Recension
av Om att gråta sig till sömns och annat trams, Roza Takiporian
Känslofylld novellsamling berör
Det är svårt att förstå att en så ung människa som Roza Takiporian, hon är bara 23 år gammal, kan ha vetskap om och skriva så djupa och ömsinta små berättelser om livets olika skeden.
Debutboken innehåller elva noveller av hög klass, naturligtvis varierar de lite i kvalitet, men det kan jag ha överseende med.
Jag berörs av berättelsen om den lilla gumman som bodde i en pumpa och väntade besök av sin son varje dag och varje kväll, precis som äldre människor ofta gör när plikter inte längre finns, kroppen börjar ge upp och tiden bara är en enda lång väntan.
Novellen om Elsa och Albert är gripande. Elsa glider obönhörligt in i glömskans värld och sjukdomen äter upp hennes minnen bit för bit. Deras ålderdom blev inte som de hade planerat. Elsa inser att hon måste skriva ner sina minnen innan de försvinner helt. Albert finns hela tiden vid hennes sida och Roza Takiporian låter oss höra bådas röster.
I Iran föds en flicka som får växa upp på barnhem. Hon har världens vackraste ögon. Hon får stanna på barnhemmet tills hon är åtta år gammal, men sedan säljs hon till en rik man och hon ser fram emot att få äta sig mätt och att få en pappa. Hon ser oron i barnhemspersonalens ögon, och får redan samma kväll veta varför. Men hon förstår att de måste välja mellan henne och alla de andra, de behöver pengar till mat åt alla barn. Hennes öde får mig att må dåligt, det finns så många barn som far illa och så många liv som förstörs redan i unga år.
Här finns noveller om kärlek och kval, om barn, om en komplicerad relation till en alkoholiserad mor, om en cancersjuk kvinnas sista tid och den svarta skrivbok hon lämnar till sin livskamrat, och allra sist Rozas egen berättelse från Iran.
Roza Takiporian har ett känslosamt och färgrikt språk och till min egen förvåning tåras mina ögon ibland när jag läser hennes berättelser. Visst, det är noveller, men de kunde lika gärna vara sanna historier ur livet – trots känslosamheten upplever jag flera av dem som realistiska. Jag lever mig in i berättelserna, de får liv och blir till bilder i mitt inre, precis som det ska vara med riktigt bra, berättande prosa.
Så, Rosa Takiporian, tona inte ner din inlevelse eller din känslosamhet utan fortsätt att ta vara på den sällsynta talang du fått. Jag vill verkligen läsa mer av dig!
Mottagen: 20 april 2012
Anmäl textfel
