Hur kan man förstå den relativt snabba framväxt av omfattande heroinmissbruk som skett i många svenska städer under andra hälften av 1990-talet? Vad är det som gör heroinet till något som så många anser värt att pröva och också att fortsätta använda?

Philip Lalander söker svar på dessa frågor genom att leva sig in i de unga heroinisternas perspektiv på tillvaron. Genom observationer och intervjuer söker han förståelse för framväxten av den subkultur unga heroinister utgör. Han upptäcker bl.a. att tekniska innovationer möjliggör nya nätverk och förenklar spelet inom subkulturen samt att det senmoderna samhällets allt större vikt vid kropp och yta möjliggör en frekvent användning av heroin. Aktiviteterna i subkulturen är ett försök att dramatisera det egna livet och subkulturen blir därför en möjlighet att laborera fram en ny identitet. Vidare diskuteras det senmoderna samhällets upplevelsefixering och att drogupplevelser inte är så annorlunda än andra extrema upplevelser, t.ex. extraordinära situationer i främmande länder. Men trots allt innebär heroinanvändandet ett överskridande av gränser de flesta andra ungdomar respekterar.

Boken vänder sig till universitets- och högskolestuderande inom t.ex. socialt arbete, sociologi och kriminologi men även till dem som på ett eller annat sätt berörs av missbruksproblematiken, t.ex. behandlingsarbetare, narkotikaanvändare (eller före detta), föräldrar och vänner.