Franskt på svenska
I går kväll var det fransk afton på Akademibokhandeln City. Det bjöds på franska viner och ostbutiken Androuet, som finns på Götgatan, Nybrogatan och i Paris, stod för utsökta delikatesser. Men i centrum var utgivningen av fransk översatt litteratur från Norstedts, Elisabeth Grate förlag och Sekwa. Förläggarna delgav oss sina nyheter. (På bilden Elisabeth Grate, Anna Toftgård och Johanna Daehli)
Elisabeth Grate talade sig varm för Patrick Modianos drömska berättelser. ”Nätternas gräs” som hon gett ut har jag läst och skrivit om. Hon hade planer på att ge ut en nyöversättning av André Gides ”Falskmyntarna”. Då undrade jag om hon hade tänkt på hans lilla pärla ”Pastoralsymfonin”. Det var väl länge sedan den fanns ute i handeln. Jag kommer ihåg en grupp pensionärer jag hade litteraturcirkel med i början av 80-talet. De blev överförtjusta, och jag fick åka runt till antikvariat för att försöka hitta exemplar till dem. Något hittade jag väl. Men den fanns att låna på bibliotek, då i alla fall. Nu kanske den har hamnat i magasinen. Jag hade högläsning för mina barn en sommar också när de var halvstora. Även de verkade tycka om den. ”Pastoralsymfonin” är en dagboksroman. Den handlar om en präst som tar hand om en blind flicka och hur deras förhållande utvecklas. Tyvärr hade Elisabeth Grate inga ytterligare planer för Gide. Hennes klassiska återutgivning skulle sluta med en roman av Colette.
Sekwas förläggare Johanna Daehli och redaktör Anna Toftgård presenterade ett par böcker som jag redan recenserat, ”Mirakelverkstaden” och ”Sal 2”. De ger också ut ”Ryskt bläck” av Tatiana de Rosnay. Jag läste hennes ”Huset du älskade” på franska. Då hette den ”Rose”. Sekwa och jag samtalade lite om det faktum att de Rosnay ibland skriver på franska och ibland på engelska. ”Rose” som jag köpte på Luxemburgs flygplats var en översättning från engelskan, vilket kändes lite snopet när jag upptäckte det. Men nu var hon visst inne i en fransk period igen, enligt förläggarna. För övrigt var de Rosnay själv engagerad i översättningarna av sina böcker.
En bok som jag blev nyfiken på fast den verkade lite äcklig var Daniel Pennacs ”Dagbok om min kropp”. Pennac är ett stort namn i fransk litteratur, men jag har aldrig läst honom. Det ska i alla fall vara en humoristisk skildring av en ung pojkes utveckling till gammal man. Lite sorg och allvar blir det mot slutet förstås. Annars har Sekwa inriktat sig på kvinnliga författare, lättillgängliga men med litterär kvalitet. Männen får bara vara med om de är dubbelt så bra!
Tjugo procents rabatt var det på alla böcker i Akademibokhandeln under kvällen. Jag beställer i stället nya recensionsexemplar, och så finns ju Fritz Ståhl bokhandel på nätet.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #Akademibokhandeln #fransk översatt litteratur #Norstedts #Elisabeth Grate #Sekwa
Om kärlek och konstnärskap
Som framgått av mina recensioner har jag med stor glädje läst nyutgåvorna av norska Herbjørg Wassmo. Det har dels varit böckerna om den passionerade Dina, dels trilogin om tyskepiken Tora. De har gett mig lust att läsa mer. Så jag gick till biblioteket som jag har lyckan att bo nästan vägg i vägg med.
Där hittade jag “Det sjunde mötet”.
Avdelning:
Skönlitteratur
Taggar:
#utvecklingsroman
#konst
#kärlek
Kommentera
Den som blir lämnad
Nu har också jag läst Agneta Pleijels ”Doften av en man”, kritikerrosad och omtyckt av läsarna. Jag instämmer och läser i ett svep. Jag förstår också att det var bra att jag dessförinnan köpte ”Spådomen” som finns i pocket. Det är första delen i Pleijels självbiografi, och där skildras den komplicerade samlevnad som hennes föräldrar hade. Att fadern håller modern och resten av familjen på halster, då han inte vill bestämma vem han ska tillhöra, är något som fortsätter i andra delen. Berättaren älskar sin pappa matematikprofessorn. Hon beundrar honom. Det finns nästan något oidipalt i förhållandet. Det antyder hon själv.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #självbiografi #olycklig kärlek
Kommentera
Lilla björn och hens föräldrar
Verbum har gett ut två nya barnbilderböcker i storformat, upp emot A4: "Min pappa och jag" och "Min mamma och jag". Text Alison Ritchie och illustrationer Alison Edgson. Anna Braw har bearbetat och överfört till svenska.
Avdelning: Barn Taggar: #björnar #lek #trygghet #kärlek
Kommentera
Fiktion som stannar på ytan
Jag fick ”Annan påföljd” i min hand. Annars hade jag nog inte läst den. Fast boken har en intressant utgångspunkt. Författaren Nina Larsdotter använder sig av rättegångsprotokoll och sparade sms för att försöka förstå det tragiska mord som en 15-årig pojke begick mot en lika gammal flicka i juni 2009. Larsdotter fyller ut med dialoger och tankar.
Av sms-trafiken ser man hur pojkens flickvän - i boken Sofia - eggar honom till brottet. Han har varit otrogen genom att kyssa Mathilda. Den försmådda står inte ut med vetskapen om det som skett. Och alla andra kompisar som också vet hur hon har blivit sviken! Framför allt står hon inte ut med att se sin rival.
Egentligen är Sofia inte lämnad. Mördaren, Philip, vill ha henne tillbaka, alltid och för alltid hos sig. Men han måste göra sig förtjänt av det och radera Mathilda från jordens yta. Visst finns det likheter med Knutbymorden men med ombytta könsroller.
Precis som Nina Larsdotter undrar jag hur något så grymt kan hända för en så futtig sak. Författaren har ingen entydig förklaring. I förhörsprotokoll kommer fram att förövaren hade ont om vänner. Men snarare hade han blivit av med sina vänner för att han umgåtts för tajt med Sofia. I verkligheten hade hans föräldrar försökt få honom att förstå att något var osunt och att han borde inskränka sitt umgänge med flickvännen. Jag blir rädd. Omgivningen såg och försökte ingripa. Ändå ledde detta fram till en katastrof. Kan sådant hända vem som helst? frågar jag liksom författaren. Men mina barn är vuxna. Hon oroar sig över sina när de växer upp.
Tyvärr tror jag inte att den här romanen tillför något väsentligt till det juridiska protokollet. Föräldrar och deras förhållanden skildras sentimentalt och klyschigt, och dialogen är platt. Det blir också otroligt tjatigt med alla återgivna sms som inte varierar mycket i innehåll. Det hade behövts en mer inträngande psykologisk djupdykning i de inblandade och deras omgivning. Då hade "Annan påföljd" kunnat framstå som ett allvarligt försök att bringa reda i något så skrämmande som ett mord bland skolungdomar.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #ungdomskärlek #mord
Kommentera
Brutalnära kärleksdrama
Vi kommer direkt in i en dånande storm. Grenar piskar mot rutan. Heathcliff ligger på golvet och kastar sig fram och tillbaka av förtvivlan. Han reser sig och bankar sitt huvud i väggen. En återblick: Han och Catherine står på en höjd ute på heden. Blåsten viner i våra öron. Kameran ligger dogmanära. Vi är där i Andrea Arnolds Wuthering Heights.
Emily Brontë skrev sin roman (sv. Svindlande höjder) 1847 på en prästgård i the Lake District. Det omgivande landskapet var uppenbarligen en stark inspirationskälla. Det är kargt hemma hos familjen Earnshaw. Modern är död. Fadern vill vara en god kristen men framstår som hård och nyckfull. En dag tar han med sig hem en ung mörk pojke som han hittat på gatan. Catherine och nykomlingen Heathcliff, som döps mot sin vilja, finner varandra i en först nästan ordlös gemenskap. De springer runt på myren och mular varandra med lera. En erotisk underton finns i de halvstora barnens lekar.
Styvbrodern Hindley är inte lika välkomnande. Han misshandlar Heathcliff svårt och skäller honom för nigger. Med sin grymhet bryter Hindley ner Heathcliff till den grad att Catherine inte kan gifta sig med honom. Hon säger att det skulle vara nedgraderande, fast hon känner i sitt hjärta att det är fel.
Brontë förefaller ha tänkt sig Heathcliff som zigenare, men Arnold har besatt rollen med en svart man. Det var viktigt för henne att tydliggöra utanförskapet, säger hon i en intervju i SvD. James Howson hittade hon via arbetsförmedlingen. Själv tycker jag att den unge Heathcliff, Solomon Glave är mer uttrycksfull trots färre ord. Men det är svårt att säga något om skådespelarna. Det är nästan så att det inte är deras film utan naturens.
Regissören spenderar en förmögenhet på fotoböcker. Det har gett resultat. Hennes fotograf Robbie Ryan skapar vidunderliga scenerier av det gråa, regniga landskapet. Vi får någon enstaka nära-solen-upplevelse. Annars är det mulet, störtregnar eller åskar. Närbilder finns det också gott om på fåglar, fjärilar och insekter. Hur dessa korresponderar med storyn är inte helt lätt att förstå utom när symboliken blir övertydlig med en fågel i bur då Catherine gift sig med grannen Edgar. Småkrypen utgör också enligt Arnold spontana händelser i naturen som hon vill lämna utrymme för.
Jag har haft svårt att ta till mig Brontës roman och tänkte att det kanske var lättare på film. Både ja och nej. Berättelsen som sträcker sig över flera generationer och förvirrar med släktingar som har samma namn har i filmen kokats ner till ett intimare spel. Det gör det lättare att hänga med. Jag känner också mer sympati med de unga huvudpersonerna i filmen. Däremot kvarstår deras passion som vuxna som alltför melodramatisk. Det är en kärlek som brinner och förtär ända in i döden. I slutscenerna kan jag inte se annat än rent vansinne.
Avdelning: Klassiker Taggar: #pjäs #kärlek
Kommentera
