Halvdan Viking: Hövdingens bägare + Främlingens grav
Det som sticker ut i de här böckerna är förstås miljön - det är spännande att läsa om vikingar. Det är också de fina svartvita bilderna - med hus och byar som de bör ha sett ut, med detaljer som runor och möbelutsmyckningar, med människorna som ofta är skäggiga, tandlösa och ganska fula, med tydliga ansiktsuttryck. Och framför allt är det nog språket som sticker ut. Det talas "på vikingavis", allvtså på det sätt som är vedertaget i historiska romaner typ Röde Orm. Alla svängar som kan tas ut tas ut och det blir mycket svordomar, förbannelser, mycket kiss och bajs (eller rännskita...), skrev och käftar. Ska det vara viking ska det vara grovt, känns det som. Klart ungarna älskar det här, lite rodnande skräckförtjusta kanske, men jag kan tycka att det blir några "klia sig mellan benen" (en kvinna som gör det, faktiskt) eller "leka på mjuka madrassen" (ja, "leka" är precis det man tror...) för mycket. Känner mig som sura gamla tanten, men jag begriper inte att det måste vara så mycket sånt här i en bok för barn på lågstadiet, hur mycket vikingatid det än är??
En annan sak som håller på att driva mig till vansinne när jag läser är Halvdans "skaldande". Sida upp och sida ner gör han snabba inpass med rimmade verspar som retar eller sammanfattar. Det är en kul idé, visst, och Mycket Tidstypisk, men det blir alldeles för mycket. Ganska många av rimmen är dessutom så urbota usla så jag blir helt trött.
Halvdan bor alltså i en vikingaby som är delad på mitten av en å och de båda halvorna är ständiga fiender. Vikingarna som bor i byn är riktiga karikatyrer på vikingar – åtminstone i ena halvan på byn, den som inte är kristnad. De super och svär och slåss, skriker och skrålar typ boken igenom, luktar illa och är argsinta. I andra by-halvan (fast här är de noga med att säga "stad" för det låter finare) är de kristnade, rentvättade och fisförnäma. Munkarna som kristnat dem bor i ett eget område. Fast de verkar onda allihop med dolska blickar och elaka planer.
I Hövdingens bägare blir hövdingen i Östbyn (råa-viking-byn), hans familj och främsta kämpar inbjudna till Västbyn (fisförnäma kristen-byn) på fest och tävlingar. By-halvorna har alltid avskytt och misstrott varandra så vad är baktanken med det här, tro? Hövdingen & Co (och Halvdan) åker ändå över till Västbyn - lite för att hövdingen är så säker på att vinna alla tävlingar och dessutom vill visa upp och skryta med sin bägare som är gjord av glas. Givetvis har hövdingen i Västbyn onda och elaka planer (munkarna har hjälpt honom i planeringen) men Halvdan och hans nyfunna vän Meia (från Västbyn) reder ut alltihop med ett antal skaldade rim på vägen.
I Främlingens grav har Meia försvunnit igen (jag trodde lite att serien skulle handla om Halvdan och Meia i varje bok). Viktigast för Halvdan nu är hans hund, Siri. Siri blir tillfångatagen av ett vikingagäng som ligger i sina båtar utanför Halvdans vikingaby. De här vikingarna (om möjligt ännu fulare och elakare än de som bor i byn) är på jakt efter det som finns i främlingens grav. Det berättas nämligen om att en främling kom till byn för många år sen, men att han försvann under natten. Bara hans huvud dök upp i ett fiskenät på morgonen. Huvudet, tillsammans med främlingens mystiska skrin, begravdes utanför byn. De främmande vikingarna leds av en hiskelig kvinna som heter Asta. Hon är elakare och fulare än alla de andra tillsammans och alla vikingarna är rädda för henne. Asta hänger Halvdans Siri i ett rep över vattnet och säger att om han inte kommer tillbaka innan solnedgången med skrinet och dessutom främlingens dödskalle - ja då dränker hon hunden.
Jo, på det hela taget är det rätt roligt, faktiskt. Det händer mycket, miljön är annorlunda och spännande, bilderna är fina. Jag tror det här går hem hos barnen (den första boken, Hövdingens bägare har ännu inte lånats så bra hos oss, men jag tror det kommer igång när barnen förstår att det är en serie - de älskar serier) och jag får väl helt enkelt leva med usla rim i mängd och skrev- och rännskite-humor.
För vem? 8 - 11 år (det är en Hcf-bok men jag tycker den passar nästan bättre till lite större barn)
Boken om granapor - finns på biblioteket
Om man i sin lilla koja med egentillverkade pyttesmå möbler och annat pyttigt hittar små varelser täckta med granbarr och med öron som kantareller – vad gör man då?
Dennis och Trollet provar först att leka lite med de små figurerna men de verkar inte nöjda med att bli lekta med. Inte heller gillar de maten Dennis och Trollet försöker ge till dem. De är rätt kinkiga, faktiskt, och envisas med att kalla sig själva ”människor” och Dennis och Trollet för ”stora monster”. Men egentligen verkar de inte ens själva veta vad de är för något och var de kommer ifrån
Avdelning: Barn Taggar: #7-9 #recension #mittemellan-böcker #humor #vänskap
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Att få visa upp tänderna första dagen i en ny klass
Jag skrev nyligen ett inlägg om de alltför fåtaliga men oh så välbehövliga ”mittemellanböckerna”, böckerna barnen behöver mellan börja läsa-böckerna och de tjockare kapitelböckerna. Vips och Drakulaklubben är en perfekt sådan bok. Dessutom är den rolig! Och dessutom faktiskt också rätt tänkvärd.
Avdelning: Barn Taggar: #recension #7-9 #mittemellan-böcker #vänskap #utanförskap #skola
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Välbehövliga mittemellan-böcker
För någon dag sedan skrev Mattias Lönnebo ett blogginlägg här på LitteraturMagazinet om läsinlärning för barn, om vikten av lässtrategier för att komma förbi kodknäckarfasen i läsinlärningen. Precis i den vevan höll jag på att läsa ett par nya böcker inför veckans bokprat jag som skolbibliotekarie ska ha med några av skolans 1-3-klasser. Och just de här böckerna är riktigt bra exempel på vad det behövs mer av för att hjälpa barnen att komma vidare från den första nybörjarläsningen till den svårare läsningen: Mittemellan-böckerna.
Avdelning: Barn Taggar: #recension #7-9 #börja läsa #syskon #skola #föräldrar #mittemellan-böcker
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
