LitteraturMagazinets recension av Mitt hjärta hoppar och skrattar, Rose Lagercrantz

Insiktsfullt om en flicka som kämpar för att blicka framåt

Berättelserna om Dunne är väldigt lättlästa och orden ligger bra i munnen när man läser högt"

Bok- presentation:	Mitt hjärta hoppar och skrattar
Författar- presentation:	Rose Lagercrantz
Illustrationer:	Eva Eriksson
Utgiv.år:	2012
Förlag:	Bonnier Carlsen

Rose Lagercrantz verkar höra till den där kategorin människor som på allvar minns hur det var att vara barn – och som dessutom kan förmedla den känslan vidare genom sina böcker. 

Det visar den långa raden starka barnböcker som hon har skrivit genom åren. Böckerna om Dunne (”Mitt lyckliga liv” och ”Mitt hjärta hoppar och skrattar”) är inget undantag.

I ”Mitt lyckliga liv” (kom 2010) får vi för första gången lära känna Dunne – en liten flicka som bubblar av känslor och bejakar livet med stor entusiasm. På kvällarna räknar hon alla gånger hon varit lycklig och hon ser fram emot alla nya spännande saker som ska hända. Till exempel att hon ska börja skolan. Dunne vet att det kommer att bli underbart. Det finns så många saker att känna sig lycklig över!

Men efter hand skymtar en sorg fram under ytan – nämligen att Dunne mist sin mamma. Denna enormt viktiga pusselbit för att förstå Dunne kommer en bra bit in i boken och är snabbt överstökad. Men denna sorg ligger ändå som ett ordlöst stråk genom boken. Även i andra boken märks det – trots att det inte nämns.

Med mamman i åtanke blir Dunnes envisa vilja att se framåt och gå vidare i livet med ens på samma gång både hjärtskärande och hoppingivande. Vidden av hur mycket hon kämpar blir tydligt. Det finns något otroligt livsbejakande i att leva i nuet, så som barn ofta gör, att i samma andetag kunna säga ”jag älskar makaroner och har lärt mig simma fem simtag” och strax därpå, i samma sakliga ton, droppa att ”min mamma dog i somras”.

”Mitt hjärta hoppar och skrattar” är enligt baksidetexten en fristående fortsättning på ”Mitt lyckliga liv”. Och visst går den utmärkt att gå direkt på bok nummer två. Men det blir en roligare och komplettare läsupplevelse om man har de där små bakgrundsdetaljerna med sig från första boken, till exempel att ”Dunne” egentligen är ett smeknamn för Daniela och att Dunne mist sin mamma. I ”Mitt hjärta hoppar och skrattar” nämns detta med mamman inte överhuvudtaget.

Både ”Mitt lyckliga liv” och ”Mitt hjärta hoppar och skrattar” kretsar mycket kring kompisar, tillvaron i skolan och i synnerhet vänskapen med bästisen Ella Frida. I den första boken flyttar Ella Frida till båda tjejernas stora sorg till Norrköping. I andra boken återser de varandra. Många små vardagliga detaljer bildar en insiktsfull berättelse om en flicka i sjuårsåldern och de dramer som utspelar sig i hennes värld.

Förlaget tycker att böckerna om Dunne passar barn i åldern 6-9 år. Efter att ha läst den högt för mina döttrar, som är i just den åldern, håller jag med. De lyssnade intresserat och ville gärna läsa båda böckerna. Men allra bäst lämpar de sig kanske för barn i föreskoleklassen och ettan.

Berättelserna om Dunne är väldigt lättlästa och orden ligger bra i munnen när man läser högt. Men se till att alla som lyssnar kan se bilderna! Eva Erikssons illustrationer är fulla till bredden av alla svallande känslor – och de får mig att älska Dunne.

Mottagen: 7 september 2012

Skriv din kommentar

litteraturmagazinet.article_142966.comments

Anmäl textfel