Visar filtrerad vy
Visa ofiltrerad vy
Visa omslagsvy
Ibbotson och romantiken. Och hindren, glöm inte dem!
Det ska vara hinder för kärleken i en romantisk bok. Två personer ska mötas, gärna i början på boken, ljuv musik ska omgående uppstå men därefter kan de förstås inte få varandra på sidan 30 för då blir det inte mycket till bok. Nej, sedan ska problemen uppstå som gör att de älskande skiljs åt och kvider och lider på var sitt håll ett tag. Men läsaren kan inte lämnas med att de älskande har oöverstigliga problem – nej, det måste vara lite ljuspunkter här och där, lite hopp, kyssar, hålla handen (eller rykande sex om det är en mer erotisk bok), lite mer ljuv musik innan fler hinder uppstår, de skiljs åt igen för att sedan till fullt blås med smäktande fioler återförenas i solnedgången i slutet av boken. Så ska det vara. Så därför blir jag missnöjd när jag läser Ibbotsons The Morning Gift.
(eller Morgongåvan som den heter översatt till svenska – men jag har läst en annan av Boknöjes översättningar av Ibbotson-romantik och det är nog den sämsta översättning jag någonsin sett så den aktade jag mig noga för den här gången)
Visst – här har vi huvudpersonerna Ruth och Quin. Första gången de träffas är Ruth bara åtta år, så då får man förstå att de får lugna sig lite med att bli kära. Men nästa gång har Ruth hunnit bli tjugo, begåvad i zoologi men otroligt naiv och med ett enormt hårsvall, medan Quin är en mycket världserfaren, rik och berömd zoolog på lite över trettio. Kärlek uppstår omgående. Quin räddar Ruth (som är 5/8 judinna eller något sådant) som har råkat bli fast i Wien precis efter Hitlers Anschluss genom att gifta sig med henne på brittiska konsulatet. Hon blir då brittisk medborgare och kan fly ut ur Europa. Tanken är att de direkt när de kommit till Storbritannien ska annullera äktenskapet. Men de blir förstås kära i varandra på riktigt redan första gången Quin ser Ruths hårsvall och hör hennes söta och naiva åsikter om världen i allmänhet och djuren på naturhistoriska museumet i Wien i synnerhet, och när Ruth ser Quins vackra händer behändigt och snabbt bygga ihop ett litet dinosaurieskelett eller vad det är. Och sen åker de med Orientexpressen genom Europa, dricker svindyrt och gott vin och är så kära så att det stänker om det – fast det vågar de förstås inte säga till varandra, för det var ju inte meningen att de skulle bli kära. Stråkmusiken ljuder och allt är perfekt.
Sen ska hindren komma. Och det gör de. Men de blir alldeles för många och boken är alldeles för tjock. R möter Q och sedan har vi femhundra sidor hinder innan det lyckliga slutet kommer så långt bak i boken att jag har hunnit ledsna flera gånger om. Dessutom är hindren alltid av den arten att de hade avhjälpts om personerna i fråga bara hade tagit ett snack med varandra, och då blir jag så frustrerad. Det hjälper inte att Ibbotson i vanlig ordning kryddar boken med roliga karaktärer som gästerna på Willow Tea Rooms, eller med den vedervärdiga stjärnstudenten i zoologi Verena Plackett, eller med Ruths sanslöst självupptagne pojkvän konsertpianisten Heini. Det hela dras för många varv och jag hinner tröttna på samtliga karaktärer även om de är aldrig så roliga i början.
Vad jag egentligen vill säga är nog att det här är en bra bok, rolig och romantisk – men att om den hade skurits ned med ett par hundra sidor eller så, så hade den varit så mycket bättre.
Eva Ibbotson är mest känd för sina böcker för barn och ungdom, ofta med roliga och hemtrevliga spöken i ex Den stora spökräddningen, eller Häxtävlingen. Men hon har skrivit en del böcker för vuxna också, och då är det romantik som gäller även om hon ändå gärna rör sig i samma miljöer som hon gör i barnböckerna. Engelsk landsbygd, gamla herresäten och en förkärlek till hur det såg ut för hundra år sedan innan världskrigen vände upp och ner på världen och innan allt blev modernt och effektivt. The Morning Gift utspelar sig (precis som Kazans stjärna, en riktigt bra Ibbotsonsk ungdomsäventyrsbok) dessutom mycket i Wien, och är det något jag känner när jag har läst färdigt så är det att jag skulle vilja åka till Wien. Ibbotson beskriver det som världens vackraste stad, med en helt egen atmosfär, kärlek till musik, fantastiska bakverk och en alldeles speciell sorts invånare. Ja, som det var för hundra år sen, i alla fall.
Avdelning: Feelgood Taggar: #romantik #England #andra världskriget #Wien #recension
Kommentera
Grevinnan
Detta är storartad underhållning. Innan jag läste om den här boken hos Bokhyllan i pepparkakshuset så visste jag inte att Eva Ibbotson hade skrivit vuxenlitteratur. Det har hon alltså, men det andas ändå Ibbotson i varje mening och i varje karaktär.
Ibbotson skrev tre tjocka ungdomsböcker som inte alls är i samma stil som "roliga-spök-böckerna" typ Häxtävlingen. De tre är mer som äventyrsromaner, och väldigt bra: Kazans stjärna, Resan till River Sea och Flykten från Berganien. Den här boken är i samma stil som dem, fast med mer romantik och så i engelsk landsbygdsmiljö.
Först måste jag bara påpeka, att om du vill läsa den här så se till att göra det på engelska. Den heter då A Countess Below Stairs och finns fortfarande att köpa på exempelvis AdLibris. Jag läste en svensk översättning. En sällsynt dålig översättning, ja jag tror aldrig jag har läst något sämre. Ibland fattar man inte ens vad det står, till exempel när det står om de viktiga förberedelserna inför "bröllopsfrukten". Det visar sig handla om mottagningen efter vigseln samt om vilken mat som ska serveras på festen... Korrekturfelen är legio, minst ett i varje mening. Undvik den här upplagan från "Boknöje AB" 1994!!
Men tillbaka till berättelsen. Anna är född som grevinnan Anna Petrovna Grazinskij, och har vuxit upp i ofattbar rikedom i ett palats i St Petersburg. Men familjen förlorade allt i ryska revolutionen och har lyckats fly till England där de bor hos Annas engelska guvernant, Pinny. De behöver pengar och alltså tar Anna ett jobb som husa på godset Mersham. Beväpnad med glatt humör, stort mod och framförallt Tjänstefolkets Handbok av Selina Strickland i tre volymer tänker hon sig klara detta. För trots sin fina och privilegierade bakgrund så är grevinnan Anna inget vekt mähä som inte vill eller kan göra någon nytta - nä, hon jobbar på så gott hon kan. Enligt Tjänstefolkets handbok som butlern på Mersham snart är färdig att kasta i sjön. Hon, och vi, lär snart känna och tycka om alla som bor eller jobbar på Mersham, och det är en hel del mycket Ibbotska karaktärer vi får träffa där eller på godsen i omgivningen. Till exempel änkegrevinnan, som helt har snöat in på kontakt med andevärlden, seanser och automatskrift, och envisas med att vidarebefordra meddelanden från andevärlden till sina medmänniskor, typ "kyrkoherdens avlidna fru är angelägen om att han inte gör sig av med sin stormhatt". Eller butlerns gamla mamma som argsint brukar kasta blomkrukor ut genom fönstret på stugan där hon numera bor.
Det är 1919, och godset rustas åter upp efter att ha stått stängt och nästan förfallit under krigsåren. Sönerna i huset har varit ute i kriget, så också stora delar av personalen. Men nu är kriget över, och den nya earlen, andre sonen i huset (den första dog i kriget) är på väg hem. Personalen är övertygad om att godset bara ska rustas upp så att det kan säljas - men den unge earlen visar sig ha hittat en rik arvtagerska att gifta sig med. Hennes pengar ska rädda godset, och alla anställda där. Problemet är bara att Rupert (earlen) råkar träffa på grevinnan Anna (fast det är ingen som vet att hon är grevinna. Dock anar både butlern och husföreståndarinnan att hon är fint uppfostrad). Och att den rika arvtagerskan är en sällsynt otrevlig person. Och visst förstår man hur den här boken ska sluta redan från början - men det är som sagt var storartad underhållning hela vägen till slutet.
Det jag nog gillar allra mest är miljön. Har man sett Downton Abbey så vet man. Det är på pricken samma, bara med utbytta namn på karaktärerna. Butlern och husföreståndarinnan regerar, sen har vi strikt rangordning på husor och betjänter, kockan och kökspigan osv. Klockor som ringer på väggen när de "upstairs" vill ha hjälp, Times som blir struken med strykjärn innan den läggs fram på frukostbordet, silver som putsas och personal som ställs upp i välkomstkommitté på yttertrappan. Åh! Och så kärlek på det. Och Ibbotsk humor. Lyckligt slut och alla lösa trådar knyts ihop på slutet. Det här gillar jag. Så mycket.
Avdelning: Feelgood Taggar: #recension #romantik #England #1920-tal #engelska slott
Kommentera
Carolinas liv består mest av att som skolbibliotekarie på en F-9-skola prata med barn och ungdomar om böcker. Det bästa som finns är när något barn kommer tillbaka och med lysande ögon säger att ”Det här är den bästa boken jag har läst! Har du någon som liknar den?”
