Ofta brukar man grovt i t.ex. den svenska debatten om USA:s utrikespolitik kunna urskilja två helt motstående ståndpunkter. Å ena sidan poängteras likheten i värdegrunden i utrikespolitiken mellan oss och därmed avfärdas samarbete med diktatorer, krigsbrott, etc., som anomalier, vilket gör att man avfärdar all kritik som någon form av okunnig antiamerikanism. Medan man å andra sidan ser USA:s politik som klassiskt imperialistisk och hycklande, vilket gör att man avfärdar och fördömer USA:s agerande och utrikespolitik. För att råda viss bot på dessa nästan slagordsmässiga förenklingar och få grepp om USA och dess utrikespolitiks komplexitet hävdas i boken att politiken måste förstås som ett uttryck för USA:s nationella ideologi och identitet. För att underbygga argumentet jämförs hur USA:s utrikespolitik har motiverats och förts över tid, genom att analysera och diskutera varje president och presidentperiod från Theodore Roosevelt tillträde 1901 fram till George W. Bushs avgång 2009. Boken diskuterar om det finns någon skillnad mellan vad man säger och hur man handlar. Finns det diskrepanser? Om så, är det undantag eller kan man se ett mönster över tid? Det bör också påpekas att inte boken syftar till att avgöra om USA:s politik är bra eller dålig utan bara hur den skall förstås.