"Gunilla Bergström förstärker könsmaktsordningen!" - LitteraturMagazinet

 LitteraturMagazinet Debatt 
"Gunilla Bergström förstärker könsmaktsordningen!"

Alfons och Milla

"Gunilla Bergström förstärker könsmaktsordningen!"

Är det okej att uttrycka vilka fördomar och stereotyper som helst bara man i slutändan säger att det är okej att umgås ändå?

I veckan har sexismen i Alfons och Milla fått stor uppmärksamhet. "Det enda min treåriga dotter kommer minnas från filmen är att hon inte duger till att leka med pojkar på grund av sitt kön," skrev Joakim Lamotte. Filmvetaren och författaren Taliah Pollack analyserar här debatten och konstaterar: Gunilla Bergströms försvar håller inte – hon förstärker könsmaktsordningen.

Tidigare i veckan svarade författaren Gunilla Bergström sig mot Joakim Lamottes kritik:

"Alfons följde sitt hjärta. Han gick förbi taskiga fördomar, och förbi slappt grupptänk om vad andra möjligen tycker – och såg PERSONEN! En tjej som han uppskattar och vill vara med! För mig handlar det om fördomar. Man kunde lika gärna skrivit om svarta, om judar, om homosexuella – bara att rada upp skitsnack som florerar – och sen avsluta med vem man ÄNDÅ gillar. Att stå för sina känslor!”

Enligt den logiken kan man alltså uttrycka fördomar och stereotypisera vem som helst, bara man i slutändan säger att det är okej att umgås med dem ändå.

Så låt oss titta på vad som egentligen händer under dessa tio minuter av Alfons och Milla.

Filmen inleds med orden: ”Här är Alfons Åberg, sju år, uppe i trädet. Såklart leker han inte med flickor. Såklart. Utan helst leker han med Viktor och Milla. Ja, det är bara Viktors kusin. Ibland är inte Viktor med, men det gör inget. Det är nästan ännu roligare. Mera spännande. För Milla hittar på nytt, annorlunda, med kojan. Hon hittar på gardinerna och ett bord där inne. Nu bygger hon staket och sen ska hon fundera ut en brevlåda på linbana, säger hon. Så man kan hissa post upp till kojan. Ja, det är alltid roligt att vara med Milla. Men annars leker Alfons inte med flickor. He, såklart.”

Redan de första raderna lider av en nedlåtande ton som förmedlar det andra könets underordnade position; Alfons leker inte med flickor utan med Milla som ”bara” är Viktors kusin. Detta följs av ett exoticerande av kvinnan som annorlunda och avvikande från den manliga normen, vilket är en typisk form av objektifiering. Sedan etableras traditionella kvinnliga ideal som att pyssla och fixa. Citatet avslutas med en återgång till den nedsättande retoriken genom att fastställa Milla som ett undantag i det att hon är rolig att leka med.

Detta följs av en lång harang från de andra pojkarna som förklarar vad flickor är:

”’Flickor kan man inte leka med’, säger alla pojkarna. ’Dom får inte va med, tjejbaciller!’ säger pojkarna. ’Nää, aldrig att de får va med. Vi leker inte med tjejer’, säger dem och mallar sig. ’För tjejerna är tramsiga och fega’. Ja, de säger en massa om flickor. Vad flickorna tycker om pojkar, de hör de inte ens för de pratar så högt. De gapar. ’Flickor är svaga och gråter för småsaker. Och de speglar sig och kammar håret och är noga med sina kläder. Och kommer alltid ihåg att göra läxan och fjäskar för fröken och viskar och tisslar och skrattar åt ingenting, och leker tråkiga lekar och håller bara sams två och två och skvallrar och kan inte hålla tyst med hemligheter.”

Samtidigt som dessa fördomar och stereotyper radas upp ser vi i bild en flicka som gråter, en som speglar och kammar sig med smink på bordet, en flicka som dansar med en fin klänning och räcker fröken sin läxa och ett äpple, två flickor som sitter på en bänk och viskar och skrattar. När de säger ”tråkiga lekar” visas en flicka med en docka i knät som hon matar från en servis. Två flickor hoppar hopprep och slutligen står de i grupp och viskar och pekar på en tjej som hoppar hopprep ensam och är utanför och ledsen.

Genom att inte bara uttrycka dessa stereotyper utan även visa dem i bildspråket fastställs de som sanningar, och inget i berättelsen säger emot dem. Fördomarna förblir oemotsagda. Vad som görs är att Milla frångår den negativa bilden, hon är ett undantag från normen.

”Men inte Milla förstås. Hon är skojig att vara med. Hon gråter inte för småsaker. Milla hittar på nya lekar.”

Detta följs av flera positiva egenskaper som Milla har, i motsats till andra tjejer. Hon är rolig, modig och kreativ.

När Alfons blir retad av de andra pojkarna för att han leker med en tjej blir Alfons ledsen:

”Nu är det inte roligt längre […] Alfons leker inte med Milla mera.”

Han ser Milla gå förbi fönstret för att jobba med kojan.

”Han måste titta, han struntar i killarna.”

Sedan leker de tillsammans igen. Pojkarna kommer och retar honom och då säger Alfons:

”Det där?” (säger han och pekar på Milla) ”Det är väl ingen tjej precis. Det är ju Milla, som är Viktors kusin, och min bästa kompis.”

Pojkarna blir tysta och retas inte mer, de tycker kojan är fin och blir avundsjuka på Alfons som har en kompis som Milla.

Så vad tar en ung flicka för lärdom av detta? Milla ställs utanför sitt negativt karaktäriserade kön, hon ”är ingen tjej precis”. En kvinnlig åskådare lär sig att man bara duger om man frånsäger sig dessa negativa ”tjejiga” egenskaper. Man måste ta avstånd från det ”tjejiga” för att accepteras.

Detta är en typisk dubbelbestraffning eftersom en hel del tjejer onekligen kommer att känna igen sig i stereotyperna. Först tvingas flickorna i större utsträckning än pojkar att vara försiktiga med sina fina kläder, de lär sig vara duktiga och skötsamma i skolan, de kanske leker med dockor. De lär sig alltså vara på ett visst vis, för att sedan tryckas ner när de följer dessa normer. Hur tror ni detta påverkar en flickas självbild?

Den brittiska filmvetaren Laura Mulvey talade tidigt om detta i hennes omtalade artikel Spelfilmen och lusten att se. Hon menar att mainstreamfilmens patriarkala struktur gör kvinnan till ett objekt medan mannen är subjektet. Mannen är den som tittar medan kvinnan blir betittad. Den aktiva mannen har kontroll över de som Mulvey definierar som filmens tre blickar: kameran, publiken och den manliga huvudpersonen (hjälten), medan den passiva kvinnan styrs av dessa tre blickar.

Enligt Mulvey tvingas man som kvinnlig åskådare att antingen underordna sig maktstrukturen genom att identifiera sig med det kvinnliga objektet vilket innebär en förminskning. Det andra alternativet är att ta avstånd från det underordnade kvinnliga och identifiera sig med subjektet. Därmed ställer man sig utanför sitt kön och bli en del av det manliga förtrycket.

Alfons, den aktiva pojken, görs till hjälte när han umgås med en flicka. Flickan används som objekt till den aktiva pojkens fördel. Som flicka får man antingen acceptera sin underordnade position, eller ta avstånd från den genom att frånsäga sig allt ”kvinnligt”.

Gunilla Bergström säger: ”Man kunde lika gärna skrivit om svarta, om judar, om homosexuella”

Fint, låt oss se hur det skulle se ut:

”Judar kan man inte leka med. De får inte vara med. Judebaciller! För judar är giriga och smutsiga. Och de klär sig konstigt och har stora näsor. De är duktiga med pengar och bra på att manipulera. De är vulgära och umgås bara med varandra. De försöker ta över världen.”

Eller:

”Bögar kan man inte leka med. De får inte vara med. Bögbaciller! För bögar är snuskiga och äckliga. Och de klär sig fjantigt och fjolligt. De är duktiga på mode och bra på schlager. De är vulgära och umgås bara med varandra. De sprider aids.”

Hade man reagerat mer om dessa fördomar och stereotyper förblev oemotsagda? Hade det räckt att Alfons umgicks med juden eller den homosexuella ändå genom att säga ”Det där? Det är väl ingen jude precis.” eller ”Det där? Det är väl ingen bög precis.”

För jo, Milla är tjej. Tjejer är individer som kan vara precis vad som helst. Man ska inte behöva trycka ner det traditionellt ”tjejiga” eller lyfta fram det traditionellt ”otjejiga”. Hon ska inte behöva ställas utanför sitt biologiska kön för att accepteras.

Det är därför det är så viktigt med feminism, eftersom vi fortfarande inte reagerar på många former av kvinnoförtryck. Förtrycket är så normaliserat att vi inte ens ser det. Det accepteras eftersom vi är vana vid det.

Detta är långt ifrån den värsta formen av kvinnoförnedrande budskap, och jag tror absolut inte att Gunilla Bergström menade något ont. Men kritiken Joakim tar fram är ändå legitim eftersom hon omedvetet (får vi anta) följer den patriarkala struktur som Mulvey presenterar.

Gunilla Bergströms försvar i GP är problematiskt. Hon säger:

”På något sätt har jag alltid tänkt att barn är inte så dumma [sic!]. De uppfattar floskler men urskiljer lika lätt budskap om att hålla ut och våga stå upp för den man tycker om.”

Javisst, barn är smarta. Men de är också utelämnande till de vuxnas världsbild och vad vi väljer att förmedla. De plockar upp våra sociala koder om hur man ska vara och bete sig, vad de ska värdera som bra och dåligt.

Även om flickor redan i tidig ålder utsetts för den här formen av förtryck i sin vardag så blir det ett bekräftande av denna negativa bild när vi även uttrycker dem i kulturen. Man kan inte ifrånsäga sig ansvaret som Gunilla Bergström gör.
 


Taliah Pollack

4 juli 2014
 

Anmäl textfel

Sök bok/författare/artikel


Om LitteraturMagazinet

LitteraturMagazinet – Sveriges största litterära magasin är en redaktionell nättidskrift som hade premiär i januari 2012. Vi bevakar litteratur med författarintervjuer, recensioner, krönikor och debatt. Följ oss på Facebook, Twitter och prenumerera på vårt nyhetsbrev!
Läs mer om LitteraturMagazinet

Recensioner barnböcker

Mysig skräck för nybörjarläsare

Recension: Mystiska skolan. Charlie, Charlie, är du där? av Katarina Genar

Jakten på botemedel

Recension: Ylvania. De stulna skuggornas tid av Ylva Hällen

Underbar historia om människor och böcker

Recension: Flickan som ville rädda böckerna av Klaus Hagerup

Ett färgsprakande överraskningskalas

Recension: Grattis, Svea Fors! av Ebba Berg

Lyckan att vara ett bokbarn

Recension: Bokbarnet av Sam Winston

Lagom spännande sommarlovsbok

Recension: Balthasar Bruns detektivbyrå. Mysteriet med den försvunna katten av I. V. Steinman

Siri, vanlig men ovanlig

Recension: Siri, rymlingen och smugglargropen av Katarina de Verdier

Finstämt om drömmarnas kraft

Recension: När vi blundar av Lotta Olsson

Bland ilska och andra känslor

Recension: Varför är mamman arg? av Kristina Murray-Brodin

Färgglada fakta

Recension: På jobbet : Byggaren av Ando Twin

Spänning och humor i klassiskt fantasyäventyr

Recension: Mörkret över Aerwiar : Wingfeather Bok ett av Andrew Peterson

Bullbak, en barn- och vuxensak!

Recension: Vi bakar bullar av Sarah Vegna

Portalfantasy på hal is

Recension: Isporten. Mörkt vatten av Jonna Berggren

Tomten och hans renar på vers

Recension: Natten före julafton av Clement C Moore

Kärleksförklaring till det lilla barnet

Recension: Aldrig har jag sett av Lena Sjöberg

Vem dansar i norrskenet?

Recension: Där norrskenet dansar av Jenny Sjödin

Utmärkt, men alltför kort spökhistoria

Recension: Nattskräck av Magnus Nordin

Lättläst x 4

Recension: Zenobia av Morten Dürr

Underbara bilder i mystisk skola

Recension: Mystiska skolan. Spöksången av Katarina Genar

Mamma fyller år

Recension: Konrad och kalaset av Åsa Mendel-Hartvig

Trubbel i sagoskogen

Recension: Sagan om den underbara familjen Kanin och Farbror Elände av Jonna Björnstjerna

Vänder inte kappan efter vinden

Recension: Ellen, dellen- av Maria Gripe

Smart och dramatiskt i Asptjärns nya bok

Recension: Wursten och veganen av Åsa Asptjärn

Interaktiv bilderbok med fordon

Recension: Hitta olikheterna : Snabba fordon av Violet Peto

Tidlös vänskapsskildring

Recension: Nattpappan av Maria Gripe

Talmannens hämnd

Recension: Talmannens hämnd av Martin Widmark , Petter Lidbeck

Försynt om utanförskap

Recension: Sahar som inte syns av Anna Platt

Tragikomiskt och skruvat

Recension: Tvillingarna Thornthwaites olycksaliga återkomst av Gareth P. Jones

Somrig rysare att avnjuta med glass en solig dag på stranden

Recension: Fyr 137 av Ingelin Angerborn

En oerhört fin spökhistoria om vänskap

Recension: Spökflickan av Katarina Genar
Glansholms Bokhandel & Antikvariat
Kundtjänst, vardagar 9-16: 070-692 50 50
LitteraturMagazinet
Redaktör: Sandra Sandström
Ansvarig utgivare: Linus Glansholm
Teknik: Framkant Media AB
Annonsera:  Framkant Media AB