Nu publicerar vi årets vinnarnovell: "Pizzaskäraren" - LitteraturMagazinet

Nu publicerar vi årets vinnarnovell: "Pizzaskäraren"
Pizzaskäraren
Mija Åhlander
Häftad
73 kr

Årets debutant 2014: Hennes novell vann

Nu publicerar vi årets vinnarnovell: "Pizzaskäraren"

Mija Åhlander korades till ”Årets debutant” i en stor novelltävling anordnad av LitteraturMagazinet och Brevnoveller 2014. Här publiceras nu hennes vinnarnovell, "Pizzaskäraren". Vill du ha den som pappersutgåva ger Brevnoveller ut den som sin novellsingel i december. Läs och njut!
 

Han saknade pizzaskäraren. Den hade hon tagit med sig. Gång på gång bestämde han sig för att köpa en ny.

Första gången hade han åkt ut till shoppingområdet utanför stan, direkt efter jobbet. När han hade bestämt sig för att köra dit så var det som en nystart. Nystart lät bättre än omstart. Han gjorde något efter separationen, något som hon inte var inblandad i. Han fick en parkeringsplats långt fram vid ingången. Smet in i luckan efter en svart stadsjeep som gled iväg. Det var som ett gott omen. Nu skulle han göra något nytt och han var redan i framkant. Det fanns allt att få, allt att köpa. En pizzaskärare, hur svårt kunde det vara?

På Kvantum låg det köksredskap i en stor trådback nästan direkt han kom in. I taket hängde en stor, gul och röd pappskylt som lojt snurrade runt i varuhusvärmen med texten “ALLA VAROR 20 KRONOR”. Allt i backen var tillverkat i marinblått och lämpade sig för teflonbelagda grytor och stekpannor. Det gick inte att se några pizzaskärare. Men så använde man väl inte heller teflon när man hade med pizza att göra. Han hade vänt och gått därifrån. Smitit ut via ingångsgrindarna när en annan kund gick in. Det fanns ingen anledning att gå via kassorna när han ändå inte hade något att betala.

Inne på Coop hittade han faktiskt en modell. Den såg ut att vara i gediget stål, men var obehagligt lätt och intetsägande när han höll i den. Efter att ha kollat så att ingen såg honom så hade han provskurit lite i ett grytunderlägg av kork. Det hade inte känts bra så han hade kört hemåt igen, stannat till vid Preem och köpt en grillad med mos. När han suttit där ute på parkeringen i bilen, ätit och tittat på människor som kom och tankade, ångrade han att han inte köpt pizzaskäraren på Coop i alla fall. Då hade saken kanske varit ur världen. Nu fastnade nystarten på en parkeringsficka utanför en bensinstation. Vad han inte visste var att han för resten av livet skulle förknippa ordet nystart med lukten av grillad korv och rostad lök.

Nästa gång han gjorde ett försök så körde han till IKEA. Det var åtta mil enkel resa och han förstod ganska snabbt att det inte var någon bra idé. Radion hade förstört resan nästan direkt. ”Ring så spelar vi” med en kvinna som önskat låten ”Du är min man” med Helen Sjöholm. Han hade tyckt att det nästan varit direkt kränkande, speciellt när kvinnan inte kunnat svara på frågan, vilket år Sverige tagit brons i fotbolls-VM.

Planlösningen på IKEA gick ut på att man skulle ta sig fram genom utställda vardagsrum, sovrum, kök, badrum, vidare mot textilavdelningen och slutligen lamporna innan man ens fick komma nära köksredskapen. Eftersom kassorna låg ett våningsplan under entrén så vandrade han runt, runt och neråt. Ett sluttande plan, på väg utför, som att befinna sig i ett slags Dantes helvetestratt för heminredning. 

Runt soffmodellerna kretsade par, ibland med goda vänner som smakråd. Man pekade och provsatt, lyfte på plymåer och tittade efter tvättråd. På sängavdelningen låg nykära på hårda och medelhårda underlag med tätt sammanflätade händer och tittade i taket. Varför ville de inte ha mjuka madrasser? Kanske försökte de föreställa sig år efter år med den som låg bredvid? Kanske trodde de att de hårda underlagen skulle mjukna med tiden? Var kom alla par ifrån? Och när blev de familjer? På avdelningen för barnmöbler kanske? Han kryssade sig fram mellan barnfamiljer som mätte våningssängar och tittade på sänglampor och mjukisdjur. Han tänkte sig hur det skulle vara att ha ett barn med sig. Ett eget barn som behövt en våningssäng med plats för en koja eller ett skrivbord under. Fast då hette det förstås inte våningssäng, då hette det loftsäng. Det blev inga bra bilder i huvudet. Bara någon miniatyrvariant av honom själv, en sorts förkrympt pojke utan egen vilja.

På köksavdelningen var han tvungen att tränga sig fram genom hela släkter. Familjer som tagit far- och morföräldrar med för att diskutera köksinredningar. Äldre män, utrustade med tumstockar och ritningar, som lutade sina huvuden ihop med söner och svärsöner. Män som visste hur man byggde kök. Kvinnor som undersökte dörrbeslag och bedömde om körsbär eller ek skulle göra sig bäst mot vitvarorna, som ryckte i lådspärrar och hade åsikter om högblanka luckor. Ännu fler barn som drog i sina föräldrar och tjatade om glass eller körde rally med kundvagnar.

Han flydde in i restaurangen. För en billig peng fick han gravad lax, dillpotatis, sallad och kaffe på maten. Han var den ende som satt ensam vid ett bord. Först hade han bläddrat i lånekatalogen som han burit med sig och tittat ett par gånger på sin klocka så att det skulle verka som om han väntade på någon som blivit försenad. Men efter en stund upptäckte han att ingen brydde sig, alla hade ju någon att prata med. Varför skulle de sitta och undra över honom? Och i vilket fall som helst så var han inte riktigt ensam. Inte så ensam som vissa andra. Inte så ensam som den kvinnan som satt snett framför honom och som maniskt pratade med en likgiltig flicka i tioårsåldern. Ett barn som tvingats med för att dölja mammans ensamhet. En ensam mamma utan pengar. Det syntes. Det syntes på flickans slitna vinterkängor som borde varit utbytta mot ett par gympadojor så här långt fram på våren. Det syntes på mammans ihopsjunkna handväska i skinnimitation. De slitna vinterkängorna dunkade monotont mot bordsbenet medan flickan skrapade i sig en minibägare med chokladmousse. Mamman hade valt wienerbröd till kaffet och han kände hur irriterad han blev på henne. Ge fan i att åka hit och fika upp dina fattiga pengar när du inte har så det räcker till att klä ungen, tänkte han. Bara för att du är så jävla ensam så att du till och med gömmer dig bakom din unge fast alla kan se att ingen vill ha dig.

När han kommit ner till hushållsredskapen hade all ork och lust runnit av honom. Håglöst plockade han bland knivar och stekspadar, och visst, han hittade en pizzaskärare men inte en sådan som han ville ha. Och i vilket fall som helst så skulle det inte känts som ett bra avslut att stå där i kassakön med den i handen, inte när alla andra hade fullastade vagnar. Istället köpte han en uppsättning bestick för sex personer, två stora ugnsfasta formar i glas, en tillbringare, en ask blandad skruv på Fyndet och två förpackningar laddningsbara batterier. Han lyssnade inte på radion när han körde hem.

Hon hade flyttat en tisdag. Han kom ihåg hur våren hade hunnit fram till flyttfågelstreck och kristallklar, blå luft på eftermiddagarna. De hade varit överens om separationen. Deras liv gick inte längre i takt och han hade tagit kameran med sig och åkt ut till sjön medan hon flyttade ut. De hade varit överens om det också, att han inte skulle vara där när hon packade sakerna som hon skulle ha med sig. En väninna från hennes jobb skulle hjälpa till och tillsammans med flyttfirman skulle hon se till att det gick snabbt. Ett klokt beslut, ingen av dem tyckte om bråk och gräl. Fast han hade tyckt att det känts lite taskigt att hon inte ville ha hans hjälp.

Han fotograferade en engelsk setter som virrade fram och tillbaka vid vattenbrynet med nosen klistrad vid ett osynligt spår. Den rödbruna pälsen mot sandens halvfrusna gulhet och vattnets skimmer såg fantastiskt ut, men han visste att det var svårt att fånga stämningar på en bit fotopapper. Han såg inte till någon ägare till hunden och började fantisera om att den var hans. Den kom allt närmre och han lockade på den så som han trodde att man gjorde när man lockade på hundar. Kallade den ”lilla gubben” och visslade mjukt och lågt. När den kom alldeles nära kände han lukten av blöt päls och surt vatten och han ville inte längre fantisera om att ha en hund. Han vände och gick åt andra hållet, fotograferade några förkrympta björkar istället. När han slängde en blick över axeln var hunden försvunnen.

Den tisdagen drog han ut så länge han kunde på att köra hem men framåt kvällen kom han tillbaka till lägenheten. Den var halvtom. Verkligen halvt tom. På det sätt som påminde om när man skar ut en figur ur ett papper, klippte bort någon ur en bild och höll upp pappret och lät ljuset falla in, lät andra saker ta plats och synas i tomrummet.

Han hörde hur akustiken förändrats, bootsen lät plötsligt så mycket högre mot golvet när han kom in i hallen. Lite förskräckt över ljudet drog han av sig dem och fortsatte på strumplästen in i köket. Han öppnade skåpluckor och lådor. Gläntade och kikade försiktigt som om han var i någon annans hem, en plats där han inte hade rätt att gå i skåpen. Det som hade varit hennes när de flyttat ihop hade hon tagit med sig, däribland pizzaskäraren. Han såg omedelbart tomrummet till höger i andra lådan uppifrån. Där brukade den ligga. Nu låg den på en annan plats. Någon annanstans.

De saker som de köpt eller fått tillsammans, när de var ett par, hade hon skrivit en ordentlig lista över. Hon hade skrivit ner allt på ett rutat kollegieblock och gjort ett kryss i marginalen vid varje sak som hon tagit med sig. Listan låg på köksbordet, det bord han hade haft med sig när de flyttat ihop. På en gul post-it-lapp meddelade hon att han kunde läsa igenom vad hon tagit och höra av sig om han inte tyckte det var rättvist uppdelat. Längst ner var det undertecknat med hela hennes namn. Hade hon behövt skriva ut det? Han visste väl för fan vad hon hette.

När hon ringde på dörren en vecka senare för att hämta teven så hade han tassat bakom henne in i vardagsrummet. Sagt att nej, det var inga problem att hon tog teven, han behöll ju musikanläggningen. Förresten funderade han på att köpa en 42-tums. Hela tiden hade han försökt komma på ett hövligt sätt att ta upp det här med pizzaskäraren. Redan då, efter så kort tid, hade han upptäckt hur mycket han saknade den. Men han kom sig inte för att säga något. När han försökte formulera sin fråga i huvudet så tyckte han att den lät tunn och fånig. Girigt och hagalet, som om han var någon slags Gollum. Han hade inte heller något vettigt argument för att begära den tillbaka, den var ju hennes. Det fanns bara en stark längtan efter att få hålla i den och skära pizza.

Medan de bar ner teven till bilen försökte han att komma in på ämnet. Frågade henne om hon åt ordentligt nu när hon bodde själv, och om hon tyckte som han, att det man inte använt inom ett år, det behövde man inte heller. Hon hade ju faktiskt aldrig använt pizzaskäraren vad han kunde komma ihåg. Hon brukade ringa och beställa men det var alltid han som körde iväg och hämtade pizzan, som skar upp och la bitarna på tallrikar medan hon plockade fram glas och bestick.

Innan hon körde iväg så frågade hon om uppdelningen kändes bra eller om det fanns något som han ville ha tillbaka. Han skakade bara på huvudet. Kanske åt han för mycket pizza.

Efter ytterligare en månad hade saknaden inte försvunnit. Han köpte fortfarande pizza men åt den numera alltid direkt ur kartongen. Något annat än fingrarna använde han inte. Framåtlutad, med kortast möjliga avstånd mellan mat och mun, rev han av bitar som han vek ihop och stoppade in i skallen. Han åt som när han var fjorton. De sista gångerna hade han inte brytt sig om att öppna salladsburken, han hade bara kastat den ihop med kartongen när han var klar. Pizzan smakade inte likadant längre. Han misstänkte att det kommit en ny bagare nere på pizzerian. Någon som inte hade det rätta handlaget. När han var där så försökte han kika över det frostade glaset vid disken, se in i köket, men allt verkade vara sig likt. Han provade olika sorter, till och med någon specialare med extra stark kebabsås och rödlök som var döpt efter idrottsföreningen, men alla varianter hade samma smak av kartong och urlakade champinjoner.

Han bytte pizzeria, körde en kilometer längre bort till några libanesiska bröder som alltid trugade på honom en gratis läsk. Han tyckte inte om läsk. Det stod sju oöppnade Fanta Wild Cherry i kylen. Istället köpte han hem italienskt vin, pizza var ju italiensk mat. Han hade nio tomma vinflaskor i en kasse i städskåpet. Han åt nersjunken i soffan framför den tomma tevebänken, åt fortfarande ur kartongen men vinet drack han ur ett riktigt rödvinsglas. När han var klar släckte han lamporna och ställde sig vid vardagsrumsfönstret. Medan han fortsatte dricka av vinet tittade han in i lägenheterna på andra sidan gatan. På kvällarna syntes det rakt in i fönstren vad som hände, som en uppsättning akvarium men med människor istället för fiskar som rörde sig fram och tillbaka, ljudlösa för honom.

Han hade fått två favoriter. En äldre man, alltid klädd i samma i blårutiga flanellskjorta. Mannen matade en svartvit katt som han lyfte upp på köksbordet. Det var alltid samma ritual. Ett tefat med något rött, kanske makrill i tomatsås, som mannen mosade med en gaffel. När katten ätit klart så slog mannen upp en skvätt grädde på fatet och strök med varlig hand djuret över ryggen medan det lapade i sig. När katten var färdig hoppade den ner från bordet, mannen diskade fatet och släckte lampan i köket. Sekunden efter lystes rummet bredvid upp av ett blåaktigt teveljus. Det hände aldrig något annat hos mannen och katten.

Den andra favoriten var något mer dramatisk. Det var ett medelålders par som ofta verkade gräla medan de dukade av efter kvällsmaten. Kvinnan dängde med grytor och slevar när hon plockade av bordet och mannen brukade knacka med sitt pekfinger först mot sitt eget huvud och sedan mot hennes. Det såg inte ut som en kärlekshandling. Ibland rusade mannen ut ur köket och en stund senare slogs porten upp och han försvann ner mot centrum med oknäppt jacka och framåtlutad gång som om det alltid var motvind där han gick. Kvar i köket stod kvinnan vid diskbänken. Hon brukade slå upp en kopp kaffe och tända en cigarett innan hon knappade in ett nummer på telefonen. Ibland fantiserade han om vem hon ringde till och vad hon sa. Men det blev inga bra fantasier, mest att hon ringde någon väninna och klagade över hur jobbig mannen var. Det hade blivit så mycket mer spännande om han hade varit människa att hitta på något stort.

Två månader efter att de separerat gjorde han ett sista försök att få tag i en pizzaskärare som det var någonting med. Han körde in till centrum och gick runt i flera inredningsbutiker. Allt var dyrt och formgivet av någon vars namn angavs på förpackningen. I den fjärde butiken verkade personalen veta vad han var ute efter. En kvinna med asymmetrisk lugg som hängde ner över ena ögat och med spastiska ryckningar i mungipan plockade fram olika modeller och lät honom känna och klämma. Till slut bestämde han sig för en finsk-designad skärare med handtag av glas. Kvinnan i butiken hade engagerat sig så intensivt i hans problem, hon hade till och med varit ute på lagret och letat, så han hade inte hjärta att låta bli att köpa den. Han hade till och med kompletterat med en tårtspade och en osthyvel i samma serie. Sen hade det blivit alldeles fel när hon frågade om hon skulle göra ett paket, om det skulle vara en present. Han hade svarat ja, stått där och ljugit henne rakt upp i ansiktet.

När han kom hem visste han att han aldrig skulle packa upp kartongerna. Men han funderade mycket på vitsen med att ha en så sned och lång lugg som kvinnan i butiken haft. Han kunde inte få det ur tankarna. När han duschat klart och torkat sig så hade han draperat handduken över huvudet och försökt dra ner den över ena ögat, så som hennes frisyr hade sett ut. En lång stund hade han stått framför badrumsspegeln och stirrat på sig själv med ett öga och undrat varför någon ville ha en frisyr som täckte hälften av synfältet.
Det blev ingen pizza den kvällen. Han värmde två Gorby’s piroger och slog sig ner vid köksbordet. Då ringde hon från jobbet. Sa att hon tänkte titta upp om det gick bra, det var en sak hon gärna ville hämta. Om det gick bra förstås. Absolut sista grejen, sen skulle hon vara helt nöjd. Vad kunde han säga? Snabbt hade han skrapat ner vad som var kvar av maten i sophinken. Vädrat ut lukten av mikrovärmda piroger. När hon ringde på dörren hade han bestämt sig. Vad det nu än var som hon ville ha så kunde de ju alltid göra ett byte.

Hon ville ha det uppförstorade fotot som han hade tagit på henne deras första sommar tillsammans. Det där hon satt på bänken utanför biblioteket, mot väggen och solade med slutna ögon. Det som fortfarande hängde kvar i sovrummet. Han kände hur han blev alldeles ställd.
“Du kan inte ta och gå iväg med min bild. Den är ju min, jag har ju tagit den.”
Hon hade sett på honom först förvånat och sen ilsket. Fräst åt honom.
“Vad ska du med den till? Vi är ju inte ihop längre. Du har väl negativen kvar? Förresten så föreställer fotot mig, så det är väl lika mycket mitt!”
“Jaha, jaha. Så det är så du tänker va’! Då kan man ju undra varför det var så jävla viktigt att plocka med sig grejen som man skär pizza med. Som om det var du som brukade fixa pizza!”
Hon hade sagt att hon aldrig hade kunnat tro att han kunde bli så barnslig. Hon sa att hon inte brydde sig om fotot, att han kunde behålla det, att han ändå hade förstört allt.
När hon hade gått, när stegen inte längre hördes nerför trapporna, hade han ställt sig vid vardagsrumsfönstret.
I lägenheterna tvärs över gatan var det tomt.
Sen började grillsäsongen."
 

Vill du ha "Pizzaskäraren" i pappersutgåva? Brevnoveller ger ut den som sin novellsingel i december. Novellsingeln går även att köpa i Glansholms bokhandel.

 

 

 

 

 

Mija Åhlander (som skrivit novellen) korades till ”Årets debutant” i en stor novelltävling anordnad av LitteraturMagazinet och Brevnoveller 2014. Hon är född 1964 och bosatt i småländska Ljungby. Till vardags jobbar hon som resurspedagog och undervisar i svenska. Hon håller även på att färdigställa sin första roman.

Läs mer om "Årets debutant" och om årets final den 16 november 2014.


17 december 2014
 

Anmäl textfel

litteraturmagazinet.article_264736.comments
 Årets debutant 2014 

Mija Åhlander (som skrivit novellen) korades till ”Årets debutant” i en stor novelltävling anordnad av LitteraturMagazinet och Brevnoveller 2014. Hon är född 1964 och bosatt i småländska Ljungby. Till vardags jobbar hon som resurspedagog och undervisar i svenska. Hon håller även på att färdigställa sin första roman.

Läs mer om "Årets debutant" och om årets final den 16 november 2014.

Vill du ha "Pizzaskäraren" i pappersutgåva? Brevnoveller ger ut den som sin novellsingel i december. Novellsingeln går även att köpa i Glansholms bokhandel.
 

Sök bok/författare/artikel


Om LitteraturMagazinet

LitteraturMagazinet – Sveriges största litterära magasin är en redaktionell nättidskrift som hade premiär i januari 2012. Vi bevakar litteratur med författarintervjuer, recensioner, krönikor och debatt. Följ oss på Facebook, Twitter och prenumerera på vårt nyhetsbrev!
Läs mer om LitteraturMagazinet

LitteraturMagazinet recenserar

En kärlekshistoria på flykt

Recension: Exit väst av Mohsin Hamid

Litterär vinst på ekonomisk förlust

Recension: Jag har inte råd : Sorrow nr 5 av Marcus Stenberg

Lättläst x 4

Recension: Zenobia av Morten Dürr

Vackert om ett mörkt förflutet

Recension: Vid glömskans rand av Sergej Lebedev

Underbara bilder i mystisk skola

Recension: Mystiska skolan. Spöksången av Katarina Genar
Glansholms Bokhandel & Antikvariat
Kundtjänst, vardagar 9-16: 070-692 50 50
LitteraturMagazinet
Redaktör: Sandra Sandström
Ansvarig utgivare: Linus Glansholm
Teknik: Framkant Media AB
Annonsera:  Framkant Media AB