Askonsdagen
Det är askonsdagen som inleder fastan. Bibeltexterna talar om försakelse, men det handlar inte om att avstå för att plåga sig eller för att framstå som duktig inför andra. Jesaja skriver: ”Dela ditt bröd med den hungrige, ge hemlösa stackare husrum”. I episteltexten framhålls att utan gärningar är tron död. Jesus säger att när man fastar ska man inte se dyster ut som hycklarna som vanställer sitt utseende för att människorna ska se att de fastar. Nej, man ska fasta i det fördolda så att bara fadern ser det.
Kanske finns det kristna miljöer där man driver sig långt i sin fasta. Men det torde vara en ytterst marginell företeelse. De flesta tänker nog över huvud taget inte på att vi är inne i fastetiden. Man tror att man följer traditionen om man börjar äta semlor på fettisdagen när det i själva verket är den enda dag man ska äta bullen.
Solidaritetstanken i fastan vill jag ansluta mig till. Att ge lite extra till en insamling är det enklaste och minst påfrestande för kroppen.
Fasta på annat sätt gör man som en förberedelse för påskens under. Genom att skala bort överkonsumtion och oväsentligheter ska man bli mindre däst och mer öppen. Man kan välja att avstå från något man brukar äta eller dricka, och man kan göra det successivt. Man börjar med att ta bort kött till exempel, sedan fisk och blir till sist vegan.
Peter Halldorf, Heligt år är vår referensbok i Högalids församling när vi följer kyrkoåret. Halldorf är pastor i Pingströrelsen men starkt engagerad i ekumeniskt arbete. Kyrkoåret har förstås inte beaktats särskilt mycket i frikyrklig tradition, men Halldorf menar att det är en andlig skattkammare som bör vara närvarande i gudtjänstlivet. Jag gav därför boken i 50-årspresent till min svåger som är medlem i en stor frikykoförsamling.
Heligt år är en värdefull och lärd vägledning som ger återblickar till den första kristna kyrkan och utblickar till katolsk och ortodox tradition. Notapparaten är omfattande. Men överkurserna kan man lämna därhän om man vill. Författarens läsning är verkligen en lectio divina, ett gudabenådat meditativt mottagande av bibelordet som möjliggör en personlig anknytning. Men det handlar inte om Ordet ensamt, hur viktigt det än är. ”Tron börjar inte med att förstå”, skriver Halldorf. ”Tron tar vi emot från kyrkan genom att vi deltar i hennes gudstjänst och med kropp och alla sinnen lär oss hennes språk.”
Under askonsdagens mässa i Ansgarskapellet får vi ett kors av aska ritat i våra pannor. Det är en påminnelse om vår förgänglighet men också ett tecken för nytt liv och hopp.
Avdelning: Fakta Taggar: #kristen tro #askonsdagen
Religionsstrid som fängslar
En högst intressant bildningsgång och karriär skildras i Mot undergången, Ärkebiskop Angermannus i apokalypsens tid (Norstedts). Författare är Erik Petersson och Annika Sandén, forskare vid Linköpings respektive Stockholms universitet.
Boken har sin utgångspunkt i de protokoll som fördes när Angermannus 1596 fått i uppdrag av hertig Karl att hålla räfst och rättarting ute i församlingarna. Under 1500-talets senare del fanns flera tecken på att tiden snart var ute. Vädret uppträdde inte som det skulle, vilket orsakade dåliga skördar och svält. Tycho Brahe upptäckte en ny stjärna på en himmel som man trodde var oföränderlig. Folket var inte heller det bästa. Man syndade och levde i hor. Sex före och utanför äktenskapet var förbjudet! Gustav Vasa hade velat ge de värdsliga domstolarna mer makt, men hans son tyckte att kyrkans ris också behövdes för att blidka Gud.
Vem var då denne Gudsman? Han var en bondson från Sidensjö socken i Ångermanland, därav det antagna latinska namnet. Hans far var nog en ganska så rik man, för dokumenten berättar att han betalade mycket skatt. Han ville också låta sina söner få en bra utbildning. Efter att ha gått i skola i Stockholm och Gävle skrevs Abraham Andersson in på universitetet i Rostock 1562. När en pestepidemi drabbade staden lämnade han den för Greifswald, där han tog sin magister 1567.
Tillbaka i Sverige blev han skolmästare vid Stockholms stadsskola och predikant i Storkyrkan. Angermannus hade tillbringat sin studietid i en stark protestantisk miljö. Som ortodox lutheran kom han i konflikt med Johan III som var i färd med något som man kan betrakta som en motreformation. Han hade påverkats mycket av sin polska hustru Katarina Jagellonica som var katolik. Kring Johan III:s nya liturgi som kallades den Röda boken blev det strid. Angermannus förvisades på grund av sina oppositionella skrifter tilll Åland, fängslades sedan i Åbo men flydde till hertig Karls hertigdöme.
En bra konkretisering görs av den religiösa konflikt som präglade Sverige och stora delar av Europa: Storkyrkan representerade på 1570-talet en ortodox luthersk inriktning. Riddarholmskyrkan var strängt katolsk. De båda kyrkorna låg (och ligger) bara några hundra meter från varandra.
När Johan III hade avlidit hösten 1592 kallade hertig Karl hem Angermannus som då befann sig i landsflykt i Tyskland. Sigismund skulle ärva tronen, och han hade av sin mor uppfostrats till en övertygad katolik. Innan Sigismund återvände från Polen-Litauen skulle det stå klart att Sverige var protestantiskt och inget annat. Vid kykomötet i Uppsala 1593 återtogs 1571 års lutherska kyrkoordning. Och Angermannus blev vald till ärkebiskop.
Den bakgrund som tecknas till den så kallade räfsten är föredömligt lättläst. Det tillhör inte vanligheterna att jag läser en historisk bok av detta slag, men jag är fängslad från början till slut. Jag måste dessutom framhålla att den är perfekt korrekturläst. Jag kan inte hitta ett enda fel, förutom ett komma som jag vill ha bort!
Kanske hade jag velat läsa lite mer om de apokalyptiska tecknen. Det hade varit kittlande. Författarna skriver om Angermannus: "Han är den svenske kyrkoman som förkunnat och varslat om undergången mer målande än någon annan teolog i den svenska historien." Då hade man velat ha några exempel.
Genom räfstens dokument får vi i alla fall insyn i allmogens liv på den tiden. Det var långt före det laga skiftet på 1800-talet, då byarna splittrades. Människor levde nära varandra, vilket naturligtvis orsakade konflikter. Och kyrkan var det offentliga rum där man trädde fram vid högtider och diverse förrättningar.
Men räfsten blev ingen framgång. Vädret blev inte mindre regnigt sommaren efter. Straffen och de tvångsvigslar som blev resultatet gjorde folket snarare missnöjt än dygdigt. Hertig Karl blev för att rädda sitt eget skinn tvungen att ta avstånd från sin ärkebiskop. Så var Angermannus öde beseglat.
Avdelning: Fakta Taggar: #kristen tro #religionsstrid
Kommentera
