Visar filtrerad vy
Visa ofiltrerad vy
Visa omslagsvy
Vad formar din identitet?
En gång för många år sedan var jag på en stor bokhandel i London och köpte där Fruit of the lemon av Andrea Levy. Den var en av alla böcker jag läst som jag verkligen ville läsa med en gång. Trots detta stod den oläst i hyllan till december 2013.
Bokbabbel skrev i veckan om ordet pocketskammen, som hon definierar på följande sätt:
pocketskam s. -men. Känslan man upplever när en bok man köpte som inbunden men ännu inte hunnit läsa utkommer i (billigare) pocket.
Jag drabbas ganska ofta av pocketskammen måste jag erkänna. Jag köper en bok så fort den kommit ut, tänker läsa den bums och så kommer något annat emellan. När det gäller Fruit of the lemon drabbades jag inte av någon sådan, då boken var en pocket, men däremot av en annan skam som skulle kunna benämnas bokhögsskammen. När det väl blev dags att läsa Levys bok under en litteraturkurs var den helt borta. Jag letade, letade och letade, men fick till slut köpa en e-bok.
Var det då värt det? Det tycker jag. Fruit of the lemon är en intressant bok om Faith som bor i Storbritannien, men har föräldrar från Jamaica. Hon känner sig brittisk, men märker att hon ibland behandlas annorlunda på grund av sin hudfärg. Hennes bror menar att hon sviker de sina då hon bor i ett hus med tre britter och drömmer om ett jobb på BBC där inna andra färgade finns. När föräldrarna berättar att de tänker flytta tillbaka till Jamaica blir Faith minst sagt upprörd. Är det verkligen deras hemland?
Fruit of the lemon utspelar sig i Storbritannien och Jamaica, för av en slump blir det nämligen så att Faith hamnar där och inte hennes föräldrar. Det här är en mycket läsvärd bok om identitet och vad som egentligen formar oss.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #Läst 2013 #recension
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Bokbloggarnas litteraturpris
Jag är med i juryn som utser årets mottagare av Bokbloggarnas litteraturpris. Innan januari är slut har jag därför några böcker att läsa.
Totalt nominerades 133 titlar av 64 bokbloggare. Av dessa har de tio med flest antal röster valts ut och en jury tar över bedömningen. Meningen är att jag ska välja tre av de tio titlarna och för att kunna göra en rättvis bedömning vill jag läsa helst alla, men i alla fall fler än de sex jag läst hittills. Först på tur står Låt vargarna komma av Carol Rifke Brunt.
Jessica Kolterjahn – Den bästa dagen är en dag av törst (Forum)
Sara Lövestam – Hjärta av jazz (Piratförlaget)
Mikael Fant – Vattnet i mars (Piratförlaget)
John Green – Förr eller senare exploderar jag (Bonnier Carlsen)
Jonas Gardell – Torka aldrig tårar utan handskar: 3. Döden (Norstedts)
Jonas Gardell – Torka aldrig tårar utan handskar: 2. Sjukdomen (Norstedts)
Lena Andersson – Egenmäktigt förfarande (Natur & kultur)
Carol Rifka Brunt – Låt vargarna komma (X Publishing)
Sara Bergmark Elfgren & Mats Strandberg – Nyckeln (Rabén & Sjögren)
Therese Söderlind – Vägen mot Bålberget (Wahlström & Widstrand)
Vinnaren offentliggörs i början av februari.Tidigare vinnare av priset är:
2010 – Vyssan lull av Carin Gerhardsson.
2011 – Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren
2012 – Torka aldrig tårar utan handskar:1. Kärleken av Jonas Gardell
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #bokbloggar #litteraturpris
Kommentera
Vem var Joss Moody?
På årets näst sista dag läste jag ut en av de vackraste böcker jag läst under hela 2013. Den bubblar strax utanför årets topplista och är skriven av en författare jag gärna återvänder till.
Trumpet är skriven av Jackie Kay, skotsk poet och författare som jag förut inte stiftat bekantskap med. Hennes bok handlar om en annorlunda och mycket stark kärlek mellan jazztrumpetaren Joss Moody och hans hustru Millie. Hur annorlunda och hur stark den är förstår vi och andra inte förrän Joss dör. Då avslöjas nämligen att Joss är en kvinna som levt som man under större delen av livet. Ingen vet om det förutom hans fru. Inte ens deras adopterade son Colman, som av en slump får reda på faderns stora hemlighet då han besöker begravningsbyrån.
I Trumpet får vi i små fragment veta sanningen. Colman kontaktas av en journalist som vill spökskriva hans historia om den berömde fadern som visade sig vara någon helt annan. Personer som stått Joss nära får säga sitt och de reagerar väldigt olika. Millie funderar till exempel kring om andra kommer att se henne som lesbisk när hon i själva verket i hela sitt liv älskat en man som råkade ha en kvinnas kropp.
Jackie Kay var själv adopterad och tänkte självklart en hel del på sina biologiska föräldrar. Fadern blev i hennes inre en blandning mellan Sidney Poitier och Nelson Mandela, men visade sig sedan vara en liten man med en fanatisk syn på religion. Colman genomgår självklart en kris då hans inser att han inte känt fadern, men vi anar också att han ofta känt sig utanför i familjen. Föräldrarnas kärlek var stark, men den lämnade lite plats till honom. Kanske var det hemligheten som gjorde det. Colmans ilska och frustration, men också hans kärlek, genomsyrar boken.
Det var en slump att jag läste Trumpet och jag är glad att jag gjorde det. Det är en fantastisk bok med kärlek och identitet som teman. En stillsamt berättad historia som rymmer starka känslor.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #Läst 2013 #recension #genus #adoption
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Att leva efter klockan?
En av de mest udda och välskrivna böcker jag läste 2013 är en bok om ungdomar som jag hoppas når även äldre läsare.
Visst har du, liksom jag, önskat att det fanns några fler timmar på dygnet. De där timmarna som skulle ge oss en chans att komma ikapp. Att hinna allt vi vill hinna. I en annan tid blir detta verklighet. Fenomenet kallas “the slowing” och sakta men säkert blir dygnen längre och längre. Så länge det rör sig om en timme eller två är det inget problem men med tiden har ett dygn blivit åtskilliga timmar längre och då uppstår stora problem. Inte bara det uppenbara, att tiden bokstavligen är ur led, utan att människorna behöver göra valet att leva efter klocka eller solen. Ingen stor grej kan tyckas, men det blir det. Boken heter The Age of Miracles och är skriven av Karen Thompson Walker.
The Age of Miracles är en dystopisk utvecklingsroman om Julia som egentligen är en ganska vanlig tonåring i en vanlig värld. Inte så hipp, okysst och egentligen rätt osynlig. När tiden bokstavligen går långsammare förändras också hennes ganska tråkiga, men trygga liv. De allt längre dygnen påverkar alla. Fåglarna dör, valarna simmar fel, många människor flyr sitt vanliga liv och försöker leva mer normalt på någon annan plats. Men det finns egentligen ingenstans där det går att leva som förr. Konflikten mellan dem som går efter klockan och de som följer solen och den “riktiga” tiden blir rejäl.
Idén till den här boken är så udda och så briljant, vilket gör att jag faktiskt inte har några problem med att tro på det som händer Julia och alla andra människor på jorden i en tid som skulle kunna vara nu. Kritiken mot det liv vi lever och hur vi behandlar vår miljö är massiv trots att den snarare är implicit än explicit. Tänk om det verkligen går åt helvete på detta udda sätt? Långsamt, långsamt, men ändå så påtagligt.
Som vanligt när jag läser bra böcker som vänder sig till unga hoppas jag att andra målgrupper läser också. The Age og Miracles förtjänar hur många läsare som helst. Jag gillar kombinationen av “vanlig” tonårsångest och en helt annan ångest som är värre, men ändå inte. Helt klart en bok jag kommer att tänka på ofta och länge. Vill du hellre läsa på svenska så heter den En tid för mirakel.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #Läst 2013 #recension
Kommentera
En viktig historielektion
Två gånger har jag försökt läsa Norrlands svårmod av Therése Söderlind, men gett upp. Nu fick jag Vägen mot Bålberget i min hand och var själklart väldigt skeptiskt till att läsa denna tegelsten. Det tar dock inte många sidor innan jag är helt fast. Det här är helt klart en av årets bästa böcker.
Vägen mot Bålberget är indelad i fyra delar med varsin berättare. Huvudpersonen i den första delen som utspelar sig 1975 heter Jacke och har växt upp med sin mor, en vacker kvinna född 1900 som inte passade in i den kvinnoroll som accepterades då. Nu är han vuxen och har själv barn, en tonårsdotter som heter Veronica. Någon speciellt bra kontakt har de inte och förhållandet till frun Lillemor är minst sagt komplicerat. Hon är trött på hans otrohetsaffärer och drar till sin väninna Gun istället.
Veronica minns att hennes farmor berättat om att en släkting till dem vid namn Malin skulle ha anklagats för att vara häxa. Veronica är nyfiken och vill börja släktforska och det är på biblioteket som far och dotter hittar någon slags gemenskap. De åker också till Bålberget för att titta på minnesstenen som berättar om kvinnorna som dog.
Sedan är det Malins tur att berätta. Hon berättar om sitt liv, om Matz som hon älskade och Erke som hon gifter sig med. Om dottern Segrid som inte är som andra och om hur det blev när hon själv anklagades för att vara häxa. Kvinnorna i byn fick höra att det bästa var att erkänna, men det räddade dem aldrig. Matz fru Annika finns också bland de fängslade, angiven av sin egen son Olof.
Veronica är den tredje protagonisten, som genom sin släktforskning knyter ihop de lösa trådarna i det förflutna. Hon är vuxen nu och i bakgrunden finns Jacke vilket ger några svar till. Jag tycker verkligen om Söderlinds sätt att foga ihop de olika människornas historier och det är skickligt att kunna göra så extremt många tidshopp utan att för den skull villa bort läsaren.
Och slutligen får vi träffa Olof, nu en gammal man som ger oss de sista svaren. Kanske är detta den finaste delen, eller så är den bara extra bra för att den knyter ihop allt. Resultatet blir att Jackes, Malins, Veronicas och Olofs liv och alla personer kring dem blir en helhet. Så otroligt snyggt gjort.
Sexualiteten går som en röd tråd genom boken. Kvinnorna i byn straffas för att ha bolat med djävulen. Enligt vittnesmålen gjorde de det under bordet. Just lustarna till den onde verkar ha varit det värsta i deras beteende. Men även i de andra delarna är lusten, eller bristen på densamma viktig. Jacke drivs av den, hans mor likaså, Malin hade önskat sig en annan man, medan hennes egen man hellre har sex med andra, Olofs fru klarar sig bäst utan sex, men utan barn finns inget liv alls.
Det enda Vägen mot Bålberget har emot sig är omfånget. En bok på nästan 600 sidor är ingenting man läser i en handvändning och kan säkert skrämma bort många läsare. Mitt tips är att läsa den som ebok, då blir sidantalet lite mindre påtagligt. För det här är en bok du inte får missa. Viktig svensk historia som vi inte får glömma.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #Läst 2013 #recension
Kommentera
/Visa 3 kommentarer
Torka varje tår
När jag sammanställer 2013 års bästa böcker kan jag inte gå förbi sista delen i Jonas Gardells trilogi Torka aldrig tårar utan handskar. Jag har läst såväl del 2 Sjukdomen och del 3 Döden i år, men det var Döden som drabbade mig mest.
Bilderna från tv-serien finns fortfarande på näthinnan, men den här gången stör de inte. Tvärtom. Efter Kärleken, den ljusa inledningen, Sjukdomen, med all ilska, är det dags för sorg och Döden i avslutande delen i trilogin Torka aldrig tårar utan handskar av Jonas Gardell. De dör, en efter en, de som firat alla jular tillsammans, de som är varandras familj. Boken förstärker den sorg jag kände då jag såg tv-serien.
Reine fick förra boken, men Bengt som blev ett vackert lik i slutet av Sjukdomen får vara med en hel del. Vi får följa med till hans begravning där hans familj gör allt för att dölja hans riktiga jag. Där prästen tackar hans flickvän för sången. Där brodern är så arg att han vill slå någon och mamman gråter för att hon aldrig känt sin son. Det inre, kärleken och vetskapen om sönernas liv och det yttre där de alla kämpar för att deras söner ska få vara normala. Rasmus som får en begravning utan vänner, Lars-Åke som drar in en massa pengar till cancerfonden och så Paul som vägrar vara annat än den han är.
Några scener biter sig fast. Middagen hos Rasmus moster där hon försöker få alla att äta på papperstallrikar, med plastbestick och dricka vin ur plastglas. Allt för att slippa smittan. När hennes pojkvän tvingar henne att duka ordentligt äter hon, men slänger sedan allt porslin de använt i en svart plastsäck. Samma sorts säck som de döda unga männen läggs i efter sin död. De som är en smittorisk.
Och den stickade tröjan som Benjamin får av Rasmus mamma, som säger sig se honom en son. Tröjan han lämnar tillbaka då de lämnar honom. En så grym förvandling att det hugger i hjärtat. Visserligen har man inte lovat att älska sitt barn i nöd och lust, men ska det ens behövas? Om de älskar Rasmus måste de acceptera hans liv. Inte ta det ifrån honom.
Och Lars-Åke som låser in sig hemma med sin skam, så att flickvännen han snart ska gifta sig med inte ska komma på hans hemliga lust. Kanske är Lars-Åke den som växer mest i denna den sista boken. Han som är så vanlig, men ändå ovanlig. Han som bara vill bli älskad, precis som Rasmus, Benjamin och alla de andra. Att kärlek ska vara så svår för andra att acceptera.
Jag tycker om hur Gardell flyttar sig mellan tid och rum. Att vi går från en begravning till personens liv. Att vi får följa alla personer, så att de alla blir ännu mer levande. Det är de värda och jag tror att det är vad Gardell vill ge dem. En chans till upprättelse och folkets kärlek.
Döden är en värdig avslutning på en viktig trilogi. Nu måste de litterära priserna komma. Det blev inget Augustpriset i höst, inte ens en nominering och det förvånade mig. Det enda jag hade önskat var att boken slutat när Paul försvinner in i tavlan. Visst är det trevligt att veta hur jularna fortsatte och att Seppo och Benjamin har det bra, men kunde vi inte få veta det tidigare istället, så att Paul kunde få stå för finalen?
Du ska inte missa trilogin Torka aldrig tårar utan handskar. Ingen ska missa trilogin Torka aldrig tårar utan handskar. Gardell har skrivit tre viktiga böcker som redan fått stor spridning och är värd all uppmärksamhet. Det är hög tid att dessa unga män får synas.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #Läat 2013 #recension
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Boye ett år i Berlin
Jag älskar böcker som är skönlitterära, men handlar om faktiska personer. De som är typ sanna, eller i alla fall sannolika. Den bästa dagen är en dag av törst av Jessica Kolterjahnär en mycket bra bok i genren.
i fina Den bästa dagen är en dag av törst av Jessica Kolterjahn får vi följa Karin Boye under ett år i Berlin. Hon är fattig och frustrerad och upplever under året en rad omvälvande saker, både positiva och negativa. Törsten är den efter kärlek, efter gemenskap, efter sammanhang och efter kunskap.
Ett av målen med resan är att gå i psykoanalys hos den kände doktor Walter Schindler, men han ger henne inte det hon vill, utan får henne snarare att må sämre. Mer än allt annat önskar hon att behandlingen ska kunna bota hennes homosexualitet. Gång på gång frestas hon. Gång på gång faller hon. Och varje gång är ångesten där.
Det är ett tufft författarliv Kolterjahn beskriver, men också en spännande tid i ett land vars förändringar är skrämmande. Den växande nazismen finns där i bakgrunden och scenen där Boye lyssnar på Göring och nästan dras med i masspsykosen är stark.
Språket är lysande. Jag ska inte ge mig på någon närmare analys, men jag njöt verkligen av det stillsamma, men ändå direkta tilltalet. Det kändes verkligen som om jag kom Karin Boye nära med hjälp av Kolterjahns röst.
Jag är glad att jag äntligen har läst min första bok av Jessica Kolterjahn och glad att jag har många olästa kvar. Det här var helt klart en Linda-bok.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #Läst 2013
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Linda Odén är en av Sveriges mest uppmärksammade och hyllade bokbloggare - känd från bloggen "enligt O" som 2012 utsågs till "Årets bästa bokblogg". Hon har bloggat sedan 2009 och älskar böcker och böckernas värld. Till vardags är hon lärare i svenska och engelska på en grundskola utanför Göteborg.
