Jag känner det på tungan när jag äcklas och får en klump i halsen av kärlek
"Du är verkligen jättebra på att skriva. Det är svårt att förklara, det känns liksom här".
Säger någon som är viktig och pekar mellan skulderbladen. Ett lustigt ställe men ett ställe så gott som något. För vem vill inte att det man skriver ska kännas? Kännas någonstans överhuvudtaget på eller i en annan människa.
Själv är jag nog en munmänniska. Käkarna låser sig när någon blir skadad. Jag gnisslar tänder när jakten på ett nytt oskyldigt offer tar ordentlig fart. Jag håller andan och ser ut som en blåsfisk tillsammans med det tilltänkta offret som ligger gömd i en buske och försöker få tyst på sina hjärtslag. Jag känner det på tungan när jag äcklas och får en klump i halsen av kärlek. Men när något är riktigt riktigt bra, då blir jag kall om överarmarna. De små håren reser sig och jag känns alldeles gåsnopprig. Så kanske är jag mest en armmänniska?
Så? Hur och var känns det när du läser?
I bröstkorgen! Tryck om det är ångestfyllt och kallt om det är överraskande. Varmt och rusigt om det är roligt eller fint :) Kan även kittlas i benen - haha! Rolig fråga!
Svara på kommentar
Åh, bröstkorgen glömde jag. Barn som mår dåligt känns alltid där. Också.
Skriv svar
Ja, i bröstkorgen måste jag nog också säga! Eller i maggropen. där svider det till när det är något som inte känns bra...
Svara på kommentar
Ge oss vår folkfest tillbaka
Texten är publcierad som ett debattinlägg - läs det här!
Erika Wallman - 25 februari 2013
Upprepningen som skapar en vana, som leder till ett behov
Nu har jag kommit på en bra bortförklaring. Till varför jag inte hinner läsa så mycket som jag skulle vilja. Eller skriva för den delen. Det saknas nämligen tunnelbana där jag bor. Alla ni stadsbor runt om denna jord, som klagar över de trånga, svettiga, dyra, försenade vagnarna i underjorden: sjung dess lov! Ni får den där lässtunden varje dag, den man kan ge sig själv under en resa då man ändå inte kan göra något annat.
Vi som inte har något annat val än att köra bil vi kan inte välja att läsa eller skriva samtidigt. Jag tänker i alla fall inte testa. Oj, som jag kan drömma om den där kontinuiteten, att veta att man varje vardag klockan 6:52 får plocka upp en tilltufsad pocket ur handväskan och läsa i 18 minuter medan kroppen vaggas fram under huvudstaden via lämpligt antal stationer. Färdas från A till B på en rak färgad linje samtidigt som man i tanken befinner sig på en lerig brottsplats eller i ett myllrande Dehli. Den där upprepningen som skapar en vana, som leder till ett behov. Som gör att man trots allt längtar lite till måndag morgon.
En del av lösningen stavas ljudböcker. Jag ska ladda upp med några sådana för de kan säkert dämpa den värsta litteraturabstinensen och tidsbristångesten. De funkade för några år sedan då jag hade världens mest monotona extrajobb så de kommer säkert att få mig att vilja ta mig an tvättstugans utmaningar lite oftare. Ojoj, jag kanske till och med kommer att börja stryka! Ja, det tror nog mor på när hon ser det.
Erika Wallman - 12 februari 2013
Fantasin skenar när man har feber
Resehandbok för sniglar.
Vikingar och smek.
Ja, så här går det när jag, trött och influensaskakig, snabbscrollar hela nätbokhandelns pocketutbud i jakt på presenter. Jag hittar böcker jag inte trodde fanns. Och det gör de inte heller, men håll med om att mina felläsningar blev oerhört roliga titlar som man gärna skulle författa själv.
Böcker om singelkvinnor finns det ju så det räcker och blir över där allt går i ett rasande tempo och trender och boyfriends avlöser varandra snabbare än man bryter en nagel.
Men sniglar.
De saktfärdiga sniglarna.
Som är på resa.
I mer än maklig takt.
De läser vi inte om så ofta.
Vart ska de?
Vad packar de alltid ner i sitt skal?
Vad behöver det stå i deras resehandbok?
Oh my, "Resehandbok för sniglar" skulle ju bli årets mest poetiska bok. En sådan som folk skulle välja som guidebok genom livet, som man håller dyra workshops kring. Den enda som får följa med till en öde ö om man tvingas välja. Det är boken som får oss att downshifta för att dra ut på stäppen en masse och gå i det höga gräset istället. I snigelfart.
Den andra titeln löd "Viskningar och svek". Läste inte ens vad boken handlade om för jag blev så till mig i trasorna över den möjliga fristående uppföljaren "Vikingar och smek" som mitt huvud hittade på. Hårda hjälmar, kliande skägg och biceps tjocka som sparbanksekar. Men också ömhet. Små kärleksbevis i form av fyndiga rim på runstenen, en ny träl i tvättstugan, kom vila vid min sida på min vildsvinsfäll.... Den gamla stereotypen tillåts verkligen blomma ut här, Harlequin goes medieval jajamensan.
Säg något man inte kan skriva om.
Säg vad livet vore utan fantasi.
Erika Wallman - 3 februari 2013
Åh, nu fick du mig att skratta gott! Jag tror att det skulle kunna bli helt underbart!
Svara på kommentar
Om detta jag inget visste
Älskade Jonas.
Torka aldrig tårar utan handskar.
Jag hade glömt hur fenomenal du är på att sätta titlar. När Om Gud och Om Jesus kom trodde jag att du tappat stinget, den där extra orken som lätt tas ifrån en när saker som mässling och fuktskador drabbar familjen. Tillbaka med buller och bång och besked. Om ett land och en tid då jag var barn och aningslöst hoppade hage i mina träskor. Jag är så glad att det är du som berättar för mig om detta jag inget visste och fortfarande vet så lite om. För att du gör det så makalöst bra.
Plötsligt minns jag smått generat att jag skrev brev till Jonas Gardell en gång i min ungdom. När han öste ur sig massor av lagom tjocka och sinnesjukt bra böcker och jag såg varenda föreställning. På den tiden när "man" inte hade dator eller internet utan gick till biblioteket för att bläddra i telefonkataloger från hela landet. På den tiden celebriteter som Jonas Gardell stod med i Stockholmsdelen. Bara att plita ner adressen på ett kuvert och däri lägga sin handskrivna kärleksförklaring och sin bön om tips på hur man gör för att bli så bra som du. På den tiden man med lätthet väntade på ett svar i en månad eller två. På den tiden berömdheter bemödade sig med att ge en naiv ungdom ett personligt svar, utan klapp på huvudet, utan att ha blivit tvingad av någon pr-människa. För så småningom kom det, ett vykort med författarporträtt, helt fulltecknat med minimal handstil och uppmuntrande ord och "skriv, skiv och skriv om igen".
Hälsningar Jonas.
Till mig.
Jonas har dessutom, förutom Sveriges snyggaste rynkor, världens roligaste facebook/twitter. Jag är säkert den sista människan på jorden att upptäcka detta, alla jättetoleranta och alla jätteintoleranta har säkert stenkoll på detta men nu fick jag det sagt i alla fall. Får mig av alla människor att längta till både OS i Rio och Melodifestivalen. Osäker på om det är något bra dock.
Erika Wallman - 23 januari 2013
Han har ju lyckats få ut hela två böcker med sina twitter-inlägg också, till skillnad från de flesta twittrare :)
Svara på kommentar
Visar väl på att man faktiskt måste grunda med lite "tyngre" alster innanan man får ge ut sånt. Inga genvägar.
Skriv svar
Haha! Magnus, jag lovar att ge det en chans (på Twitter alltså).
Svara på kommentar
Jonas är tveklöst Sveriges bästa twittrare!
... och det är klart att det är härligt att längta efter Mello!
Svara på kommentar
Thomas, ja det är en av de mer långlivade rösterna. Tack och lov har mycket viktigt att förmedla. Det är inte alltid den som skriker högst som stannar kvar.
Svara på kommentar
Jag läste också alla Jonas böcker på nittiotalet. Och såg honom i Konserthuset någon gång 92-93 framföra "Mormor gråter". Det är en stor gåva till Sverige att hans röst fortfarande hörs i bruset.
Svara på kommentar
Svara på kommentar
Svara på kommentar
Svara på kommentar
Svara på kommentar
Svara på kommentar
Svara på kommentar
Svara på kommentar
Svara på kommentar
Svara på kommentar
Svara på kommentar
Vari ligger en boks värde egentligen nu för tiden?
Läser i morgontidningen om säkerhetsåtgärderna för att förhindra att Dan Browns nya bok Inferno läcker ut. Den svenske översättaren tvingas sitta i London och göra jobbet. Under övervakning. Vid en dator utan internet.
Och jag som höjde markant på ögonbrynen när jag läste om arbetsförhållandena för översättarna av JK Rowlings The casual vacancy/Den tomma stolen (de som fick några kapitel var att översätta på rekordtid, om ni minns). Jag trodde faktiskt inte att jag kunde höja ögonbrynen mer men det gick visst, för det här få en ju verkligen att undra. Nog för att jag alltid misstänkt att Dan Brown är osunt konspiratoriskt lagd med tanke på innehållet i hans tidigare böcker, men det här känns inte bra i magen. Och då kan man ju fråga sig hur översättarna mår som tvingas känna sig som potentiella tjuvar på arbetstid. Fast när jag tänker efter så är det kanske snarare folk runt Dan Brown som bestämt att det ska gå till så här. För det är väl ingen som tror att det är berättelsen i sig man vill värna, självklart är det intäkterna.
Men visst väcker det frågor. Vari ligger en boks värde egentligen nu för tiden?
Bidrar detta till att intresset ökar för boken så att den kommer att sälja mer? Är det rent av ett pr-trick? Kommer denna uppmärksamhet göra att vi kommer att gilla boken mer eller kommer vi att vara lite extra jante gentemot den och säga "Äsch, vilket onödigt ståhej, så bra var den ju inte!"?
Hur kommer samspelet mellan internet, traditionell media, läsplattor och pappersbok att se ut framöver? Kommer man att hitta en balans och ett sätt som funkar för både branscher och konsumenter? Det ska bli spännande att följa den här utvecklingen in i framtiden, oavsett vad man tycker om alla ögonbrynshöjande tilltag längs vägen.
Erika Wallman - 18 januari 2013
Ja, det är tråkigt att man ska behöva låsa in översättarna för att man är rädd att någon är klåfingrig och får tag på boken elektroniskt otillbörligt och innan lanseringsdag. Men tyvärr så talar väl historien för att så sker och har det kommit ut så är ju vi 'icke-tjuvar' snabba att hämta det som är gratis och tyvärr så fungerar ju detta inte i värld som för övrigt inte är gratis. Jag tror inte alls att man slutar skriva en bok för att den läcker ut utan i så fall får man sluta skriva böcker för att tjäna sin uppehälle på annat sätt. I och för sig så behöver detta inte gälla för specifikt Dan Brown som nog redan har tillräckligt för sitt uppehälle.
Svara på kommentar
Att sluta skriva på en bok för att den läcker ut. Frågan är med vilken själ och lust man skriver den då? Låter snarare som om man antingen har ekonomiska baktankar - eller att någon annan har det. Jag kan köpa att den inte är lika rolig att skriva när den inte är hemlig längre - men vill man skriva i hemlighet så ska man kanske inte ha så många personer runt sig i processen...
Svara på kommentar
Det är intressant det du skriver. Jag kommer ihåg när Stephenie Meyers ofärdiga utkast av "Midnight Sun" (Edwards version av "Twilight") läckte ut, ganska tidigt i processen, vilket ledde till att det inte blev någon bok alls. Jag tänker att vissa böcker är det så högt tryck på att många författare och personer som arbetar runtomkring dem tvingas bli paranoida. Fast det är väldigt tråkigt att det ska behöva vara så. Dock tror jag absolut som du skriver att det ökar uppmärksamheten runtomkring boken, att den här boken på något sätt är "värd att skydda in i det sista".
Svara på kommentar
Att ge böcker, ord och världar till varandra
Det talas om listor så här på nyåret när 2012 ska summeras. Hisnande antal lästa böcker. Årets bästa och sämsta. Mest överraskande och mest överskattade. Vackrast språk och sämst skildrad kriminalare.
Jag ska inte fylla på med ytterligare en lista. För jag kan inte. Antalet lästa böcker som dessutom varit bra blir inte till en lista sammantaget. Mina inköpslistor en vanlig torsdag är längre.
Har någon bok varit en underbar läsupplevelse? Naturligtvis. Har jag råkat på många besvikelser? Absolut. Ändå är det inte dessa mina avverkade böcker jag kommer att minnas av 2012. Likt andra år kommer jag att minnas de böcker jag förknippar med en speciell situation eller person.
Den som inhandlades på antikvariat efter en alldeles för stor köttbit och en ännu större chokladskapelse.
Den jag fick i ett tunt vadderat kuvert med posten med dedikation i vacker handstil.
Den jag strök under favoritmeningar i för att ge bort till någon som inte läser poesi.
Den som tröstade mig och den som hjälpte mig fly.
Den jag inte fick köpa för att jag inte hade vassa armbågar nog på boksigneringen.
De jag har samtalat om med en alldeles enastående dam och därför alltid kommer att förknippa med henne - och med På spåret.
Den jag fick av hon som skänker åt andra utan att blinka.
Den som ligger där och väntar på mig nu.
Just givandet har varit viktigt - och är viktigt. Att ge böcker, ord och världar till varandra. Att leta länge efter en speciell bok till en speciell person. Att impulsköpa en trilogi och komma hem med istället för mjölk och smör sent en onsdag. Att oanmäld komma förbi med ett tidsfördriv till den som ligger sjuk. Att få en bok man önskat sig. Att känna att någon tänkt på just mig. När en bok byter hand, byter famn. Ögonblicket är magiskt och det är svårslaget. Jag kan inte lova något inför 2013, men jag kan hoppas. Jag hoppas att det blir ett år av givande.
Erika Wallman - 1 januari 2013
Ser fram emot att läsa dina underbara texter och funderingar 2013.
Svara på kommentar
Tack så fint!
Skriv svar
De där guldkornen som av olika anledningar gör mig lycklig bara jag ser deras ryggar
Jag har inte många böcker, det är inte mitt mål i livet utan ett uppdrag jag har överlåtit åt min man att förverkliga. Om man räknar bort kokböckerna så har jag heller inte så många stora eller snygga böcker för även den lotten föll på mannen vars passion är medeltida brittiska krönikor och en och annan gammal romare.
Men jag har en kärlekshylla. Liten och oansenlig och mestadels fylld av misshandlade pocketböcker, men enormt älskad och det är det viktigaste. Den består av de där guldkornen som av olika anledningar gör mig lycklig bara jag ser deras ryggar. Inom en snar framtid hoppas jag kunna ge dem en framträdande plats som även tillåter att framsidan visas, men det är en annan historia av mer byggnadsteknisk karaktär.
Vad innehåller då en kärlekshylla? Tja, några av böckerna har en dålig story men ett fantastiskt språk, kanske krävdes det bara ett par geniala meningar för att fälla mig till marken och få mig att acceptera det mest genanta av händelseförlopp. Andra kan vara så dåligt skrivna att man stakar sig fram mening för mening utan att få ett sammanhang, men någonstans i den ryckiga texten får en karaktär trots allt liv och blir min bundsförvant.
Många tycker jag är strålande både i dramaturgi, gestaltning och språk men det finns också de som jag inte kan säga vad det är som gör dem så speciella. De har Det och det sa bara Klick. Ingen idé att tjafsa emot eller börja analysera och riskera att magin försvinner.
Jag kommer antagligen inte att läsa om dessa böcker, åtminstone inte merparten av dem. Ärligt talat minns jag inte innehållet fullt ut i vissa och jag har inte velat öppna dem på nytt. De kanske inte gör samma intryck på den jag är idag som den gången då de verkligen talade till mig och gav mig svar på stora frågor, förklarade svåra känslor och skapade makalösa världar där lilla jag fick vara med. Dessa böcker ska kanske inte stå på en gemensam kärlekshylla, de kanske ska ha en egen piedestal att stå på. Med glaskupa och larm. För att bevara magin för evigt.
Erika Wallman - 14 december 2012
Fint skrivet om en fin vana/tanke! Jag har ingen kärlekshylla, men försöker att bara behålla böcker jag verkligen gillar, så min bokhylla består mest av olästa böcker. Jag har också en lista över böcker som förändrat mitt liv, men nu kände jag mig verkligen sugen på en specialhylla för de riktigt närstående böckerna! Minns att när jag var fjorton-femton så ställde jag böcker tillsammans som jag tänkte mig skulle trivas ihop och struntade i genre och bokstavsordning. Jag hade också en gruppterapihörna för böcker som behövde prata av sig och dela smärtsamma erfarenheter med varandra. Nu är jag vuxen dock och har en alldeles sedvanligt tråkig bokstavsordning med skönlitteratur för sig uppdelad på olika genrer (poesi, dramatik, epos, serier, barn&ungdom) och så SAB på fackböckerna... men att skylta med böcker är ju också en fin idé som borde tillämpas mer utanför biblioteksväggarna. Finns så fina små lösningar för det i form av olika bokställ och det är alltid så roligt att skylta - även om bara man själv ser det :)
Svara på kommentar
Jag har också provat strikt genre- och bokstavsordning, ibland storleksordning, men det faller alltid på någon som inte infogar sig i leden och då ger jag mig. Så nu finns det plats för lite mer kärlek och anarki i hyllorna. Böcker som behöver prata av sig, vilken fantastisk omtanke. Framför mer oväntade grupperingar och mer skyltning i bokhyllorna alltså. Nånting mjukt och poetiskt mellan folianterna om stridsvagnar, det kan ju inte skada. Hur gör ni andra?
Jag har som sagt en ganska strikt ordning och som biblioteksmedarbetare hävdar jag bestämt att ingen bok finns som inte kan ordnas enligt bibliotekslogik, det finns bara folk som inte kan alla reglerna i bibliotekslogiken... men jo jag håller med om att det är en ganska rigid syn på saken. Jag kan föredra ett upplägg som på Kulturhuset i Stockholm, deras bibliotek har ganska öppna kategorier som Queer, Berättelser, Skrivande, Klassiskt istället för de vanliga indelningarna. Men själv är jag nog för neurotisk för att testa det. Även om jag kanske borde utmana mig själv i terapeutiskt syfte!
"Jag hade också en gruppterapihörna för böcker som behövde prata av sig och dela smärtsamma erfarenheter med varandra." Nog något av det finaste jag läst någonsin.
Ja verkligen. Går här och ler åt den meningen fortfarande.
Härligt att det var så fint. Och det kan jag hålla med om att det var. Så kan det gå med små tonåringar som vill vara alternativt litterära...
Eller litterärt alterantiva... eller... ja ni fattar ^^
Förstår precis, vi har nog alla varit där, något man är mer eller mindre bekväm med att tala om idag...
Skriv svar
Det är just de där odödliga orden som bekymrar mig
Ord är bland det vackraste som finns och ibland helt livsnödvändiga. Odödliga kan de också bli, bara det är ju imponerande nog.
Och det är just de där odödliga orden som bekymrar mig. Klassikerna. De som man borde, måste, vill ha läst. Observera: dåtid. För klassiker är något som man ska ha läst, inget man ska ha framför sig.
Jag har oändligt många böcker framför mig, en ansenlig del av dem är klassiker. Och jag kommer inte att hinna, orka eller vilja läsa dem. Livet är inte så långt samtidigt som det nästan är fullbokat redan. Det är knappt man vågar yttra sig om vilka måste-böcker man inte har läst av rädsla för hur man framstår, av rädsla för att till och med bli utestängd från vissa sammanhang.
– Men he-rre-guuud! Har du inte läst den?!
– Nej.
– Men. Jag menar. Hallå?! Det är en klassiker! Man Måste ha läst den. Så totalt stilbildande och oerhört viktig för hela världshistorien/mänskligheten/litteraturen som sådan.
– Jag vet.
– Alltså, det här förändrar totalt min bild av dig. Jag trodde att du hade mer koll.
– Jag har inte läst den eller den heller.
– Va?! Vad har du läst egentligen?
Ja, så där kan det hålla på. Eller, ärligt talat, det är så jag inbillar mig att det skulle låta om jag avslöjade en enda klassiker jag inte läst. För jag tror inte att det blir så allvarligt på riktigt. Det är ett hjärnspöke, precis som när man tror att snygga killen inte vill ligga för att man har en finne. Eller rosa tapeter. Eller vad det nu kan vara. Men egentligen kan ju den där killen dra åt fanders om han hänger upp sig på petitesser. Och åt fanders är väl den riktningen man vill peka ut även åt dem som ratar ens sällskap, nedvärderar ens åsikter och misstror ens intellekt på grund av en eller annan klassikermiss?
Men ämnet gör mig så klart nyfiken: vilken klassiker borde du ha läst - egentligen? Har du till och med ljugit om att du har läst en viss bok?
Och för dig som inte vill avslöja dina brister inom klassikerområdet: ge mig ett ärligt tips på en riktigt bra klassiker som förtjänar att vara en av de där få som jag trots allt kan komma att hinna med framöver (läs: en regnig sommar på 2030-talet). Och varna mig gärna för dem jag ska undvika att slösa min tid på!
Erika Wallman - 2 december 2012
Per-Anders Fogelström och Mina drömmars stad är en fin bok.
Svara på kommentar
Lite romare, lite stockholmare. Det artar sig på min klassikerlista tror jag. Tack så mycket!
Skriv svar
Ja, de som baserar sina åsikter påa tt man missat läsa klassiker borde dra åt fanders.
Nej, jag ahr inte ljugit om kalssiker, de är alldeles för många för att kunna ta mig igenom dem alla utan att ta ett års ledigt och låsa in mig med dem.
Personligen är jag väldigt förtjust i "Jag, Claudius" av Robert Graves. En av inte alltför många klassiker som jag faktiskt läst.
Svara på kommentar
Tack för tipset! Jag lider också av en klassikerlista som är så betungande att jag inte ens förösker börja av på den. Den fylls ju hela tiden på dessutom, med moderna klassiker, vad som nu ingår i den definitionen.
Skriv svar
Småsurt. Halvt besviken på livet.
Hörde precis den purfärska nyheten att Lars Norén fick Sveriges Radios Lyrikpris 2012.
De första trevande tankebanorna gick så här:
Vilken Lars?
Den Lars?
Lars Norén?
Skriver Lars Norén poesi?
Tydligen.
Grattis?
Fick mig ett smakprov i radions Kulturnytt och jo, jag gillar det. Han har visst inte skrivit sedan cirkus 80-talet men cirkus 17 diktsamlingar är inte fy skam. Det är inte så flummigt och introvert. Det är rent av begripligt och sammanhängande och lite liksom argt. Småsurt. Halvt besviken på livet. Gillar som sagt.
Framför allt gillar jag Lars Noréns svar på utmärkelsen. Han vill inte ställa upp på intervju eller ta emot priset offentligt men skriver följande fantastiska svar i ett mail:
"Det är ganska förfärligt att få det här fina priset eftersom alla mina ansträngningar sedan 1978 har gått ut på att komma så långt bort från poesin som det bara är möjligt. Då blir man kanske poet igen. Tack!"
Erika Wallman - 28 november 2012
Litteratur i världsklass kan alltid bli så mycket bättre
Plötsligt verkar det pågå en riksomfattande tävling om vem som älskar Olle Ljungström mest. "Olle! Jag gråter!" skrev tre av varandra oberoende personer på Facebook exakt samtidigt och jag, som inte tittar på tv men som sedan sent 90-tal har ett litet hörn av hjärtat tilldelat Olle, jag förstod först ingenting. Sedan förstod jag att programmet Så mycket bättre dragit igång på nytt och då förstod jag varför denna plötsliga masshysteri uppstått.
Så mycket bättre går tydligen, i korta drag, ut på att artister tolkar varandras låtar. Dessa tolkningar brukar sedan sälja som smör, win-win helt enkelt. Spännande tänkte jag och överförde genast konceptet på den litterära världen. Lyssna nu alla små förlag för här kommer en affärsidé som heter duga: kända författare tolkar varandras verk! Tveksam? Ja men hör bara:
Camilla Läckberg är övertygad om att det går att förlägga ännu ett morddrama i lilla Fjällbacka och migrerar helt enkelt Hemsöborna till västkusten. Carlsson kommer som ett yrväder en aprilafton och har en Sig Sauer P225 i ett hölster på låret...
Omtrent 370 sidor är väl ingenting! tänker Karl-Ove Knausgård och plötsligt har Jack Kerouacs På väg blivit en svit om sammanlagt 14 000 sidor. Det är fortfarande i huvudsak sex, droger och bebop som dominerar handlingen men huvudpersonen ägnar också en hel del tid åt att fylla i vab-intyg och äta ostfrallor.
Jens Lapidus sätter tänderna i Emil i Lönneberga och förvandlar den blonde gossen till regelrätt ungdomsligist och griseknoen till en skoningslös pitbull. Att kalla deras eskapader i smålandsskogarna för hyss blir årets understatement.
Martina Haag tycker att Bibeln är så himla högtravande och liksom jobbig på nåt vis och ser som sitt mission att göra praktverket lite mer tillgängligt. Marias jungfrufödsel blir en vansinnigt dråplig historia eftersom Josef flippar ur så där som förstagångspappor gör när de inte får nån taxi till BB. Andra kändisar upptäcker Bibelns potential och strax har Sofi Fahrman gett ut en mellanösterninspirerad stilguide och Per Morberg kokboken "Offerlamm och guldkalv" och uppföljaren "Fem fiskar, två bröd, femtusen gäster".
Ja ni hör ju själva. Litteratur i världsklass kan alltid bli så mycket bättre.
Erika Wallman - 23 november 2012
Instämmer! Jag kan se griseknoen som en rasande pitbull! :D
Svara på kommentar
Dina texter är underbara.
Svara på kommentar
"Öh, läser du snusk eller?"
Snart är det dags att utse årets julklapp och nästa lika vilt som det brukar protesteras efter tillkännagivandet, lika vilt spekuleras det före. Jag är allmänt dålig på gissningslekar och låter andra spekulera, men en sak tror jag mig veta: de som tillverkar surfplattor/läsplattor ska vara evinnerligt tacksamma att surfplattan blev årets julklapp 2010 för nu har den inte en chans.
Den är död.
Kall.
På grund av en enda sak:
50 shades of grey.
Jupp. Hela grejen med plattan var ju att man skulle kunna ta med sig hundra böcker på semestern utan att få ryggskott. Istället blev den en symbol för smygläsning av snusklitteratur medan man nyttjar kollektivtrafiken.
Det hela började när de svenska bokhandlarna bekräftade vad de amerikanska sade sig veta; att många föredrar att ladda ner ovannämnda bok istället för att köpa ett pappersexemplar, helt enkelt för att slippa visa vad det är man läser på tåget mellan Grand Central och Scarsdale. Eller mellan Skövde och Huskvarna för den delen.
Sedan dess är det omöjligt att läsa på platta medan man reser. Även om man läser något helt annat. Ungdomsgänget bakom dig kommer ändå att bröla "Öh, läser du snusk eller?", låtsasstöna och anspela på piskor och ögonbindlar resten av resan. Mannen snett framför vänder sig om mer än en gång med en gillande min. Konduktören höjer nästan omärkbart ett ögonbryn när han kommer in i vagnen för att kontrollera din biljett. Vid det laget har du blivit så trött på alla föreställningar om din litteratursmak och ditt sexliv att du ilsket håller fram plattan under näsan på honom och nästan skriker "Titta! Jag läser faktiskt en banbrytande forskningsartikel i Nature Science, jag läser INTE snusk!"
Konduktören kastar artigt ett öga på plattan men så klart råkar han endast uppfatta ord som ståndare, pistill, drottning, nektar, parningsritual och befruktning. Och lägger ihop ett och ett. Själv är du totalt tillintetgjord och inser att det bara finns en väg ut ur detta elände och den går tillbaka. Tillbaka till tryckpressarna och pappersböckerna.
Erika Wallman - 20 november 2012
Som alla säkert hört vid det här laget så är årets julklapp hörlurar. Perfekt alltså för er som vill lyssna på ovannämnda bok. Mig veterligen är det nämligen ingen som tror att det är erotik och inte Spotify man lyssnar på bara för att man har lurar och inte bergsprängare på tåget.
Svara på kommentar
En alldeles egen klang som är så vacker, i all sin opolerade, ogenomtänkta enkelhet.
Alla säger att man måste läsa mycket för att kunna skriva bra. För att få en känsla för språk, för historieberättande.
Hur kommer det sig då att jag vet så många oerhört belästa människor - som inte kan formulera sig. Ja de kanske inte särskriver men de har heller ingen röst i skrivandet. Det är platt, monotont, det finns ingen intressant rytm att tala om. Vändpunkten hamnar på rätt sida enligt konstens alla regler och de snygga metaforerna är framkrystade under plågsamt huvudkliande. Ändå skapas inga landskap i mitt huvud när jag läser. Jag får inte blodsmak i munnen av flykten eller magont av mobbingen, det luktar inte jasminte.
Sen finns det andra personer som låter ordbehandlingsprogrammet stava, som tror sig inte kunna sammanfoga två ord rätt, som kanske knappt kan svenska. Som utan att själva förstå det kan skapa en trovärdig historia på en halv sida. Som får mig att vilja läsa en hel bok enbart baserat på första meningen. Som har rytm och djup och känsla i det som de kallar sitt dåliga språk.
Idag har en mening från en sådan person naglat sig fast i mig. Jag kan komma på minst tio olika historier baserade på denna enda mening, alla lika vackra. Och meningen handlade om att inte kunna uttrycka sig. Så synd när människor inte litar på sin förmåga. När de inte förstår att de har en alldeles egen klang som är så vacker, i all sin opolerade, ogenomtänkta enkelhet. När de inte förstår att allt inte hänger på att man följer skrivreglerna.
I yrkesrollen blir jag vansinnig på språkfel. Stavfel, särskrivning, krångligheter och syftningsfel. Framför allt när jag själv är upphovsman till dem. Men i historieberättandet är det av mindre vikt. Jo, jag vill att böckerna jag läser ska vara redigerade så att jag alls förstår vad det är jag läser. Det är en hänsyn man måste visa läsaren som öppnar en helt ny dörr och tar klivet in i ditt huvud. Man måste bjussa på begripliga ord och en ledstång genom texten. Men under skapandet spelar reglerna mindre roll. Allt sånt där kan ju fixas i efterhand, av dig själv eller av någon annan som du anförtror dig åt. Men din historia och ditt sätt att berätta den kan bara du få ur dig.
För mycket tankar på regler dödar flödet av ord, får den växande berättelsen att stanna, krypa ihop och dra sig tillbaka in i din kropp. Skyggt tittar den fram emellanåt och undrar om det är riskfritt att komma ut. Nej, usch vad många läskiga språkfacister som står där med sina vassa pekpinnar. Och så kommer det sig att berättelsen aldrig vågar sig ut. Istället ser den på hur andra pruttar ur sig dussintals omfångsrika alster som man slår ihop med ett "Jaha" eller "Jo den var väl bra antar jag" efter genomläsning. För det är just genomläsning det är, inte läsupplevelse.
Förstår ni hur många fantastiska berättelser det finns som inte släpps ut för att människor går omkring och är rädda för att stava dem fel? För att de inte tror att de är värda att berättas. För att de tror att de inte är viktiga.
Erika Wallman - 17 november 2012
Fin text! Det ligger mycket i det du skriver!
Svara på kommentar
Ja, alla dessa fina gränser mellan regler, lust och mod. De ställer till det.
Skriv svar
Jag har en skicklig krigare på min sida
För mätt på gröt och marsipangrisar.
För trött av all fejande och lekande.
För indoktrinerad av julvärdar och töntiga uppesittarkvällar för att fixa något tyngre än 60 luftiga sidor med lättlästa punchlines.
Så där brukar det kännas på annandagen och därför är den perfekta julklappen ofta en fyndig samlingsvolym av något slag, gärna med viss igenkänningsfaktor, gärna med stort mått av elakhet. Så att den mätta magen får skrattstudsa upp och ner en stund innan det är dags att bestiga diskberget.
Eftersom jag redan vet att jag inte kommer att sitta ner en minut i onödan under årets december så hade jag min julbakisdag i förskott i år. På en novemberregnig lördagmorgon. Tillsammans med allra käraste Jonas Gardell.
Boken "Jesus sista ord på korset var inte 'Härifrån ser man hela Mariannelund!'" hade varit den bästa julklappen men nu är den som sagt redan utläst. Boken samlar det senaste årets bästa inlägg på Twitter och det är blandningen av humor, allvar, öppenhet och samhällskritik som tilltalar mig. Som en serietecknare som ska skildra sin samtid i en enda ruta tecknar Gardell en av många möjliga bilder av Sverige på under 140 tecken. På samma gång skapar han en bild av sig själv. Den sanna? Den han vill att vi ska tro att han är? Jag vet inte men han gör det skickligt och jag trivs med sällskapet.
Jag ler mig igenom den regniga lördagen, denna annandagens ställföreträdare. Ett segervisst leende eftersom det är med orden vi ska slåss och jag njuter när jag förstår att jag har en skicklig krigare på min sida.
Erika Wallman - 11 november 2012
Riktiga spionförfattare bakar inte sockerbullar
Härliga höst. Äntligen är jag lite rätt med min murriga färgskala, de oputsade kängorna och de bohemiska sjalarna, mitt nästanröda hår och min dåliga hy som nästan ser sunt rosig ut i kylan. Ett är säkert: ska jag skriva en bok som har mitt porträtt på baksidan/insidan av omslaget så måste den lanseras på hösten. Jag skulle aldrig kunna sälja en bok mitt i sommaren, sommarbilder är inte min grej. Inte. Tanken på mig i fladdrande sommarklänning, på en västkustklippa med utsträckta armar i ett försök att omfamna havet (på baksidan av min senaste feelgood-roman i skärgårdsmiljö), den är mer än skrattretande. Men det är klart att jag kan ju sitta ner på samma klippa, se frånvarande och svår ut med armarna om knäna för att havet inte ska omfamna mig. Men då är vi där igen, då är det en höstbild i alla fall.
Har ni tänkt på hur man nästan kan dela in vissa författarporträtt i årstider? Man kan till och med se ett mönster i hela genrer. Ta spionthrillers till exempel. Underrättelsetjänst, blanka vapen, tonade bilrutor och solbrillor, en atomubåt eller två. Omslagen är mörka med isblå detaljer. Dessa omslag kräva svartvitt porträtt av allvarsam man. Inga grovstickade röda halsdukar, inte luta huvudet i handen och verka förstående. Riktiga spionförfattare bakar inte sockerbullar, uppfattat? Detta är vinterböcker in i minsta kommatecken. Och det är antagligen därför Fars dag är förlagd till november.
Låt oss spinna vidare och spinna loss!
Biografierna - här kommer äntligen de höstliga bilderna! Tjock halsduk, skäggstubb, uppfälld krage, vind i kalufsen, lite händer uppe i ansiktet, kanske titta fram bakom en husknut eller ett gammalt träd knotigt av visdom.
Vi kan också titta på porträtten utifrån kön och ålder och allt däremellan. Äldre kvinnor ler ofta milt, medelålders män har bekymmersrynka. Yngre kvinnor tittar över axeln eller har underarmarna i bordsskivan och huvudet på sned för att visa att nu talar vi förtroligt med varandra. Och de har en tendens att luta mer än män. De lutar för långt fram eller bak för att det alls ska vara bekvämt, de lutar huvudet åt sidan så mycket det går, ja ibland lutar de nästan ur bild. Detta låter jag någon som är bättre rustad analysera, t.ex. genusfotografen. Skulle vara spännande att läsa slutsatsen.
Andra oskrivna regler jag tycker mig skönja:
Oavsett kön så har några blicken i fjärran som om de just fått tidernas bokidé och börjat utforska denna helt nya värld där på stället. Men de flesta tittar nästan argt rakt in i kameran med ett uttryck i ansiktet som säger "Vad vill du? Kom inte för nära!". De kanske vill ha den där världen för sig själva, därav den vaksamma dobbermanblicken.
Böcker skrivna av jurister (manliga) kräver kostym och slips på bild. Slipsen viktig, visar att du kommer direkt från en förhandling och är en riktig jurist. Och sådan trovärdighet får du aldrig i en lusekofta.
Och så verkar det som om det finns någon slags erkännandestege som man måste levla på innan man får bete sig på ett visst sätt. Till exempel är det bara när man uppnått samma status som PO Enkvist och Pär Lagerkvist som man kan knäppa händerna under hakan och komma undan med det.
Slutligen, en gemensam tumregel: Man kan få le lite lagom, men inte blotta en lång tandrad. Det är det bara Christer Fuglesang som gör, ja attans vad glad han är alltid. Men så är han ju ju lite mer uppe i det blå än oss andra.
Och för att vara så där interaktiv som sig bör: någon som har en favorit bland författarporträtten? Inspiration finnes kanske i den här gamla, delvis trasiga men inte desto mindre roande tråden
Det var bättre förr, är min slutsats. Det är en sliten fras men den stämmer åtminstone på det här med författarporträtt. Var är ni, dagens excentriker med galna blickar och jättemustascher, groggar och besynnerliga accessoarer?
Erika Wallman - 8 november 2012
...eller deckarförfattare i hawaiiskjortor, shorts och paraplydrinkar! Det skulle jag verkligen villja se!
Svara på kommentar
Jag borde strunta i baksidesstexterna som får mig att rodna och ge mig ut på jakt efter guldkornen
En gång i tiden skrev jag ner en fundering som hade underrubriken "Böcker jag aldrig kunnat skriva, del 1". Jag känner i dessa allhelgonatider, när det är trafikkaos utanför kyrkogården och kransförsäljaren håller på att bli utbränd, att det nog är dags för en sån där populär uppföljare:
Böcker jag aldrig kunnat skriva, del 2: skräck.
Jag kan inte minnas när jag senast läste något som kan klassas som skräcklitteratur, eller om jag någonsin gjort det. Jag kanske borde ge det en chans men ärligt talat så lockar beskrivningarna av historierna mig föga. De är faktiskt rent avtändande. "I den lilla staden Midsommartorp börjar det plötsligt hända oförklarliga saker. Det börjar som en krusning på ytan men snart bubblar det oroväckande i det mystiska träsket i skogen. Barn försvinner spårlöst. Hönor självantänder. Är myten om den forntida ockula offerplatsen sann? Hur ska de mörka krafterna stoppas?"
Samtidigt misstänker jag att det i stort är fantastisk litteratur och att jag inte ska vara så envis, att jag borde strunta i baksidesstexterna som får mig att rodna och ge mig ut på jakt efter guldkornen. Dessvärre har jag en inbyggd spärr. Den som inte medger vad som helst när det kommer till läsning. Dagisfröken kan inte förvandlas till varulv efter midnatt, steget är för långt. Av samma anledning är jag usel på allt som kan kallas rollspel. Jag kan inte acceptera att den där röda pluppen på spelplanen är en gigantisk drake som min blåa plupp är skiträdd för eftersom jag har druckit upp all osynlighetsdryck i ett enda tärningskast. Hur gärna jag än vill.
Improvisationsteater - samma sak.
Har vi någon frivillig?
Ånej.
Du där, du är kapten!
Eh, nej tack.
Får jag se lite inlevelse nu då!
Suck.
Så ni förstår ju att slutsatsen, som jag dragit utan att testa motsatsen, är att jag aldrig skulle kunna skriva skräck. Det är för långt ifrån min verklighet och jag är för lat för att skapa trovärdiga parallella världar. Dessutom är jag rädd för det mesta så fort solen gått ner och som person den raka motsatsen till skräckinjagande. Bullmamma utan dold agenda, punkt slut.
Konstigt nog så rycker det i en liten nerv i hjärnan just som jag skriver detta. Det känns som om den vill få min arm att lyfta en penna och skriva något. Kan det vara möjligt? Ska jag som svimmar av blod och gäspar åt zombiefilmer skriva skräck? I så fall måste ni hjälpa mig med inspirationen - och jag tror att jag kan få många tips i dessa tider: vilken är din favoritbok i skräckgenren och varför?
Erika Wallman - 2 november 2012
Jurtjyrkogården av King. Jag läste den på någon gång på 80-talet och har väl glömt det mesta - utom skräcken!
I kväll kommer filmen på TV4 Film. Jag är beredd!
Svara på kommentar
Oh, såg den när jag var alldeles för ung (längesen alltså). Har hört att den inte gör boken rättvisa,får se om jag vågar läsa.
Skriv svar
Det är då man svarar Bring it on och plockar fram de hårda kexen
Titta titta. Man har ju botaniserat i Bokbörsens mörkaste vrår och blivit rikligt belönad. Två eftersökta böcker av Gungerd Wikholm är nu i min ägo och jag ska strax finna mig en perfekt höstvecka att avnjuta dem. Te, raggsockar och lite finlandssvensk poesi torde vara bästa sättet att rusta sig mot vinterledan. Man helt enkelt anammar det mörka och kärva.
Det är lite som med krukväxter och gjutjärnspannor. Ja, de behöver lite kärlek och omsorg - men de ska inte tro att de bestämmer. Blommor behöver bli bortglömda ibland för att fatta att man inte kan vissna hur som helst bara för man råkar stå i fel väderstreck. Gjutjärnet säger sig inte tåla diskmedel men då svarar man bara att okej, du slipper stå i det över natten men en snabb kemikalieskrubb får du fan tåla. Och det gör de, tro mig.
På samma sätt är det med de mörka årstiderna. Vintern skickar fram hösten för att varna för att det här blir en kall och svår avslutning på året. Bäst att du tröstäter lite extra vingummin och för mycket dipsås, tittar på trams-tv och försöker glömma den bistra verkligheten. Så viskar den, som en falsk vän. Det är då man svarar Bring it on och plockar fram de hårda kexen, dricker te utan honung, ger sig i kast med någon tung gammal ryss och njuter lite finlandssvensk realism i poesiform mellan varven. Läser rätt och slätt om slentrianmässiga samlag, dåligt väder och rödvinsfläckar och skämmer inte bort sig med romantiska komedier. För vintern ska inte tro att den bestämmer.
Erika Wallman - 27 oktober 2012
Fantasi,verlighet och humor.När man läser det du skriver får man allt i ett paket. Underbart.
Svara på kommentar
Jo, det är min alldeles egen treenighet som jag tror stenhårt på.
Skriv svar
Riktigt bra skrivet!
Mina finlandssvenska poesi-favoriter är Tua Forsström och Peter Sandelin. Denna poet kände jag inte till - så tack för tips!
Svara på kommentar
Tack för tipset själv!
Skriv svar
Jag är här för att skriva kärleksbrev
Ja här är jag med bild och allt. Icke längre okänd. Idag tog jag farväl av min anonymitet och sa istället ett glatt hej till det ljuva livet som profil. Men också till dess mer skrämmande sida. Att behöva blotta min okunskap. Visa min i sammanhanget torftiga bokhylla. Tvingas stå till svars för varför jag läser så mycket tidningar istället för böcker. Åldras offentligt. Oj men jesus då, vad har jag gett mig in på?
Jag undrar vad detta kommer att göra med min stil, med mitt mod. Måste jag bli mer konsekvent i min kommatering nu? Kan jag fortfarande skriva att jag blir lite bananas över en perfekt novell eller en helskön antagonist, eller måste jag vara mer djuplodande analytisk, trots att en del av känslan försvinner då?
Jag hoppas inte det. Jag hoppas det finns plats här för en sådan som jag. Som aldrig kommer att ta några högskolepoäng i något som har det minsta med litteratur att göra eftersom jag inte är så bra på det där med analys, distans och objektivitet. För att jag går så evinnerligt mycket på känsla att världen runt mig blir suddig när jag blir kär. I ett ord. I en mening. I en fulländad gestaltning. I ögonblicket då en alldaglig historia blir rent gudomlig.
Jag är här för att skriva kärleksbrev. Till författarskap, böcker, barnboksillustrationer och det underbara i att själv få skapa. Jag ska skriva om att ge sig ut på hisnande äventyr i de tätt packade krumelurernas rike. Vi följs väl åt hoppas jag, vi som delar samma stora kärlek till orden och historierna, fast på underbart olika vis.
Erika Wallman - 5 oktober 2012
Man behöver inte analysera. Kärlek är det viktigaste :)
Svara på kommentar
Ja! Och kanske lite humor och distans brukar jag tänka. De flesta sammanhang brukar må bra av det. Men gravallvar har ju också sin charm.
Skriv svar
Det ska bli spännande att följa ditt härliga språk.
Svara på kommentar
Tack vad fint! Mina nerver behöver all uppmuntran de kan få.
Skriv svar
Jag känner det på tungan när jag äcklas och får en klump i halsen av kärlek - Hjälp den här sidan att spridas:
Oberoende litterär tidskrift
Välkommen till LitteraturMagazinet
LitteraturMagazinet är en ny redaktionell tidskrift som hade premiär januari 2012. Vi är erfarna journalister och engagerade litteraturälskare som bevakar aktuell bokutgivning på heltid. Vi publicerar dagligen nya författarintervjuer, recensioner, krönikor och debatt.
Mer på LitteraturMagazinet:
- Startsidan - Sveriges största litterära magasin
- Artiklar
- Intervjuer
- Krönikor
- Essäer
- Debatt
- Avdelningar
- Recensioner
- Aktuella bokrecensioner
- Recensioner facklitteratur
- Recensioner barnlitteratur
- Recensioner poesi
- Recensioner serier
- Listor
- LitteraturMagazinet tipsar
- LitteraturMagazinet väntar på
- Boktoppen
- Boktoppen facklitteratur
- Boktoppen barnlitteratur
- Bloggar
- Läs mer om LitteraturMagazinet och kontakta redaktionen
- Och mycket mycket mer, se vår översikt
Vill du också nå 100.000 litteraturälskande läsare? Annonsera i LitteraturMagazinet
Senaste nyheterna från Sveriges största litterära magasin
Prenumerera på LitteraturMagazinets nyhetsbrev
LitteraturMagazinet är aktiva på twitter:
Följ @LitteraturM
LitteraturMagazinets har Sveriges största facebooksida om litteratur. Gilla oss på Facebook:
Sofia Hallbergs blogg
Könsroller syns även i bokomslagen
Och var känns det när det är riktigt riktigt lysande då?