men ingen har i alla fall sagt något …
Jag hade inte behövt oroa mig. Det blev inga dåliga skriverier. Det blev inga skriverier alls. Ingen var tillräckligt intresserad av min bok. Biblioteken stod inte i kö för att få beställa, tidningarna önskade inga recensionsexemplar, bokhandlarna fyllde inte sina skyltfönster med "Snögubbens hemlighet". Den kunde köpas via internetbokhandeln. Och förlaget undrade försynt om jag själv kunde ringa runt lite till butikerna i Sälen, för de hade inte fått napp på sina mailutskick och pressreleaser.
Jag bet ihop och ringde. Och butikerna var intresserade! Jag är ju företagare och vet hur svårt det är att sälja in varor, tjänster och idéer. Men i Sälen fanns ett stort intresse för min bok och den köptes in av många olika butiker och till och med någon restaurang. De som inte köpte tipsade om vart jag kunde ringa. Jag tog inte upp beställningar själv, utan ringde och presenterade boken och om de var intresserade bad jag förlaget ringa och göra upp affären. Det var ett bra upplägg.
Snart började butikerna själva ringa upp förlaget och beställa fler böcker.
Så blev det en artikel i Mölndalsposten, en bra recension på bloggen Barnboksprat, ett fint lektörsutlåtande på BTJ (bibliotekstjänst) av Maj Gustavsson som skrev att ”Snögubbens hemlighet är en lyckad barnboksdebut, spännande och relativt lättläst för mellanåldern” vilket ledde till att många bibliotek beställde in boken. Häromveckan kom en journalist och gjorde en intervju för nästa nummer av Hallå Mölndal.
Snart är första upplagan slutsåld och det blir en omtryckning i höst inför nästa säsong! Och snart är nästa manus på väg till förlaget. För drivkraften finns kvar.
Om någon i bekantskapskretsen frågar om min debut? Då svarar jag nog lite nonchalant att det egentligen var en berättelse till dottern som jag slängde ihop när jag råkade få tid över på en skidresa och sedan av en händelse skickade till ett förlag. För egentligen är jag översättare.
Då är det inte lika pinsamt om de skulle tycka att min bok är urusel. Och skulle de mot förmodan gilla den så framstår jag ju som en riktig naturbegåvning!
Åsa Öhnell debuterade med "Snögubbens hemlighet" (Idus Förlag) i januari 2013.
Åsa Öhnell
Kommentera
/Visa 3 kommentarer
Rapportera som olämplig
Dölj Rapportera som olämplig
Det var fint att få ta del av din debut. Varmt och humoristiskt berättat. Jag är 47 fyllda och hoppas att jag också vid 49 kan säga att jag "slängt ihop en roman sisådär i förbifarten" :)
Trebarnsmor och mormor med många intressen såsom släktforskning, qigong, naturen, foto mm.