Kvinnor ska finnas överallt och hela tiden – inte bara en gång om året och på vissa sidor. Det som startade som en ganska munter uppkäftighet växer till en lågande insikt. Vi börjar se sammanhangen klarare.

Sex unga journalister träffas på Expressen på 70-talet och inleder en vänskap som kommer att vara i decennier. Striden mot mansväldet på redaktionen och i spalterna knyter dem samman och genom åren stöttar de varandra i kvinnokampen både hemma och på jobbet.

Varje sommar träffas vännerna några dagar på en ö i skärgården. I Audrey-flickorna ser de nu mogna kvinnorna tillbaka på åren som betytt så mycket för dem. Ska de äntligen skriva sin gemensamma historia – eller finns det motsättningar mellan dem? Denna autentiska berättelse är ett vackert lapptäcke av minnen och erfarenheter, inramat av sensommarens naturupplevelser.

Audrey-flickorna är en nyckelroman om sex vänner som hållit ihop sedan de blev tjejmaffian på Expressen – när de var unga journalister och kämpade mot gubbdammet i spalterna, på redaktionen och i kärleken.
Varje sommar träffas de några dagar på en ö i skärgården och lever paradisliv. I Audrey-flickorna ser de nu mogna kvinnorna tillbaka på sina glada och fräcka år tillsammans.
Men plötsligt dyker det upp en orm från fastlandet och skuggor ur det förflutna hotar vänskapen.

Berättelsen liknar de färggranna lapptäcken som ligger på sängarna i det gamla sommarhuset på ön. Den består av lappar i alla färger, från rosiga läppstiftsminnen till svart sorg, från månskensbad till muntra måltider i sensommarens ljuvlighet.
Eller ska vi likna boken vid korgen som en av vännerna tagit med till ön? Den är full av bleknade bilder, nedkrafsade anteckningar och klipp från tidningstiden och berättaren kan inte låta bli att sticka ned handen i den när hon går förbi.

Audreyflickorna är en lovsång till vänskapen. Och till långsamheten på en ö utan elektricitet eller båtförbindelse med fastlandet. Där tiden mäts efter hur solen står över enbuskarna, där man kan får se havsörn, vildgäss, mink och huggorm och där samtalen på klipphällarna kan gå från svidande självrannsakan till hur man strör guldglitter i rynkorna kring ögonen.