Med skarabéertrilogin återupplivar Stefan Hammarén den hyllade, hammarénska romanformen från sin sopptrilogi (utkom 2001-2005). På samma sätt som sopptrilogin hängav sig åt soppans inneboende egenskaper, hänger sig Hammarén denna gång åt skalbaggar, på de mest överraskande och impulsförande sätt, med oväntade grepp, och mångt frodigare än tidigare. Vi skönjer stundtals berättelsen om en syndaflod. Hammaréns romaner är olika alla andra vi läser och har läst i det här landet. Här möter vi en söndersprängd grammatik och semantik, där själva läsupplevelsen sätts i spillror och fragment, samtidigt som textmassorna överflödar och omsluter.

Av flaggskeppet i Hammaréns författarskap och sista delen någonsin i denna syndaflödeslegend End så, nog med tiden förlagd tillbaka retrospektivt till stunder just efter den där bombens utlösning, om de frenetiska, hysteriska svåra överlevnadsförsöken, ökning. Blir en högst massiv dundergenomgång om räddningsfarkosters slagmatbord sidor. Det mesta kantrar i detta romanprojekt. För sista till sida, enda siden av för första gången i världshistorietten nånsin lyckas närapå textkonsul, rhytmiacus Stefan Hammarenius skriva en bra humorroidal roman och med nära (o)urskiljbar rödaktig tråd, mustig för att vara skönare luddet, i detaljerna än som ser man ett minutiöst oppbygge med slängvistisk rytms, en rytm som definieras självt även i boken. Huvudpersonen darrknäsvage träbensspeçialisten von Stefan är sig mest styv i korken men figurerar alltid i fantastiska formuleringar mer än om något annat, av en bra typ, kanské galen, lyxpoëta, faun, general jämte serenadårföreningens skattmästare, och skildringen av vad han göre och råkar ut för blir stundom högst rikhaltig, grotesk, galghumor grym och självrannsakande även. Lyckas då den svårt strandsatte greve Kön von Stefan rädda försökt sin fd Emma ur syndflodslegenden? Flera av den filosofiska resonemanglingen har kanské aldrig heller tidigare förts i romaner dem. Med denna bok knyts slutligen två trilogier ihop därtill. Så mycket ingredienssoppa kokar över. Vare det med just gott galghumors märke och livet i ett epitome, blir även en like desperationen vanvett i lyxskalden Hammaréns ckärlek och dekadens till sin fagra Emma. Boken blev tillägnad hjärtat Emma grammatica (skrivd skönhet, den exakt känsliga, känslig som fellmansfåren) kontra Emma hispidusa (den senare vild, ouppodlad; ur och rå, ehrlekrona, rätt outforskad; fri, den okända hjältinnan, ordinärt förebildlig hos karaktärt likt Pippi Långstrumporna, bara nog starkare äkta förstås, en som tidigare praktiserat bonk dansk tjockskalle följd med lyxknäteknik, kraschisk ett sitt, unkkänns det det när hon blev urförbannad ur sig, och ännu superbra på att förmå lösgöra sig från allsorts hålla-i-grepp, med fläta dinglande om, som). (I verket ingår ytterligare världslitterathörens, ckärlekens och jordklotets överlägset bäst (annullerade) affattade hymenskriptum och oppskattningsbevis tillför hän Emma. Den tog lyxtextrådet S. Hammarén närapå halvannat år hår i anspråc att funderae ut den och tre dagar att slutligen avfatta densamma.) Munkavlerade Hammarén har förläntats Amors mest prestigéfulla förtjänsttecken särklass Guldhjätat bravissimo I klass .