Språkglädje - Bloggar - LitteraturMagazinet

 Blogginlägg om språkglädje 
 

Sebastian Lönnlöv

Bok-
presentation:
Det finns annan frukt än apelsiner
Författar-
presentation:
Jeanette Winterson
Inbunden
Beställningsvara, 226 kr

Jeanette Winterson - Det finns annan frukt än apelsiner

Den här boken läste jag för ett antal år sedan och det var min första Winterson. I ett brev till en vän skrev jag följande, efter att ha läst femtio sidor: "en stor upplevelse. Den självbiografiska berättelsen skulle kunna göras sorlig – men istället blir det hejdlöst, galet, roligt. Vissa likheter med James Joyce: samma sorts associationer, men mer läsbart."

Jag vet att det finns ett annat brev där jag skrev om mitt slutintryck, men det hittar jag inte. Jag vet i alla fall att helheten inte gjorde mig lika positiv som början. De andra böcker jag har läst av Winterson har definitivt gett mig mer. Samtidigt minns jag Wintersons debut, så här år senare - handlingen, men ung kvinna som växer upp i en pingstkyrka och inser att hon älskar andra kvinnor - men mest av allt språket, som alltid är den starkaste faktorn hos Winterson. Jag kanske borde ta och läsa om "Det finns annan frukt än apelsiner?" Eller ska jag snarare fokusera på att läsa de andra titlar av Winterson som jag ännu har olästa? Dilemman, dilemman... men Winterson är alltid rätt att läsa!


Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #hbtq #religion #språkglädje #uppväxt #kärlek #kärlek mellan kvinnor #barndom #föräldrar #kristendom
Kommentera
 

Sebastian Lönnlöv

Bok-
presentation:
Kärlekens geografi
Författar-
presentation:
Nina Bouraoui
Danskt band
Finns i lager, 235 kr

Nina Bouraoui - Kärlekens geografi

Jag har bara läst två böcker av Nina Bouraoui förut, men både den dynamiskt fragmentariska Dockan Bella och den helt enkelt underbara Pojkflickan har gjort djupa intryck på mig. Det var självklart att jag ville läsa den senaste på svenska, som också har ett så vackert namn: Kärlekens geografi.
 

Det började inte bra. En bit in i boken höll jag redan på att formulera någon slags recension som skulle lyda i stil med "Föga entusiasmerande och helt enkelt inte intressant". Sedan började det hända saker, vad vet jag inte, men det började brännas, denna berättelse om en författarinna som på avstånd blir kär i en yngre man och inleder ett märkligt, laddat förhållande via mejl och telefonsamtal. Jag läser i febril fart för att nå fram till mötet, samtidigt känner jag hela tiden att jag borde stanna upp och njuta av varenda mening. Det finns nästan inga styckebrytningar och texten skriver sig fram i ett enda flöde av märkligt ensamstående meningar. Det är en kort historia, inte ens hundra sidor, men så är också Bouraoui det korta formatets mästare.

Fenomenal översättning står Maria Björkman för.

Betyg: 8/10


Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #hyllning #Frankrike #kärlek #sexualitet #läslycka #språkglädje
Kommentera
 

Sebastian Lönnlöv

Joyce Carol Oates - Livets uppkomst

Oh så glad jag blev när jag hittade Livets uppkomst på Stadsbibliotekets vagn med nyss tillbakalämnade böcker - en kortroman av Oates, från 1991. Då var jag en treåring som inte alls läste Oates, men nu läser jag gärna denna gigant. Det som gjorde mig glad var dock inte att det stod Oates på ryggen, för jag har många Oates hemma, utan att det var en KORT bok. Med sina 115 sidor kändes den som ett mera rimligt läsprojekt mellan all kurslitteratur än Blonde och alla andra Oates man/en/jag borde läsa. Jag har läst ett par tre kortromaner av Oates förut: den underbara Våld. En kärlekshistoria, den stilistiskt spännande och även handlingsmässigt spänningsfyllda Mörkt vatten, den i mitt tycke halvbraiga Djur. Kort sagt: en kortroman signerad Oates kändes som en perfekt idé.

Livets uppkomst handlar om Kathleen som dödar första gången redan när hon är i nioårsåldern och som samtidigt knappt själv lyckas överleva sin fars misshandel. Efter ett antal fosterfamiljer blir hon sjukvårdsbiträde - och dödsängel. Här kanske det spelar in att jag har tillbringat sex veckor som praktikant på ett äldreboende, för jag kan verkligen leva mig in i miljön. (Så har Oates också beskrivit sjukhuslivet mycket inträngande). Svårare att leva sig in i är huvudpersonen som berättarrösten cirklar kring och aldrig riktigt kommer åt - med avsikt. Det är meningen att Kathleen ska vara oförståelig. Jag behöver inte förstå henne. Jag kan bara konstatera att hennes berättelse är välskriven, stark som en spark i magen och väldigt Oates på det där sättet då Oates är på bra humör och lyckas helt och fullt.

"FECES FINGRAR FLUGOR FÖDA FLYTNINGAR - oupphörligen drog vissa ord genom hennes huvud som små böner för vilka hon Kathleen Hennessy blott var mediet - FECES FINGRAR FLUGOR FÖDA FLYTNINGAR - för vilka herren vare lovad."

Betyg: 8/10


Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #hyllning #sjukdom #ålderdom #sjukvård #språkglädje #läslycka
Kommentera
 

Sebastian Lönnlöv

Bok-
presentation:
Fara vill
Författar-
presentation:
Elin Ruuth

Elin Ruuth - Fara vill

Ställ dig på allvar frågan: Vad vill du ha? Just du, just nu. Vill du ha:

a) En episk roman, eller kanske till och med ett romanepos
b) En diktsamling med rim och rytm och natur
c) En novellsamling fylld av Berättelser med stort B

Om ja till a, b eller c: Läs inte Fara vill av Elin Ruuth. Men om du vill ha:
 
- Betraktelser dragna till sin spets, snurrade några varv kring det verkliga och det möjliga, prydda med surrealistisk rekvisita, omöjliga att få in i fållor men desto roligare att betrakta när de fritt får fara omkring och leka med språket, världen, vidden av allt...
 
Märks det att jag gillar den här boken? För det gör jag. Även om den tog högst en timme att läsa och kanske inte var av den sorten som stannar kvar i minnet särskilt väl, så finns det egentligen bara en rättvis akt: att köpa Fara vill och läsa några sidor varje dag.
 
Betyg: 8/10

Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #hyllning #debut #språkglädje #läslycka
Kommentera
 

Sebastian Lönnlöv

Bok-
presentation:
Redan då var räven jägare
Författar-
presentation:
Herta Müller

Herta Müller - Redan då var räven jägare

Jag visste inte riktigt om jag skulle gilla Herta Müllers romaner, men slog till och skaffade tre stycken. Redan då var räven jägare kom att bli den första jag läste: den drog mig in från förstaste sidan och var, trots sitt ganska snåriga språktillstånd och ibland smått obegripliga innehåll, fängslande lättläst ända till slutet. Det rör sig om en drömsk, kreativ, fantasirik, originell roman. Nog med adjektiv? Det rör sig om ett stort språkexperiment - MEN det finns också ett starkt och minst lika viktigt innehåll. Berättelsen om förtrycket i Ceausescus Rumänien.

Adina, huvudperson i boken, skildras från barndomen och fram till diktaturens fall. Många andra skildras också: Läkaren Paul, Albert som knäcks av förtrycket, underrättelsechefen Pavel och hans älskarinna Clara som även är Adinas bästa väninna. Många andra passerar också revy, men i centrum står Adina med sin orubbliga självständighet vilken får henne att förföljas av Securitates. I Adinas lägenhet finns en rävpäls och en dag när hon kommer hem har den fått svansen avskuren samtidigt som andra spår finns på att någon varit i lägenheten. En annan gång är en av tassarna borta. Så en tass till. Och en till... Adina förstår att när alla tassar är borta är det henne de ska ta därnäst och att flykt är det enda alternativet. Det här är ett scenario som verkligen höll mig i ett strupgrepp under och efter läsningen.

På torget står fem poliser, de har vita handskar på sig, de visslar oreda i de gåendes steg. Solen har ingen tröskel, när man mitt på dagen ser upp mot operans vita balkong faller solens heta ansikte ned i tomma intet. Polisernas visselpipor glänser, deras bukar välver sig mellan polisernas fingrar. Visselpipornas bukar är svällda, som om varje polis höll en sked utan skaft i munnen. Polisernas uniformer är mörkblå, deras ansikten unga och bleka. De gåendes ansikten är uppsvällda av hettan, de gående är nakna i detta ljus. Kvinnorna bär grönsakerna från marknaden i genomskinliga plastpåsar över torget. Männen bär flaskor. Den som går tomhänt, den som inte bär på frukt eller grönsaker eller flaskor har en vinglig blick. Den ser frukten och grönsakerna i de genomskinliga påsarna hos de andra som sommarinälvor. Tomater, lök, äpplen under kvinnornas revben. Flaskor under männens revben. Och mitt i alltihop den vita balkongen, ögonen är tomma.

Betyg: 8/10. Det vill säga: Läs!


Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #hyllning #läslycka #språkglädje #favoriter #Nobelpristagare
Kommentera
 

Sebastian Lönnlöv

Bok-
presentation:
Pojkflickan
Författar-
presentation:
Nina Bouraoui
Pocket
Finns i lager, 69 kr

Nina Bouraoui - Pojkflickan

Tidigare har jag bara läst Dockan Bella av Nina Bouraoui - en fragmentarisk men intressant nattboksroman. I jämförelse är Pojkflickan en uppenbarelse. Bouraoui återger en till synes självbiografisk berättelse om uppväxten i Algeriet som barn till en fransk och en algerisk förälder. Det faktum att berättarrösten inte är vare sig fransk eller algerisk gör att hen blir ingendera och detta ingentingtillstånd smittar av sig på könstillhörigheten som blir kluven och dubbelbottnad, skapande men ambivalent.

Detta är en på många sätt smärtad och smärtsam berättelse som hjälps fram av ett sagolikt språk med korta meningar. De vränger omkring likt ett hav av ormkroppar, snärjer in varandra i sig själva och gör texten annorlunda, oordnad, upprorisk som den rebelliska pojkflickan vars berättelse vi får ta del av. Yasmina som kallas Nina men kallar sig själv Ahmed.

Bästa vännen Armine spelar också en stor roll, men vem är Armine och vem vågar Armine vara i världen? Vad händer med vänskap när man växer upp? Går det att fortsätta leva i Algeriet, hemlandet med ett blodigt förflutet, där halva ens genetiska ursprung länkar en till förtryckarna, ockupanterna? Går det att leva i Frankrike där halva ens genetiska ursprung inbjuder till rasistisa spottloskor och förkastande ögonkast? Går det att leva som kvinna, som man, som människa? Vem är hund och vem är husse? Vem är vi?

En roman jag sent kommer att glömma, även om jag hade en aning svårt att förlika mig med slutet.

Betyg: 8/10

Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #hbtq #hyllning #favoriter #läslycka #språkglädje #kärlek mellan kvinnor #queer #genus #Algeriet
Kommentera
 

Sebastian Lönnlöv

Bok-
presentation:
Polyfem förvandlad : roman
Författar-
presentation:
Willy Kyrklund
Häftad
Finns i lager, 260 kr

Willy Kyrklund - Polyfem förvandlad

Den här korta novellsamlingen - för novellsamling är det enda jag kan se den som - är en mycket märklig liten kreation. Full av spexig lustighet, men också väldigt finlitterär. Ibland skriver Kyrklund på Kalevalas versmått, ibland på byråkratisvenska, ibland rimmat. Grekisk mytologi blandas med Tusen och en natt, allt är mycket lekfullt på en nästan surrealistiskt sätt. Och språket! Vilken språkhantering!

Kort sagt: omöjligt för mig att inte älska.

Betyg: 8/10

Den dagen man börjar minnas, den dagen börjar man dö. Minnet växer i magen som ett foster, så sakteliga, närapå som i drömmen, det märks inte så mycket än och man tänker: kanske är det ingenting; men det blir allt tyngre, allt mer fullgånget; slutligen föder jag min död.

Det var alltså här - eller där. Med stela fingrar plockar du upp en skärva. Det var längesedan, det var nyss. Skärvan visar ett stycke av ett konventionellt landskap med en betande gasell. Det finns ett svek som är trofasthet, trofastheten mot det ständigt flyende.

Människornas ständigt uppflammande utplånade ansikten, förnyade glömda steg.

Därtill har schackspelet den fördelen framför livet, att man kan ta ett nytt parti.

Falken red i bleka natten. Natten stod stilla. Falken red. De tror att jag tror. Kådan doftade. Falken stod stilla. Natten red.

Ser du, bilderna vandrar igenom oss som vågor genom ett vatten och formar vår kropp och våra handlingar efter olika mönster med delar och skärvor av de gamla och du kan icke lyfta din hand utan att den är en annans och dess gest är redan utförd av en hjort, av ett moln.

Vad håller jag fast och är redan en annan? Denna krampaktigt knutna hand ser jag redan med en annans ögon. ... Bilderna vandrar igenom oss som vågor genom vatten, fogar sig samman och löser upp sig, formar oss och glider bort ur oss, samma delar i nya mönster, samma mönster dolt i nya bilder, ständigt vandrande vidare. ... Redan är jag densamma. Mina flyende steg vittna om min ständiga trofasthet.


Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #hyllning #novellsamlingar #läslycka #språkglädje #absurt #moderna klassiker
Kommentera
 

Sebastian Lönnlöv

Bok-
presentation:
Ormens väg på hälleberget
Författar-
presentation:
Torgny Lindgren
Häftad
Finns i lager, 208 kr

Torgny Lindgren - Ormens väg på hälleberget

Jag har tänkt att jag ska läsa något av Lindgren sedan jag lyssnade till Sonjas godhet där Owe Wikström skriver en hel del om denne författare, så när Ormens väg på hälleberget dök upp i charmigt slitet skick på en biblioteksutrensning fick den följa med mig hem. Denna tragiska saga är tunn men mycket tung, det rör sig om en undergångsskildring av antika proportioner, omplanterad i norrländsk mylla och fullsprängd med bibelcitat.

Bokens berättarröst, Jani, håller ett långt tal till Vårherre där han på sitt säregna mål redogör för sitt livs historia. Om uppväxten då byns handelsman utnyttjade moderns fattigdom för sina egna syften. Om vuxendomen då övergreppen lever vidare men med andra personer som förövare och offer. Det handlar om skuld, att vara skyldig. Det handlar om ett oförstående inför makterna, om Vårherres sätt att låta saker ske och Janis behov av att fråga varför.

Det här är en riktigt, riktigt bra bok. Den drabbar och stannar kvar. Nu är jag mycket sugen på att läsa mer av Torgny. Hummelhonung verkar vara det som står på tur. Andra tips mottages förstås tacksamt!

Betyg: 9/10


Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #hyllning #favoriter #tungt #kortromaner #moderna klassiker #läslycka #språkglädje
Kommentera
 

Sebastian Lönnlöv

Inuti (Hélène Cixous)

Cixous är mest känd för sin feministisk-psykoanalytiska litteraturteori (presenterad bland annat i Medusas skratt). Ärligt talat; den ger mig huvudvärk. Inuti är något helt annat: en verklighetssaga, tunn men med fler dimensioner än de mätbara. Svårläst men lätt att slappna av med - jag kan ändå inte förstå exakt vad som sker, så jag bara njuter av den mästerverkliga skrivskickligheten, denna snårskog av ord, en labyrint där jag oupphörligen hamnar vilse bland aningar och självemotsägelser.

Oftast när en bok är så pretentiös och stilistiskt elitistisk brukar någonting saknas, en energi och ett driv, den underhållande aspekten i populärkultur: viljan att läsa vidare och veta hur det går. Just denna "jag vill vidare"-känsla är ständigt närvarande i relationen mellan mig och Inuti. En fascination som inte lämnar mig ifred. När jag närmade mig bokens slut hade jag just stigit av pendeltåget och hellre än att åka hem satte jag mig helt enkelt på perrongen och läste, glömsk av kylig skymning. Det gick inte att lägga undan detta berättelseuniversum. När jag insupit sista sidan visste jag: Inuti är en av mina allra största läsupplevelser i år.

Inuti handlar om en fader som dör, en liten dotter som lämnas kvar men som vet någonting andra inte förstår: att fadern är levande, kanske extra levande just genom sin frånvaro. Det handlar också om kärleken i vuxenlivet, olika relationer där ansikten flyter in i varandra, kanske för att det är personer som fyllt samma funktion: att vara den andre. Eller, med Cixous världsbild: att ta faderns plats. Vi talar ju trots allt om (postmodernistisk) (feministisk) psykoanalys.

Inuti utkom i februari 2009 på Modernista förlag, i översättning av Sara Gordan och Kerstin Munck. Originalet (Dedans) utkom 1969 och kan med rätta räknas som en modern klassiker.

Betyg: 8/10

Taggar: #recension #hyllning #läslycka #språkglädje #moderna klassiker #föräldrar #favoriter
Kommentera
 

Sebastian Lönnlöv

Bok-
presentation:
Vad vet jag om hållfasthet
Författar-
presentation:
Johanna Ekström

Johanna Ekströms noveller

Vad vet jag om hållfasthet från 2000 är en febrigt bra novellsamling full av drömsekvenser, obehag, overklighetskänslor och tätt sammanvävda berättelser där både språket och innehållet briljerar. Jag minns dem ovanligt starkt trots att ett halvår gått sedan läsningen - de har etsat sig in med ovanlig skärpa. Vad vet jag om hållfasthet är helt enkelt en av de bästa novellsamlingar jag har läst.

Med Titta, hon kryper från 2006 bevisar Ekström att den fullträffen inte var en engångshändelse. Detta är nämligen en precis lika bra bunt berättelser, utan bottennapp men med många höjdpunkter.

Tyvärr har Ekström inte skrivit fler novellsamlingar, men romanen Avskedsstafetten är ett klart måste - och den dagen nästa novellsamling av denna författare publiceras står jag längst fram i kön.


Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #hyllning #novellsamlingar #läslycka #språkglädje
Kommentera
 

Sebastian Lönnlöv

Bok-
presentation:
Passionen
Författar-
presentation:
Jeanette Winterson
Inbunden
Finns i lager, 226 kr

Passionen (Jeanette Wintersson)

Vilken passande bok att läsa strax innan en resa till Venedig! För även om Passionen även utspelar sig i Frankrike, Ryssland och andra europeiska länder så har staden Venedig så gott som huvudrollen. En återkommande fras i boken är: "Man spelar, man vinner. Man spelar, man förlorar. Man spelar." En annan: "Jag berättar sagor, tro mig."

Här är Venedig en stad man inte kan rita kartor av eftersom den hela tiden ändras. Här kan människor gå på vattnet och få sina hjärtan stulna - bokstavligt talat! Allting lyder sagans lagar och räcker tungan åt realismen. Winterson gör sig allra bäst som så, när hon helt låter bli det verkliga livet. I ett uppdiktat Venedig under napoleonkrigens dagar kan jag bara luta mig tillbaka och njuta av språket, berättarkonsten och all påhittighet.

I början, när Henri för ordet, känns fantasirikedomen mest tvångsmässig och utan intrig att cirkla kring. Så fort Villanelle kommer in i bilden blir jag däremot förförd, förtjust och förtrollad. Villanelle som iscensätter sitt liv och spelar med höga insatser. Kvinna ena dagen, man nästa dag, ömsom mottagare av kvinnors kärlek, ömsom av mäns. En sann Tintomara.

Det här är en bok som sprakar av magi. En maskerad med förklädnader, kortlekar, mystiska nycklar. En passionerad och fascinerande berättelse om begär och berättande. En medryckande läsupplevelse och ett bevis på att jag måste läsa allt av Winterson.

Betyg: 8/10

Reine Brynolfssons inläsning till ljudbok är riktigt bra!


Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #hbtq #hyllning #kärlek #kärlek mellan kvinnor #kvinnor #språkglädje #läslycka
Kommentera
 

Sebastian Lönnlöv

Bok-
presentation:
En spik, en ros och andra berättelser
Författar-
presentation:
Madeleine Bourdouxhe
Danskt band
Finns i lager, 217 kr

En spik, en ros (Madeleine Bourdouxhe)

Den belgiska författarinnan Madeleine Bourdouxhe levde 1906-1996. Åtta av hennes noveller, i översättning av Madeleine Gustafsson, utkom i år på Elisabeth Grate bokförlag med titeln En spik, en ros. Jag läste några recensioner som inte väckte min lust att skapa en egen uppfattning, men så stod boken lockande nära min hand på biblioteket och det är ju något särskilt med novellsamlingar. Alltså fick En spik, en ros följa med mig hem. Den blev en av mina största läsupplevelser i år.


Bourdouxhes noveller är så otroligt välskrivna att jag knappt kommer ihåg att andas när jag läser dem. Språket gör nästan ont, ögonen vill tåras, det är som att se in i solen, jag blir bländad, samtidigt måste jag läsa vidare. De timmar jag ägnar åt denna bok är alldeles särskilda. Jag kan inte lägga den ifrån mig men jag vill inte att den ska ta slut. Rösterna, karaktärerna tar sig in och blir kvar. Det här är en bok jag ömt vill smeka över ryggen när jag läst sista sidan, hellre än att behöva lägga undan den, förpassa den till handlingarna.

Själva lässtunden blir på något sätt upplyst. Det är svårt att förklara. Jag vet knappt vad jag ska säga. Bourdouxhes noveller är så poetiska, så fria från alla klichéer, så alldeles originellt sina egna, så allvarliga. Det finns något här som är otroligt pretentiöst - på ett helt och hållet lyckat sätt.

Så läs, om du vill. Jag kan rekommendera En spik, en ros men det är ingen bok jag vill springa ut och skrika åt hela världen att läsa. Det är en bok jag gärna skulle behålla som min alldeles helt och hållet egna. Att lämna tillbaka den till biblioteket blir snudd på plågsamt - dels för att jag måste skiljas från den, dels för att den brutalt ska bläddras i av ovarsamma fingrar och ögnas av andra som kanske inte alls ser det jag ser.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, så jag tror att jag slutar här.


Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #hyllning #novellsamlingar #favoriter #läslycka #Belgien #språkglädje #moderna klassiker
Kommentera
 

Sebastian Lönnlöv

Bok-
presentation:
Written on the body
Författar-
presentation:
Jeanette Winterson
Pocket
Beställningsvara, 134 kr

Skrivet på kroppen (Jeanette Winterson)

Jag tänker på en viss septembermånad: Den Fjärilsvingade Skogsduvekuttrande Brandgula Skördenatten. Du sa: "Jag älskar dig." Hur kommer det sig att det minst originella vi kan säga till varandra fortfarande är just det som vi helst vill höra? "Jag älskar dig" är alltid ett citat. Du var inte den första som sa det och inte jag heller, och ändå är det så att när du säger det och när jag säger det så talar vi likt grottmänniskor som har hittat tre ord och dyrkar dem. Jag dyrkade dem verkligen, men nu är jag ensam på en klippa som huggits ur min egen kropp.

Tidigare hade jag bara två av Jeanettes titlar i bagaget: Det finns annan frukt än apelsiner, för flera år sedan, och Fyrväktaren alldeles nyligen. Nu är jag verkligen sugen på dem i en milsvida större utsträckning än förut och nu väntar Passionen på att läsas härnäst. Just Skrivet på kroppen har jag däremot länge velat läsa. Själva idén med en kärleksroman där den ena partens kön inte avslöjas tilltalar mig.

I somras träffade jag på en engelsman som läste Skrivet på kroppen och kunde inte låta bli att fråga honom vad han tyckte. Han sade att jo den var väl intressant, "but much too broody". Sedan fick han förklara uttrycket "broody" också, eftersom det inte ingick i min vokabulär. Den svenska motsvarigheten - äggsjuk - stämmer illa i sammanhanget.

"Broody" betyder: introvert, besatt av önskan att ruva på ägg, kvinna som vill ha barn. I detta fall menade engelsmannen att jaget i boken är alldeles för besatt av sin olyckliga kärlekshistoria och gräver ner sig i den på ett osmakligt, tröttsamt sätt. Jag kan förstå vad han menade, men jag håller inte med.

Jag tycker verkligen om Skrivet på kroppen; den är bättre än Det finns annan frukt än apelsiner och lika bra som Fyrväktaren. Den är njutbart välskriven och dessutom är den full av anatomisk poesi som passar mig fint just nu när jag studerar fysiologi. Det är en olycklig kärlekshistoria med en mörk, underligt skruvad humor och udda personligheter som inte faller ur minnet i förstone. En väldigt läsvärd bok som jag hoppas att fler än jag gräver fram ur bibliotekshyllorna.

Betyg: 8/10


Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #hbtq #hyllning #språkglädje #läslycka #kärlek #sexualitet #kärlek mellan kvinnor
Kommentera
 

Sebastian Lönnlöv

Bok-
presentation:
Kalla det vad fan du vill
Författar-
presentation:
Marjaneh Bakhtiari
Pocket
Finns i lager, 69 kr
Häftad
Finns i lager, 235 kr

Kalla det vad fan du vill (Marjaneh Bakhtiari)

Kalla det vad fan du vill är några år gammal redan och jag kände mig aldrig lockad att läsa den när den var nyfödd och färsk. Antagligen hade den aldrig blivit läst om inte ljudbokssortimentet kräver delvis ändrade prioriteringar. Jag är mycket glad att jag faktiskt läste Kalla det vad fan du vill och jag vill verkligen läsa Kan du säga schibbolet.

Kalla det vad fan du vill följer en rik fauna av Malmöbor. Vissa har sina rötter i Burlöv, andra i Iran eller Pakistan, men alla skildras med samma blandning av välvilja och hänsynslöshet. Alla får sig kängor av svart humor och sarkasmer, de skildras med obarmhärtig precision men samtidigt fyllt av värme. Ingen är helt osympatisk, ingen är helt sympatisk. Alla är sig själva med sina brister, sina fördomar, sina blinda fläcker. Det gör mig full av ömhet inför de människor som Bakhtiari målar fram - Bahar, Shervin, Amir, Markus, Bertil, Panthea, Pernilla, Bengt och alla andra. Jag känner mig träffad, jag känner mig utmanad, jag känner mig underhållen.

 
Visserligen har Kalla det vad fan du vill sina strukturella brister, men den vimlar av berättarglädje, språkglädje, psykologisk glädje, här finns ett väldigt djup trots att så många liv blir beskrivna. Konstigt nog känner jag att huvudpersonen, Bahar, är den som får minst fördjupning. I skildringen av henne finns också en del pusselbitar som helt enkelt inte förefaller trovärdiga, men allt detta är småsaker. Kalla det vad fan du vill är en underbar bok som jag varmt rekommenderar till alla som av någon outgrundlig anledning inte redan läst den.
 
Särskilt varmt rekommenderar jag ljudboken i Sanna Perssons uppläsning - den bästa, mest genomarbetade och välfungerande ljudboksinläsning jag stött på hittills. Malmöitiska, ekon, musik och olika brytningar/dialekter för varje röst som framsäger sina repliker gör ljudboken ovanligt rik.
 
Betyg: 8/10

Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #språkglädje #läslycka #hyllning
Kommentera
 

Sebastian Lönnlöv

Bok-
presentation:
Fyrväktaren
Författar-
presentation:
Jeanette Winterson

Jeanette Winterson - Fyrväktaren

Fyrväktaren är en sagolik bok - och då lägger jag ingen värdering i begreppet. Vi rör oss helt enkelt i en berättarvärld där fantasin är full av påhittighet och det verkliga är synnerligen relativt. Berättaren Silver växer upp i en liten skotsk hamnstad utan pappa och hon är inte gammal när även mamman dör. Helt föräldralös får Silver flytta till fyren längst ut på klippan mot havet - Cape Wrath - och lära sig fyrväkteri av Pew, den tvåhundra år gamle fyrvaktaren som är blind och full av historier om Babel Dark, en man som var präst i det lilla samhället på artonhundratalet och levde ett sällsamt dubbelliv.

Silver och Pew bor i sin ensamhet ute på fyren, de har varandra och sina berättelser om en förfluten tid, men det är 1960-tal nu och samtiden hinner upp dem, en ny tid utan behov av salta historier och fyrväktare. Pew uppfostrar Silver till sin efterträdare, men vad ska hon i själva verket ta sig till? Silvers berättelse om sin vuxendom är om möjligt än mer kryptisk, men helt klart intressant - och Fyrväktaren är en bok som drar in mig i sin säregna sfär och håller mig kvar där tills de alltför få sidorna tar slut.

Silver är en berätterska jag ogärna släpper greppet om, hennes röst är stark och samtidigt skyddslös. Winterson är alltid Winterson och hennes språk är sig självt, det finns helt enkelt ingen annan som kan skriva så dimmigt och lättillgängligt på samma gång. Den som har läst andra av hennes böcker känner igen sig i de originella liknelserna och tendensen att halka in på sidospår och alltid avvika från realismen. Winterson är sagolik på så sätt att hon berättar sagor snarare än att skriva romaner. Däri ligger något ytterst sympatiskt. Det är flera år sedan jag läste min förra Winterson-bok, nämligen Det finns annan frukt än apelsiner, men nu ska jag absolut råda bot på den försumligheten!

Fyrväktaren heter Lighthousekeeping i original och publicerades 2004. Man går säkert miste om massor om man, som jag, läser på svenska. Däremot går man inte miste om något av det svenska originalets charm ifall man, som jag, lyssnar på ljudboken inläst av Regina Lund. Hennes inläsning får alla de olika karaktärerna att komma till liv med skilda röster och mycket känsla, även om hon stundom har en tendens att läsa irriterande snabbt och/eller lågt.

Betyg: 7/10


Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #hbtq #kärlek mellan kvinnor #queer #läslycka #språkglädje
Kommentera
 

Sebastian Lönnlöv

Bok-
presentation:
Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet)
Författar-
presentation:
Anneli Jordahl

Anneli Jordahl - Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet)

I Anneli Jordahls första roman möter vi Ellen Key, en kvinnosakskvinna jag har svårt för; hon har alltid känts som feministernas August Strindberg och aldrig framstått som sympatisk. Jordahls bok fokuserar dock inte på tänkaren Key utan på den älskande Key, vilket i sig kändes ganska tragiskt. Vad man än tycker om hennes åsikter är det väl synd att reducera ett verksamt liv till att handla enbart om "smekhungern" och "Urban-längtan"? Här skildras nämligen Ellen Keys olyckligt kärlek till Urban von Ferlitzen, en gift man med fyra barn. De brevväxlar och utbyter stora ord, men det är "en kärlek som istället för hud mot hud handlade om papper mot papper", om att "låta hans nyss formulerade ord rinna ned i henne som varm choklad". De träffas bara ett par få gånger medan tio år rinner förbi.

Det hela blir en "brevklagan" full av dramatik. De stora orden blir hårda; "jag ville egentligen aldrig kyssa dina snålt tilltagna läppar". Ellen anklagar Urban: "din ryggrad är mjuk som smördeg". Urban anklagar Ellen: "i själva verket är du kall som en aborre en pimplare fått upp en februaridag". Vad återstår för Ellen Key? "Kunde man bli sin egen make och dotter? Vagga sig själv till sömns."

Det här är ingen lycklig kärlekshistoria, det är en mycket olycklig roman. "Hur mycket vägde hennes hjärta nu? Ömt och sorgsvullet fick det inte längre plats i kroppen." Ellen förmår inte avsluta innan hon "blir mattan han torkar av stövlarna på" och får aldrig de kärleksbarn hon längtat efter. Jordahl låter Ellen Key, lärarinnan som skrev om barnens århundrade, önska sig moderskap och giftermål mer än allt annat: "Varför blev hon inte en vanlig kvinna med sitt spädbarns kräkfläck på blusen?" Ellen blir aldrig mor och maka, blir en modern kvinna och så småningom någorlunda respekterad, men lätt att avvika från mängden är det aldrig. "Först stenar man fritänkarna, sedan bygger man monument över dem, med samma stenar." Den som kan kulturklimatet kring Ellen Key märker snart att Jordahl är påläst. Hon väver in Keys tankar samt diverse detaljer och karaktärer ur samtiden. Strindberg fladdrar förbi, likaså Anne Charlotte Leffler, Klara Johansson, Victoria Benedictsson och många andra.

Språket består av ofullbordade satser, som spontant nedtecknade tankar, korthuggna anteckningar. Dessutom är här fullt med metaforer som ger en poetisk känsla. Allting skildras påtagligt konkret: "Kunde han inte formulera något personligt istället för att kasta denna kladdiga pannkaka i synen på henne." Kroppens känslor berättas i bilder, huvudvärk känns "som om någon tryckt på henne en två nummer för liten krigshjälm" eller som "slag med liten hammare över högra ögat". Nervositeten i magen är "ett uppskrämt mörtstim" och Ellen bär ett "hårt spänt läderbälte över bröstet". Vi befinner oss i ett Stockholm fullt av råttor och i landshålor som stinker svinpink, men ändå är miljöbeskrivningarna diktlika: "augustimörkret sänkte sig som en svart kretongklänning", "det var spik i kvällskylan". "Vättern anilinfärgad, som målad av en romantiker eggad av absint."

Som sagt: jag påbörjade boken ytterst skeptisk, mot Ellen Key och mot själva konceptet att skriva om hennes liv med kärleken i centrum. Nu tycker jag att det var ett bra grepp för att göra Key levande och begriplig, utan att vare sig försköna eller förminska henne. Efter sista sidan känner jag mig söndertrasad, riven i strimlor av sympatin. Det här är en av de starkaste böcker jag läst i år - en historisk roman som är samtidigt sofistikerad, språksnygg och känslodrypande.

Betyg: 9/10

Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #historiskt #klassiska kvinnor #läslycka #språkglädje #hyllning #favoriter
Kommentera
 

Sebastian Lönnlöv

Bok-
presentation:
Fjärilen i min hjärna
Författar-
presentation:
Anders Paulrud

Anders Paulrud - Fjärilen i min hjärna

När jag för några månader sedan läste - och hyllade - Anders Paulruds roman Som vi älskade varandra kändes det viktigt att även läsa Fjärilen i min hjärna. Detta är Paulruds dödsbok där han kortfattat och med mycket luft skriver om sin sista tid; tankar om livet han levt och snart ska lämna, rädsla inför döden som närmar sig.

Paulrud dog av lungcancer men titeln på boken kommer från en hjärntumör som han överlevde. Den hade formen av en fjäril och finns avbildad på bokens omslag här bredvid. Fjärilen i hjärnan blir ett genomgående motiv i boken och att dö beskrivs som att "färdas till fåglarna i underjorden". Den poetiska tonen gör att såväl språk som innehåll gnistrar.

Fjärilen i min hjärna är en tunn bok som jag snabbt läser ut. Det känns helt fel att avbryta läsningen och den får hög prioritet trots högar av kursböcker och olika sysslor som tiden istället borde ägnas åt. Kort sagt: den är angelägen.

Nu när sjukdomar och sjukvård upptar en stor del av mina mentala processer var detta en bok som sade mig mycket, men även i andra skeden av livet tror jag att jag hade uppskattat den. Däremot är Joan Didions bok Ett år av magiskt tänkande, som Paulrud hänvisar till, ännu mer omvälvande - men hur kan man egentligen jämföra den här sortens böcker? Fjärilen i min hjärna är fin och bra och jag skulle inte vilja dö utan att ha läst den. Nog så!


Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #sjukdom #döden #språkglädje #poesi #kortromaner
Kommentera
 

Sebastian Lönnlöv

Bok-
presentation:
Dykungens dotter
Författar-
presentation:
Birgitta Trotzig

Birgitta Trotzig - Dykungens dotter

På min första termin litteraturvetenskap nådde vi så småningom till nittonhundratalet och skulle enligt litteraturlistan läsa Dykungens dotter av Birgitta Trotzig, men lärarna hade rätt att ändra listan efter sin undervisning, vilket innebar att min grupp skulle läsa Sveket av samma författare. Jag försökte, jag försökte verkligen, men denna så tunna bok var omöjlig för mig. Jag mådde illa, fick en känsla av att kvävas, drunkna i smuts. Till sist hatade jag boken och stod inte ut med ett enda ytterligare ord. Jag blev skräckslagen i romanens värld där allt var mörkt och illaluktande och vidrigt. Nu, på en kurs om teologi och skönlitteratur, var det dags för Dykungens dotter. Jag hade verkligen inga förhoppningar.

Det första som slog mig var språket. Hur det visserligen frossar i allting äckligt, men ändå skimrar av poesi och liv. Historien är inte särskilt munter: fattigdom, lortsverige, prostitution, aborter, alkoholism, sjukdom, psykos, död. Karaktärerna är sällsamt namnlösa. Huvudpersonen får en benämning först när hon har fött barn - då blir hon Mojan, "morsan" på skånska. Dotterns namn får vi veta först när vi delges inskriptionen på hennes gravsten. Pappan - namnlös. Styvfadern - namnlös. Lillasystern - namngiven, men ändå används namnet aldrig. Det är som om namn skulle ställa sig i vägen. Istället blir personerna helt igenom människor, avskalade och rena mitt i all förnedring.

"Berättelsen påstår att när vi avlar och föder och dör sätter sig ett väldigt drama i scen genom oss. Fast det luktar jord, gyttja, bräckvatten, våt vass, hästgödsel och kogödsel, människoavfall, sur mjölk, grislort, salt, tångbankar, fiskrens, tjära, efterbörd och exkrementer ur detta språk och i dessa människors liv så låder det ingenting trivialt vid dem. Så säger den här berättelsen som tar livet på dödens allvar och som utan genans tar sig för att gestalta transcendens.
Går det?
Vad man ska svara? Man blir generad."

Ur en artikel av Kerstin Ekman, där hon även säger annat klokt:

"En roman måste vara en stötesten, annars glömmer man den. Ju lättare läsning desto snabbare glömska.
En stötesten kan man inte komma ifrån. Den gör sig gång på gång påmind, i början till förargelse. Kanske till vrede. Ännu som undanställd på hylla och infogad i bokstavsordning spökar den. Man tar ner den, läser och grubblar ett tag till på dess svårbegripligheter eller dess oförenlighet med ens egna tänkesätt. Till slut kan den glida ihop med dem; man införlivar något främmande och har fått en ny källa till undran och ibland till en oväntad och orimlig glädje."

Jag kan inget annat än instämma. Dykungens dotter är en bok som ofta får det att svida och vätskas i ögonvrårna, som får strupen att snöras samman och andningen att bli ansträngd. Det är en bok jag kanske aldrig skulle ha orkat läsa ut om den inte var kurslitteratur. Det är en bok jag inte alls njuter av att läsa, men ändå omöjligt kan säga annat om än: Bra! Det är en bok jag sent ska glömma, en bok jag ska bära som en sten i min vävnad. Språket väcker törst efter Kerstin Ekman, Sara Lidman, alla dem som skriver om det svåra så att varje ord blir poesi. Kanske ska jag till och med låna hem Sveket igen.


Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #hyllning #tungt #språkglädje #läslycka #favoriter #moderna klassiker #obehagligt bra
Kommentera
 

Sebastian Lönnlöv

Bok-
presentation:
Hundstjärnan
Författar-
presentation:
Agneta Pleijel
Utg.år: 1989
Häftad
Finns i lager, 190 kr

Agneta Pleijel - Hundstjärnan

Hundstjärnan är en tidig bok av Agneta Pleijel. Jag hittade den utrangerad på biblioteket och fångades av första styckets löfte om läsning utöver det vanliga:

"Det var en av de där dagarna då ljuset flämtade till lite vid horisonten bara, och sedan försvann. Ungefär som en sax som klipper genom mörkt och tjockt ylletyg och slinter till och är för slö och ger upp; sådana är vinterdagarna ofta i vår stad."

Resten av boken var skriven på samma poetiska sätt. Det är en kort men rik berättelse om en familj - Siiri, krigsbarn från Finland som har en tendens att bryta samman psykiskt. Lamek, kvinnotjusaren. Deras dotter, berätterskan, som vandrar genom livet och in i en motvillig pubertet och försöker förstå vad allt som händer innebär. Lillebror Hugo, blygtyst och lättskrämd. Berättelsen som helhet är klart läsvärd men den går ibland över gränser in i teman som blir något för mycket.

Nu funderar jag på om Pleijels romaner är värda att läsas fler av. Hennes diktsamling Mostrarna var en av mina ingångspunkter till poesin, men efter Hundstjärnan kan jag inte riktigt avgöra om jag vill utforska hennes romaner. Borde jag? Och i så fall, vilka titlar? Alla tankar tas emot med varmt tack.


Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #kortromaner #språkglädje
Kommentera
 

Sebastian Lönnlöv

Roddy Doyle - Paddy Clarke Ha Ha Ha

Roddy Doyle (Ruaidhrí Ó Dúill) är en irländsk författare som skriver på engelska. Han är känd för romaner som The Commitments, The Snapper och A Star Called Henry. När jag hittade ett utrangerat ex av Paddy Clarke Ha Ha Ha på biblioteket mindes jag med glädje de utdrag ur boken som ingick i min engelska lärobok på gymnasiet, så jag kunde omöjligt låta bli att ta hem denna vräkta bok.

Detta är berättelsen om Patrick, kallad Paddy, som bor i en liten irländsk stad med mamma, pappa, lillebror och två småsystrar. Paddys värld består av bus, äventyr, snatteri, slagsmål och stryk. Det gäller att trotsa förbud och kliva över gränser, först då blir världen spännande och livet verkligt. De vuxna är ett nödvändigt ont som alltid är redo att straffa de vilda upptågen. Doyle beskriver med ett underbart träffsäkert språk hur världen skulle kunna uppfattas av Paddy. Dessutom gillar jag att kronologin är långtifrån linjär, även om det finns en framåtrörelse.

"A fella in Raheny swallowed a bee by accident and it stung him in the throat and he died. He choked. He was running with his mouth open and the bee flew in. When he was dying he opened his mouth to say his last words and the bee flew out. The was how they knew. We put flowers and leaves in the jars to make the bees feel more at home. We had nothing against them. They made honey."

Som sagt tycker jag mycket om skildringen av Paddys barndomsvärld, men delar av romanen känns ganska intetsägande, som en repetition. Mycket kunde helt klart ha strukits, för nu uppkommer en svacka innan Paddy blir så stor och världen så komplicerad att jag än en gång blir berörd och gripen. Även i resten av romanen är det ofta obehagliga saker som berättas och det finns scener här som är mycket svåra att glömma. Trots svackan räddar slutet boken nästan fullständigt.

Om någon har läst andra böcker av Roddy Doyle vill jag gärna höra åsikter, för av beskrivningarna jag hittar verkar ingen särskilt lockande, men samtidigt är det ju en uppenbart skickligt författare jag har snubblat över. Paddy kommer att finnas kvar i min värld länge framöver, så nära har jag kommit denne starke och svage kille.


Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #barndom #språkglädje #Irland
Kommentera
 

Sebastian Lönnlöv

Bok-
presentation:
Invasion! : pjäser noveller texter
Författar-
presentation:
Jonas Hassen Khemiri
Pocket
Finns i lager, 62 kr

Jonas Hassen Khemiri - Invasion!

Jag har aldrig läst ut en roman av Khemiri, men tydligen passar hans pjäser mig bättre. Det var ett sant nöje att läsa Invasion! och Fem gånger gud. Jag uppfattar Khemiri som en underfundig och uppfinningsrik pjäsförfattare som aldrig stagnerar i enkla lösningar, som låter saker vara komplicerade och invecklade. Det gör läsupplevelsen fem gånger rikare.

Invasion! är en stark pjäs - både slutet och den bortklippta scenen som inte spelas. Även Fem gånger gud gjorde ont emellanåt. Khemiri är en delvis hänsynslös författare och han låter sina karaktärer vara hänsynslösa mot varandra. När fyra skolelever och en misslyckad skådespelare ska iscensätta sina drömmar kan vad som helst hända... det sociala spelet dissekeras effektivt. I båda pjäserna finns greppet att ömsom låta karaktärerna framstå så som de vill vara och ömsom visa dem i andras ögon. Det vore väldigt häftigt att se de här pjäserna på scen!

Novellerna och kåserierna som finns med i denna samlingsvolym är stundom lysande. Jag har alltid sett Khemiri som en bra författare. Nu har jag äntligen fått något på fötterna och det gläder mig. Jag ser varmt fram emot K:s framtida alster!


Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #teater #pjäser #dramatik #novellsamlingar #hyllning #läslycka #språkglädje #absurt #tungt
Kommentera
 

Sebastian Lönnlöv

Bok-
presentation:
För att lämna röstmeddelanden : tryck stjärna
Författar-
presentation:
Bodil Malmsten

För att lämna röstmeddelande tryck stjärna

Denna pjäs av Bodil Malmsten finns i pocket, inte en dag för tidigt! Jag råder alla att investera några tior för att få höra Bert-Ove, Giselle, Edvard, Jessica och Thomasine. Fem svenskar som framför sina monologer. Fem fiktiva människor som får komma till tals med allt det som annars bara skymtar fram i Ring P1 och på tidningarnas insändarsidor. Dessa fem är förtvivlade, uppgivna, förbannade, deprimerade, självmordsbenägna. Allt utom lyckliga. Det kanske låter tröttsamt, men eftersom Malmsten har hållit i pennan skänker språket en säregen glädje åt det som sägs. Jag njuter verkligen av formuleringskonsten och det är så uppfriskande med dessa röster som liknar varandra och delvis säger samma saker, men som ändå är så personliga.

Jag önskar att det fanns en tidsmaskin som kunde ta mig tillbaka. Inte till stenåldern utan till den tid för så få år sedan då denna pjäs gick att se på scen. För att lämna röstmeddelande tryck stjärna är perspektivgivande, innehållsrik och intrycksfull läsning. Jag hoppas att även uppföljaren Nakna damer på nedre botten mittemot kommer att publiceras i bokform.


Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #hyllning #teater #dramatik #pjäser #läslycka #språkglädje #favoriter
Kommentera
 

Sebastian Lönnlöv

Bok-
presentation:
Efter kraschen tog jag mig samman, bredde ut mina vingar och flög iväg
Författar-
presentation:
Joyce Carol Oates

Efter kraschen tog jag mig samman, bredde ut mina vingar och flög iväg

Efter kraschen tog jag mig samma, bredde ut mina vingar och flög iväg är en bok för unga vuxna, men innehåller flera teman som känns igen från Oates övriga produktion. Vissa inslag verkar helt enkelt obligatoriska. Det är nästan tröttsamt.

Än mer stör jag mig på att Oates verkar ha gått i en alltför vanlig fälla. Fällan som består av att författare resonerar: "Jamen nu skriver jag ju för ungdomar, då är kvaliteten inte lika viktig." Efter kraschen... har vare sig den koncentrerade fulländningen i Våld eller den episka vidden i Det var vi som var Mulvaneys. Slutet är på många sätt en besvikelse, som om Oates plötsligt ger upp. Det känns som om hon sviker sin huvudperson, Jenna.

Förutom dessa klagomål måste jag tillstå att Efter kraschen... är en sådan bok som jag hela tiden vill vidare i, tack vare språkets flyt och den intressanta intrigen. Oates tar upp många viktiga frågor, till exempel hur sjukvården kan svika sin patient. Jenna pumpas full med beroendeframkallande preparat efter den bilolycka där hennes mamma dör. När hon inte bedöms behöva smärtlindring längre tas de helt enkelt bort, utan att hon erbjuds något annat sätt att tackla sorgen och smärtan. Det är knappast förvånande att Jenna i det läget vänder sig till droger för att fylla tomrummet. Och ingen terapi får hon heller, förrän det är för sent. Ibland känner jag för att hoppa ner i boken, in i handlingen och skrika åt karaktärerna. Så mycket bryr jag mig. Det är ett gott tecken.


Avdelning: Ungdom Taggar: #recension #lättsmält #språkglädje #sjukdom #unga vuxna #droger
Kommentera
 

Sebastian Lönnlöv

Gunilla Linn Persson - Smultronfälten

I våras läste jag Gunilla Linn Perssons senaste bok, Sagan om mig själv. Det blev en återupptäckt av Perssons författarskap - jag har tidigare fallit pladask för hennes Vännen, läst om flera gånger och skaffat extra ex för att ge bort till riktigt fina människor.

Då, i våras, bestämde jag mig för att läsa Smultronfälten från 1995. Detta beslut föll ganska snart i glömska och jag letade aldrig aktivt, men råkade snubbla över den tunna pärlan när jag kikade i hyllorna Läsesalongen. Smultronfälten fick följa med mig hem och har sedan lästs litegrann i taget under lång tid.

Gunilla Linn Perssons språkbehandling gör mig lycklig ända ner i tårna. Detta är världen sedd ur barnaögon, ett vanligt skrivsätt som sällan blir så här trovärdigt. Huvudpersonen Nelly är i tioårsåldern, men mot slutet finns ett långt parti där Nelly via en fjäril berättar sin förspråkliga tillvaro som Lillan. Denna del av boken är ännu bättre än den omgivande texten.

Gunilla Linn Persson är inte bara bra på att se genom barnaögon, hon är också en av få som kan skildra utsatta situationer så att en levande skönhet uppstår i det tragiska.

Betyg: 7/10

Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #språkglädje #uppväxt #barndom #hylllning
Kommentera
 

Sebastian Lönnlöv

Tove Jansson - Sommarboken

En ö i finska skärgården. Där tillbringar Sophia, liten flicka, sina somrar. Mamma finns inte. Pappa befinner sig alltid i periferin: ofta frånvarande, inte i fokus ens när han finns med. Istället framträder farmorn tydligt.

I sin avskalade men långt ifrån karga stil blir Sommarboken starkt poetisk. Det är en realistisk berättelse om vår tendens att göra illa de vi älskar mest. Ibland gör det ont i ögonen att se hur Sophia och hennes farmor inte orkar nå varann. Sophia förstår inte hur utsliten och utled den gamla har blivit. Andra gånger är närheten värmande, fnitterskapande, ToveJansson-finurlig.

Sommarboken liknar nästan en novellsamling och vissa av berättelserna kommer jag att minnas extra starkt extra länge: Berenice, Katten, Schlafrocken, Sophias storm. Sophia och hennes farmor försvinner nog inte i förstone. Jag bär dem med mig nånstans nära läsglädjens centrum.


Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #lättsmält #unga vuxna #poesi #läslycka #språkglädje #barndom #uppväxt #Finland #barndom
Kommentera
 

Sebastian Lönnlöv

Bok-
presentation:
Hey Dolly
Författar-
presentation:
Amanda Svensson

En timme i Dollywood

"Himlen novemberkissar mot rutorna." Den meningen är ganska typisk för Dolly, huvudperson i Amanda Svenssons debutroman. Här är språket särdeles säreget. Mormor Gertrud ”ler ett krackelerat leende” och Dolly säger om sin sömnlöshet: "Jag ligger där och kastar mej fram och tillbaka som en löpande hund på amfetamin." Kreativiteten är närmast oändlig och gränsar till surrealism, mani, galenskap - men i varje sekund av skrivande har Amanda Svensson tömmarna i handen och får språkets häst att galoppera precis dit hon vill.

När jag började läsa tycktes Dolly helt hopplös. Sedan gjorde boken ont och jag ville inte läsa vidare. Ett par timmar senare tog jag upp den tunna skriften igen och slukade den, ett timslångt nafs. Direkt efter sista sidan var jag alldeles upprymd och ville deklamera en nästan så bra det kan bli, men det finns någon slags gnagande känsla av att boken kanske skrumpnar till bara bra när morgondagen kommer.

Må så vara. Just nu är jag fylld av läsglädje. Hey Dolly är helt enkelt ett utmärkt alternativ till alla klassiker: fräsch, fantasirik och färggrann.


Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #hyllning #unga vuxna #uppväxt #absurt #läslycka #språkglädje
Kommentera
 

Sebastian Lönnlöv

Tre fantastiska diktsamlingar

Skuggor och speglingar är Lotta Olssons övertygande debut från 1994. Temat är den grekiska mytologins Persephone. Nio år senare kom en uppföljare: Den mörka stigen, om Orfeus och Eurydike. I båda samlingarna är dikterna sonetter - en form som Olssons behärskar galant. Visst tangeras klichéer, men det vägs upp av talangen och lättheten i språket. Lotta Olssons poesi ger mig lyckorysningar.

-

På Sirius finns barn innehåller dikter Federico Garcia Lorca, översatta av Anders Cullhed och Marika Gedin 1987. De väcker mersmak - Lorcas amerikanska dikter, nyss utgivna på Tranan förlag, känns plötsligt väldigt lockande. Lorca var modernist men blandade modernt och klassiskt på ett härligt vis. Jag skulle kunna citera mycket, men får nöja mig med tre favoriter:

Luften,
havande med regnbågar,
krossar sina speglar
över lövverket.

*

Den stjärnbeströdda rymden
återspeglas i ljud.
Spektrumlianer.
Labyrintharpa.

*

En fågel sjunger
så ensam.
Luften förstorar.
Vi lyssnar
genom speglar.

-

I Sverker Åströms översättning av Michelangelos sonetter, från 2005, har rimmen skippats - klokt - men tyvärr brister rymten ibland på sätt som lätt skulle hade kunnat undvikas. Ändå är dikterna starka och vackra. Man måste glädjas åt att vissa av Michelangelos kärleksförklaringar nu får en chans att införlivas i vår kanon. Extra intressanta är dikterna för de som vill läsa om hur samkönad kärlek kunde gestaltas under renässansen.


Avdelning: Poesi Taggar: #recension #klassiker #hyllning #språkglädje #Spanien #Italien #kärlek mellan män #hbtq #favoriter
Kommentera
 

Sebastian Lönnlöv

Bok-
presentation:
Hennes mjukaste röst
Författar-
presentation:
Bengt Ohlsson

Verklighet och vardag

Bengt Ohlssons senaste bok Hennes mjukaste röst tog mig flera månader att läsa. Åtskilliga gånger övergav jag och slukade något som kändes mer intressant, för att sedan pliktskyldigast återvända. Ändå har jag varit i gott sällskap när jag ägnat mig åt läsningen. Jag uppskattar det som är annorlunda: detaljrikedomen, bristen på dramatik.

Huvudperson är Karen, en medelålders kanadensisk kvinna som återhämtar sig efter en bilolycka. Vardagen med sina tidvis oöverstigliga utmaningar är i fokus även om tillbakablickar förekommer. Småsaker som andra författare hastar förbi broderar Ohlsson ut och gör viktiga, stora, spännande.

Boken är realistisk på så sätt att den härmar ett vanligt liv. Det märks att mycket arbete ligger bakom detta verklighetstrogna återgivande av hur vi tänker och beter oss. Åtskilliga gånger har Karen någonting på tungan men tvekar och säger det inte - en sådan sak som händer ofta men sällan syns i böckernas värld.

Språket är inte helt hundra, men över medel, fullt av metaforer och andra bilder. Författaren har ansträngt sig och för det mesta lyckats - även om vissa partier blir långrandiga så är det ändå en stor bedrift att ha ägnat 390 sidor åt beskrivingar av vardag, utan att bli tröttsam mer än i undantagsfall. Jag kommer att tänka på Mrs Dalloway. Jag kommer defintivt att fortsätta läsa Ohlsson och ska snarast åtgärda läsluckan som Gregorious utgör.


Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #språkglädje #läslycka #hyllning #sjukdom
Kommentera
 

Sebastian Lönnlöv

Martina Lowdens debut Allt:

– handlar om böcker och vänner mest

– är nästan hela tiden intensivt intressant

– är ofta samtidslyrisk, många dagboksinlägg kunde lika gärna vara dikter

– är originell och egensinnig och upplivande

– är en bok som gör mig glad

Ärligt talat, hur ofta stöter du på en 628 sidor lång dagbok som snudd på hela tiden lyckas vara läsvärd? Jag vågar nästan påstå att Allt är unik.

Betyg: 7/10


Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #debut #språkglädje #hyllning #tegelstensromaner
Kommentera
 

Sebastian Lönnlöv

Bok-
presentation:
Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket
Författar-
presentation:
Gunnar Ardelius
Pocket
Beställningsvara, 59 kr

Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket

Är det bara jag som hittar en melodi i titeln till Gunnar Ardelius debut? Hela dagen har jag gått runt och nynnat som om det vore en popsång jag fått på hjärnan.

En annorlunda ungdomsbok. 120 sidor, men sällan särskilt mycket text på sidorna. Ingen intrig, bara spridda scener ur ett förhållande. Två blir ihop. Två älskar varandra över allt annat. Kärleksschlagern börjar skorra. Två gör slut. Det är sött på ett icke-sliskigt sätt. Det är sorgset, mot slutet. Fint är ett ord som jag försöker undvika, men här är mest av allt just: fint.

Helt enkelt: Hjärtevärmande. Pluspoäng utdelas för fnitterväckande, nyskapande metaforer.

"Kom hit jag måste kontrollera en sak." Hon sträcker ut armarna mot honom. "Jag ska räkna alla dina leverfläckar och skriva upp resultatet i min blåa bok. Jag räknar dem varje dag fortsättningsvis, det kan vi väl vara överens om?"


Avdelning: Ungdom Taggar: #recension #hyllning #språkglädje #lättsmält #kärlek
Kommentera
 

Sebastian Lönnlöv

Bok-
presentation:
Damen med hunden
Författar-
presentation:
Anton Tjechov
Häftad
Finns i lager, 260 kr
Inbunden
Finns i lager, 199 kr

Kortrecensioner - Noveller

Mirja Unge - Brorsan är mätt
Första sidan var inte lätt att komma igenom. Ej heller första novellen. Men när jag vant mig vid Unges tonfall blev jag beroende av hennes skitiga historier. Dialogerna imponerar stort. Det handlar om marginalmänniskor, de psykiskt sjuka, de dysfunktionella. Det är ärligt. Trots ett intrikat skrivsätt - som måste vara allt annat än obearbetat - känns språket snarare rått än polerat. Rekommenderas!

Nikolaj Gogol - Kappan & Näsan
Näsan är en mycket fantasirik och komplett galen berättelse - jag anade aldrig att ryska klassiker kunde innehålla sådan surrealism, men nu är jag en smula mindre naiv. I korta drag kan berättelsen sägas handla om två ting: En man som hittar en näsa i sitt frukostbröd, och en annan man som vaknar upp utan näsa. Kappan är en berättelse om den fattige mannen som skaffar sig en fin kappa. Klädesplaggets betydelse har snart växt oproportionerligt stort i hans sinne. Jag gillade språket men var missnöjd med slutet.

Guy de Maupassant - Rosalie Prudent
En kvinna står anklagad för att ha mördat sitt barn - men varför? Humanistiskt och fullt av förståelse.

Anton Tjechov - Damen med hunden
Fint, är det ord jag kommer att tänka på. Sådär så att jag blir nostalgisk och mild i sinnet. Om människors kärlek. Skrivet på ett väldigt pragmatiskt och lakoniskt vis som aldrig trampar i sentimentalitetssträsket.


Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #novellsamlingar #hyllning #språkglädje #klassiker #Ryssland
Kommentera
 

Sebastian Lönnlöv

Bok-
presentation:
Hunden
Författar-
presentation:
Kerstin Ekman

Hunden

Skatskrattets vassa saxar. Gång på gång skrattjattrar hon från toppen av en björk.


 
Jag gillar Kerstin Ekman. Jag kommer bara aldrig igenom Änglahuset, på grund av att den röda tråden är ganska osynlig och alldeles för långa kapitel kan ägnas åt beskrivningar av sådant som inte alls har med saken att göra. Men när Kerstin Ekman är bra, då är hon lysande. Skinande. Gnistrande.
För att få njuta av språket men slippa läsa tio sidor om införandet av hundskatt i Karlskrona bestämde jag mig för att återvända till Hunden, kortromanen om en vildhund i fjällen som jag läste för åtta år sedan.

Så fint. Så språkligt superbt. Så gnistrande.

Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #språkglädje #hyllning #poesi
Kommentera
 

Sebastian Lönnlöv

Bok-
presentation:
Mio, min Mio
Författar-
presentation:
Astrid Lindgren
Kartonnage
Finns i lager, 199 kr
Pocket
Finns i lager, 66 kr
Kartonnage
Finns i lager, 151 kr

Mio min Mio

Det här är en sådan bok som jag med brinnande ögon kommer att försöka övertala min omgivning att läsa. Det är en saga, men den passar sig minst lika bra för vuxna som för barn. Jag njuter av det repetativa språket som är perfekt nästan jämt. Det är så vackert, så ömsint, så sorgset och modigt och stort. Jag gråter för att sårbarhet och litenhet skildras så naket och lyhört. Jag bestämmer mig för att läsa Bröderna Lejonhjärta, Ronja Rövardotter, Spelar min lind sjunger min näktergal, Allra käraste Syster.
 

Vad kan jag säga mer? Mio min Mio är en av de bästa böckerna jag läst i år.

L

Ä

S

Avdelning: Barn Taggar: #recension #hyllning #favoriter #språkglädje #läslycka
Kommentera
 

Sebastian Lönnlöv

Bok-
presentation:
Motdöd : dikter 1954-2001
Författar-
presentation:
Bernard Noël
Häftad
Finns i lager, 188 kr

Mörk motdöd

Jag såg Bernard Noël på Göteborgs poesifestival 2007 och det har bitit sig in. Etsat sig fast.

Modernista har gjort en god gärning när de givit ut Motdöd, ett urval av Noëls dikter från nästan femtio års tid, i en välgjord översättning signerad Kristoffer Leandoer. En mustig diktsamling full av kroppsdelar och genomsyrad av kvalitet. Rekommenderas starkt!

och kroppens hålrum
rör vid himlens
och jag sover
som en gud stiger upp i faderns strupe
man måste säga
nej till nej och nej till inte nej
man måste tillbaks genom huden och tömma ut allt inuti
man måste sätta ögonen i den hudlöses röda sida
och slicka märgen ur hans ryggrad
och ramla ner i det hålet
och klafsa runt i hans mage

Avdelning: Poesi Taggar: #recension #språkglädje #hyllning #Frankrike
Kommentera
 

Sebastian Lönnlöv

Bok-
presentation:
Den sammanlagda längden av alla broar som någon gång byggts
Författar-
presentation:
Marie Norin

Den sammanlagda längden av alla broar som någon gång byggts

Veckolån på biblioteket får mig att se rött och gnissla tänder, men för Marie Norins senaste diktsamling gjorde jag ett undantag. Jag visste att jag ändå skulle kasta mig över den, och i väntan på att äga ett eget exemplar blev bibliotekets oemotståndligt. Den allra första dikten bådade mer än gott:

Jag tror att det regnar, det är därför bilden är så kornig. Men jag vet inte vad han bygger, det handlar kanske om att packa väskan rätt
Han håller händerna på bordsskivan, städat
Och för lång tid framåt


Glappen, hoppen, den bekymmerlösa tonen, allt det som fått mig att läsa de tre tidigare diktsamlingarna fanns närvarande. När jag såg att DSLAABSNGB är illustrerad av en konstnär jag gillar blev jag förstås ännu gladare. Konstnären heter Eva-Maria Ern. 

Diktsamlingens inledande dikter var precis vad jag hade väntat mig - men ändå inte, ändå nytt. Därefter följde en svacka som gjorde ont. Som tur var gick det snabbt över. Därefter njöt jag för fullt. Det är underbart att vilka böcker man än gräver ner sig i, Marian Keyes eller samtidspoesi, så förnimmer läsaren exakt samma kickartade läsglädje från det som i hans/hennes/henoms ögon är bra.

Jag bläddrar i DSLAABSNGB för att hitta fler citat men det är alldeles omöjligt att välja. Imorgon ska den utsökta lilla volymen vara tillbakalämnad och jag har separationsångest. Låt mig uttrycka det så här: Jag hade skyhöga förväntningar och jag blev inte ett dugg besviken.


Avdelning: Poesi Taggar: #bibliotek #recension #hyllning #favoriter #språkglädje #läslycka
Kommentera
 

Sebastian Lönnlöv

Bok-
presentation:
Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans
Författar-
presentation:
Anna Gavalda

Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans

Jag har haft väldiga fördomar mot Anna Gavalda ända sedan jag försökte läsa Tillsammans är man mindre ensam men blev galen på språket. Nu var jag hemma hos mina föräldrar och ville läsa. Hittade Gavaldas novellsamling Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans. Slog upp en sida. Fastnade. Visserligen är det ofta mer talspråkligt än vad jag gillar, visserligen är det en aning för många "...", visserligen finns det noveller här som jag inte skulle vara ett dugg ledsen över att ha olästa - men de andra. De underbara. Åh.

En gravid kvinna berättar om sin lycka, men jag sitter som på nålar: någonting är helt fel. Ett gift par är på väg till sitt lantställe - inte en enda replik, inte en enda händelse, men psykologisk skärpa. En trafikförsyndelse får oanade konsekvenser. En veterinär begår handgriplig hämnd när hon utsätts för övergrepp. En författare in spe får sitt manus refuserat och reagerar på ett oväntat sätt.

Dessa noveller har en sak gemensamt: språket passar dem perfekt, verkar vårdslöst men är egentligen skickligt utmejslat. Så väldigt lekfullt skrivet, med detaljer som gör varje skeende levande.


Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #novellsamlingar #hyllning #språkglädje #läslycka
Kommentera
 

Sebastian Lönnlöv

Allen Ginsberg - Skrik och sorg

I antologin BEAT! introducerades the beatniks och jag smakade hungrigt på Ferlinghetti, Ginsberg, Kerouac och alla andra. Det inspirerade mig till att köpa Howl and other poems och Kaddish and other poems i en liten rörig bokhandel i Bloomsbury för snart två år sedan. Nu bestämde jag mig för att till slut ta itu med dem.

Jag började med Howl, debuten – och blev inte imponerad. Visst finns här halsbrytande vändningar (yacketayakking screaming vomiting whispering facts and memories and anecdotes and eyeballs kicks and shocks of hospitals and jails and wars), men jag blir trött av allt prat om knark och sex. ”Titta vad cool jag är, jag har testat alla droger i hela världen och säger kuk i varannan mening!” Visst, jag är pryd men främst stör jag mig på att helheten helt enkelt inte är övertygande.

Några dagar senare läste jag Kaddish. Och WOW. Vilken skillnad! Här är allting smärtsamt skrivet, här griper dikterna tag om mina inälvor och kramar väldigt hårt. Det dräller av droger men främst blir jag hög på språket. Sidorna är fulla av spyor och könsorgan men Allen, jag förlåter dig vad som helst! Titeldikten är allra bäst - jag blir omskakad och andlös bara av att läsa de inledande verserna:

Strange now to think of you, gone without corsets & eyes, while I walk on the sunny pavement of Greenwich Village

downtown Manhattan, clear winter noon, and I’ve been up all night, talking, talking, reading the Kaddish aloud, listening to Ray Charles blues shout blind on the phonograph

the rhythm the rhythm – and your memory in my head three years after

Denna trettio sidor långa sorgesång påminner om Mig äger ingen - men är ännu bättre.


Avdelning: Poesi Taggar: #recension #moderna klassiker #föräldrar #döden #sorg #hyllning #språkglädje #läslycka #favoriter
Kommentera
 

Sebastian Lönnlöv

Bok-
presentation:
Det ondas blommor
Författar-
presentation:
Charles Baudelaire
Inbunden
Finns i lager, 307 kr

Denna dag som är idag...

...ägnar jag mig åt pluggning, tedrickning och läsning. Som vanligt. Men vad kan passa bättre på självaste Världsbokdagen än att med ett lyckligt leende läsa Baudelaire och med en salig suck lägga ifrån sig pocketen när den sista dikten sorgligt nog är läst? Det ondas blommor kommer jag att återvända till gång på gång tills 99 % av raderna är understruckna med rött bläck. Det finns inte en enda dålig dikt i hela boken, trots att den innehåller mer än hundra dikter. Inte ens i de dikter som täcker flera sidor finns svaga verser.

Jag tror inte att kvaliteten beror enbart på Baudelaire i egen hög person - även översättaren Ingvar Björkesson måste ha åstadkommit ett mästerverk, för när jag läser engelska översättningar som knappt lyckas rimma förundras jag än mer över att jag hittar cirka 3 nödrim i hela boken. Han är i gott sällskap dessutom, för såväl Gunnar Ekelöf som Hjalmar Gullberg, Dan Andersson och åtskilliga andra har tolkat Baudelaire.

Allting stämmer. 10 poäng av tio, 100 poäng av hundra. Ingen besvikelse, bara sötma och extas. Jag har sällan stött på så fulländade upplevelser och nästan enbart inom poesin: Tuija Nieminen Kristoferssons dikt i D:ets mage, Tranströmers Den halvfärdiga himlen, Sonja Åkessons Hästens öga, Marie Lundquists Astrakanerna, Bei Daos Färdskrivaren. Men det är länge sedan nu och därför är jag än mer överväldigad över att få en ny favorit att sälla till de gamla utslitna. Snart kommer pocketen att vara sönderläst. Köp! Själv ska jag surfa runt en stund på Fleurs' Du Mal och förbanna mig själv för att jag inte kan franska.

À la pâle clarté des lampes languissantes,
Sur de profonds coussins tout imprégnés d'odeur
Hippolyte rêvait aux caresses puissantes
Qui levaient le rideau de sa jeune candeur.


Avdelning: Poesi Taggar: #recension #klassiker #läslycka #språkglädje #favoriter #hyllning
Kommentera
 

Sebastian Lönnlöv

Bok-
presentation:
Sväva mellan liv och död : en läkares daganteckningar
Författar-
presentation:
C M Stolt

Sväva mellan liv och död...

...är titeln på en samling diktlika aforismer, skrivna av läkaren Carl-Magnus Stolt. Bokens devis är orden "Det finns en dold poesi i sjukrummet". I centrum står vårdarens roll och boken är menad att användas i undervisning, men den förtjänar att läsas även i andra sammanhang. Här finns galghumor, visdom och en stor kärlek till språket. Som poesi betraktat är det klassiskt med många naturreferenser: hårtussarna faller som höstlöv på onkologavdelningen, i patientens lungor finns "töckenartade nebulosor". ”Som frusna molnskuggor på havet bläddrar datortomografen obevekligt fram skiva efter skiva av sanningen”.

Helt formfulländat är det inte - t.ex. finns här många upprepningar som känns osköna - men Stolt är ju egentligen inte poet, så det må vara honom förlåtet. Han väjer inte för döden, inte heller för klichéer, men allting blir ändå lika levande som ljuslågan i rummet där de nyss avlidna lagts för att kallna. Solt beskriver trafikolyckor där offren kvävs av sitt eget blod och skriver om trettonåringar som kommer till akuten med hjärtstillestånd. Liggsår, delirium tremens, psykos, ångest - allting levandegörs med varsam hand. Från obduktionsbordet berättas en enda detalj: ”Den unga kvinnans naglar alltjämt rödmålade, en hyllning till livet”.

Allra starkast kommer jag att minnas en rad: "Tystnaden i trappuppgången utanför den låsta psykiatriavdelningen." I de orden finns en subtil styrka som får mig att rysa. Här sägs eoner och oceaner genom antydda aningar - fantasin fyller tystnaden.

Betyg: 7/10


Avdelning: Poesi Taggar: #recension #sjukdom #sjukvård #språkglädje #läslycka #döden #sorg
Kommentera

Anmäl textfel

 LitteraturMagazinets bloggar 

 

Sök bok/författare/artikel


Om LitteraturMagazinet

LitteraturMagazinet – Sveriges största litterära magasin är en redaktionell nättidskrift som hade premiär i januari 2012. Vi bevakar litteratur med författarintervjuer, recensioner, krönikor och debatt. Följ oss på Facebook, Twitter och prenumerera på vårt nyhetsbrev!
Läs mer om LitteraturMagazinet

Aktuella recensioner

Om Alfons och hans skapare

Recension: Bakom Alfons : Gunilla Bergström in på livet av Klas Gustafson

Betydligt mer än ännu en bilderbok om döden

Recension: Den långa resan av Sofia Hedman

Dikter som ryms på handens fingrar

Recension: Ensamtal av Ann Jäderlund

Många nyanser av grönt

Recension: Zeinas green kitchen : Gröna recept från olika delar av världen av Zeina Mourtada

En fjolårsfavorit full av känsla

Recension: Doften av ett hem av Bonnie-Sue Hitchcock

En bok om döden

Recension: Den ofrånkomliga gåtan: om döden och frågorna inför livets slut av Owe Wikström

En dyster men spännande framtid

Recension: Curly Bracket. Game over av Johan Wendt

Hjärta och smärta i en diktning som berör

Recension: Nattmusik för dagsländor av Eva-Stina Byggmästar

En bok om att vara på väg

Recension: Evigheten har redan börjat av John Ortberg

Kärlek, humor och vänskap

Recension: Will Grayson, will grayson av John Green
Glansholms Bokhandel & Antikvariat
Kundtjänst, vardagar 9-16: 070-692 50 50
LitteraturMagazinet
Redaktör: Sandra Sandström
Ansvarig utgivare: Linus Glansholm
Teknik: Framkant Media AB
Annonsera:  Framkant Media AB