Ordets makt
Jag har tidigare tyckt att det bara varit löjligt när man ändrar på ord och uttryck, som när man kallar en städare för en lokalvårdare. En städare städar. Något av det värdefullaste man kan ägna sig åt. För att travestera Nils Ferlin: Två sorters männskor finns/ dom som stökar och dom som städar.
Men när jag härledde uttrycket ”andra generationens svenskar” från kanadensiskan, öppnade sig ett helt nytt perspektiv.
Andra generationens svenskar besitter en rikedom och en tillhörighet som invandrarungdomar sällan förknippas med.
Som första generationens svensk äger jag en kunskap om två kulturer. Jag känner kulturen jag växte upp i och jag känner kulturen jag valde som min. Jag känner båda kulturer inifrån. Jag har rötterna bakåt i en annan kultur och rötterna framåt i min andra kultur.
Mina barn är andra generationens svenskar, födda i Sverige som svenska medborgare (det är väl det som kallas etniska svenskar, eller?). Men de får genom mig kunskap om andra sätt att leva samtidigt som de aldrig helt och hållet kan tro att det svenska sättet är det enda sättet. Traditioner och riter blir lite annorlunda. De känner till att jul och midsommar kan firas på andra sätt och de får en möjlighet att välja det bästa ur skilda världar.
Ny trend: De nya “hårdkokta” kvinnorna
De nya “hårdkokta” kvinnorna. Plötsligt dyker de upp överallt i deckare och thrillers, vår tids mest utbredda samtidslitteratur. Kvinnor i chefspositioner som klarar allt. Kvinnor som inte låter sig distraheras av känslor och knappast några nära relationer utöver de sexuella. Kvinnor som klarar att jobba dygnet runt utan sömn, mat eller vila. Kvinnor som satsar allt för jobbet. Kvinnor som inte har några andra intressen än jobbet och träningen och någon gång lite sex.
Som symptom på tiden vi lever i finner jag det intressant – men böckerna har jag ingen lust att läsa. För den intresserade kan jag tipsa om författare som Patricia Cornwell, Kristina Olsson och Andreas Norman.
Jag skulle hellre läsa reflektioner över varför det skrivs om dessa känslolösa kvinnor i chefsställning än själv behöva läsa flera av dessa böcker.
En annan kategori är Unni Drougges “Berit Hård-deckare” om kvinnan som äter, röker, dricker och har sex “som en hel karl". Det är i mitt tycke mycket roliga böcker som dessutom är så dagsaktuella att man misstänker dem för att vara rena nyckelromanerna.
Esther Hansen - 29 mars 2013
Böcker jag inte gillar
Världen är full av intressanta, spännande böcker som jag bara kommer att hinna läsa/ lyssna till i begränsat omfång hur mycket tid jag än ägnar åt läsandet/ lyssnandet.
Finns det då någon anledning att ägna tid och uppmärksamhet åt böcker som jag direkt ogillar?
Elin Lucassi framhäver att det är ett sätt att ta sitt medmänskliga ansvar, att varna andra och jag grunnar över det. Det är ett starkt argument även om jag tvivlar på att det fungerar. Jag har aldrig avstått från att läsa en bok som andra har varnat för, tvärtom väcker det min nyfikenhet.
Men här är exempel på två böcker jag har tyckt riktigt illa om och alltså borde varna för:
Måns Kallentoft: Den femte årstiden. Den är en vidrig blandning av Stig Larssons: Män som hatar kvinnor och ”Den motvilliga monarken”. Jag upplever den som ren spekulation och avskyr hela boken rakt av trots att jag i övrigt kan läsa Kallentofts andra deckare i samma serie med behållning.
Chris Cleaves: Little Bee. En roman som soldes i miljoner ex och fick flera priser men som jag tycker riktig illa om. Romanen sägs handla om den nigerianska flyktingflickan kallat Little Bee. Men det gör den inte! Jag tror inte någon nigeriansk kvinna skulle känna igen sig i romanen som är en osammanhängande, osannolik berättelse som är riktigt outhärdlig att lyssna till. Om den handlar om något så är det den engelska journalisten Sara O'Rourke. Little Bee används som en sorts spegel av den självupptagna västerländningen och det kunde kanske vara intressant om inte den gav sig ut för att vara motsatsen.
Det är dock sällsynt att jag kan uttala mig med sådan tvärsäkerhet. Böcker jag inte gillar brukar jag sällan läsa så mycket av. Och som Viola Kondracki påpekade, man kan ju inte veta om man tycker om boken förrän man läst den. Jag skulle kunna ha en spalt för alla böcker jag läst en del av men inte haft lust att läsa fullt ut?
Denna vecka handlar det om Viveca Stens: I grunden utan skuld. Som med så många deckare är jag mycket intresserad av relationerna mellan poliser och övriga personer men helt ointresserad av mordhistorien. Alltså hoppar jag helt enkelt över de delar som handlar om det.
Fay Weldon: Jag ser mig, jag ser dig- 8 noveller. Inget fel på denna bok annat än jag blir uttråkad och struntar i att lyssna på mera än delar av boken.
John Grisham: The Innocent Man. En synnerligen angelägen dokumentärroman om en man som döms till döden för ett brott han aldrig begick, men i sista ögonblick benådades utan att någonsin kunna återfå fotfästet i livet. Grisham är mycket systematisk och det är så ohyggligt med alla som döms oskyldiga (jämför Peter Robinssons roman: En förgiftad man). Ett utomordentligt starkt argument mot dödsstraff! Boken är angelägen men för tråkig att läsa i sin helhet (för mig. Jag är redan övertygad).
Emma Kreu påpekar att det är bra att kunna jämföra, vilka böcker gillar jag, det vill säga alla som jag skrivit recensioner av här på LitteraturMagazinet, och vilka ogillar jag?
Jag kanske skall ta till mig ovanstående argument och framöver ta in en och annan recension av böckerna jag ogillar mellan de många jag uppskattar så mycket?
Esther Hansen - 18 februari 2013
Ja, och på så sätt kan man i slutändan kanske skilja ut ett mönster?
Svara på kommentar
Att växa sig gammal
Att växa sig gammal är inte oss alla förunnade. Bli gammal kanske, om vi lever tillräckligt länge. Men växa sig gammal är min egen översättning av engelskans to grow old och tycks inkludera mognaden. Selma Lagerlöf talar på något ställe om den tragedi det är när en människa dör innan hon kommit till mognad och det har ju egentligen inte med ålder att göra. Västvärlden är i dag full av människor som gör allt för att inte bli gamla och har man pengar och hälsa kan man förskjuta det ganska långt. Stefan Einhorn talar om hur "vi" snart kommer att kunna leva i 200 år.
Johan Cullberg talar i sin bok "Kris och utveckling" om ålderdomen som en utvecklingskris. Han nämner här speciellt några problemområden:
*att sluta ett arbete där man fyllt en självklar funktion.
*att vara tilltagande sjuklig och skröplig
*att i tilltagande grad stå oförstående inför förändringar i samhället
*att känna rädsla inför tanken att döden kan vara nära
Cullberg nämner inte det som återkommit i kommentarerna till min krönika, den försämrade ekonomin. Det tycks vara ett stort problem för många.
Att växa sig gammal är för mig att genomleva och försonas med allt detta.
Att jag kommer att dö förstod jag på ett helt nytt sätt när min mor dog. Jag följer Döden @liekvinnan på Twitter och hon säger att alla som följer henne lever längre:) Det anknyter för mig till gamla tiders påminnelse: "Memento Mori" som betyder minns att du skall dö. Det i sin tur påminner oss om att ta livet till vara. Befinner man sig i kris är det ett värdelöst råd att få, men dock en påminnelse om att alla utvecklingskriser liknar varandra och att det inte alltid kommer att kännas så.
Min erfarenhet är att allt eftersom vi förlorar det vi en gång tog för givit så ökar också vår förmåga att känna tacksamhet över det vi fortfarande har och kan. Att för en ung människa beskriva vilken glädje man kan känna över en doft, en solstråle eller en beröring verkar inte vara värd att leva för för dom. Men är rikt för oss.
Jag tror mig ha försonats med det mesta. Men fortfarande väcks mitt ursinne över alla förändringar vi utsätts för jämt och ständigt! Intalar mig att mycket är strunt och beror på att vi lever i en revolutionär tid. Mycket kommer med tiden att stabiliseras. Men just nu drabbas många. Än så länge kan jag använda en dator och en mobiltelefon. Men väldigt många kan inte det. Eller vill inte. Det kan finnas väldigt mycket som är viktigare när ens tid och förmåga är begränsad. Och var finns den valfriheten?!
Respekten fattas för mångt och mycket. Empati och förståelse likaså. Så är det. Var och en får försöka göra det vi kan för att ändra på det. Men för att orka måste vi acceptera: Det är så här det är.
Fast jag önskar att några av alla de som jagar ungdom genom plastikoperationer, partnerbyten och nya spännande utmaningar ville ägna lite av sin energi till att acceptera och förändra villkoren för alla som inte kan det. Är det inte dags för 68-generationen att för allvar bestiga barrikaderna och förändra världen?!
Esther Hansen - 16 januari 2013
Julesorg
Julesorg är ett danskt begrepp som främst syftar på den oundvikliga sorgen vi känner varje jul vid påminnelsen om de som inte längre finns med i vårt julfirande.
Julesorg tycks inte finnas i svenska språket men tvivelsutan i våra hjärtan. Att känna något man inte har ord för…
Jag tror att känslor är lättare att bära om de erkänns och om vi har ord för vad vi faktisk känner. Och julsorgen finns!
Julefrid tror jag handlar om att acceptera sorgen och njuta glädjen.
Esther Hansen - 24 december 2012
Julesorg är ett bra ord för att uttrycka saknad efter en person som av någon anledning inte finns med i firandet längre. Jag skulle själv säga att jag känner helgvemod, vilket är saknad men också en slags livets acceptans över förändrade förhållanden. Det är ju inte konstigt att det är till större helger denna känsla kommer med tanke på det fyllda vardagsliv de flesta av oss har i dag.
Svara på kommentar
Mycket bra! Både julefrid och julesorg kan finnas parallellt.
Svara på kommentar
Jag grunnade mycket över all ångest som märks överallt inför julen. Jag tror en viktig anledning kan vara just den icke erkända sorgen. Efter allt gensvar jag fått på Facebook och Twitter har jag förstått hur många som känt igen sig.
Svara på kommentar
Min "julesorg" är att min dotter har brutit kontakten med mamma, pappa och syskon!
Svara på kommentar
Absolut!
Svara på kommentar
Mycket tänkvärt!
Svara på kommentar
Det handlar om livet. Två sidor av samma mynt. För att uppleva det ena dvs.glädjen, behövs erfarenheten av baksidan.
Svara på kommentar
Tacksamhet och att tänka på vad man har är botmedel till julesorg.
Svara på kommentar
Helt klart är det så. Det är vid stora högtider som många märker att det fattas en make, ett barn, en vän, morfar/farfar mormor/farmor många andra som någon har haft som vän och stöd i sitt liv. Det är därför viktigt lyssna på dem som behöver få berätta om sin stora sorg.
Svara på kommentar
Mycket klokt!
Svara på kommentar
Det tycker jag också. Tack, Esther!
Skriv svar
Aktuella böcker om sex och relationer i vår tid
Reportageboken ”Alexandramannen” av Katia Wagner
När 17-åriga J. kliver av planet på Malmö flygplats väntar Alexandramannen på henne. Han har en röd ros i munnen. Det är ”Alexandra” som via internet övertalat J. att resa till Atheer Al Suhairy. Han vill köpa sex. Efteråt tycker han att helgen varit perfekt. Hon beskriver den som en mardröm. I april 2007 dömdes 31-årige Atheer Al Suhairy mot sitt nekande i Sveriges hittills största nätsexhärva. Han fick tio års fängelse för sexbrott mot närmare femtio unga tjejer och för att ha använt täcknamnet ”Alexandra” på internet. I boken Alexandramannen ger han sin version av det som hänt. Det gör också J. och ytterligare fem unga tjejer. De berättar om timslånga chattar på nätet med ”Alexandra”, om sexträffar med Atheer Al Suhairy och om ett samhälle och en vuxenvärld som svikit totalt.
Romaner
”Ön” av Lotta Lundberg
Lotta Lundbergs sjätte roman handlar om Olivia som lever och arbetar sedan tjugo år tillbaka på en paradisö ute i Söderhavet, där livet är en idyll av frihet. Men en dag anmäler besökande lyxkryssningsresenärer sexuella övergrepp och en utredning startas med en brittisk socialchef i spetsen. Snart vänds livet upp och ner och Olivia tvingas inse att den idyll hon trodde sig leva i egentligen inte finns.
”Stengudarna” av Jeanette Wintersson
Billie Crusoe väljer hela tiden kärleken fast hon tvekar, längtar... Det spelar ingen roll om hon är vetenskapskvinnan utvisad till ”The blue planet” från den döende planeten Orbus som kommer att älska Spike, den vackraste ”Robo sapiens” man kan föreställa sig i form av en kvinna. Eller om Billie Crusoe är den strandade sjömannen på Påskön 1774. Eller spädbarnet som intensivt älskar sin mor, den unga kvinnan som om och om igen försöker göra sig av med det älskade, men oönskade barnet. Eller kvinnan som sextiofem miljoner år efter jordens ”upptäckt” möter sin ”Friday” att de båda har överlevt tredje världskriget. Hon är alltid den Älskande. Hon älskar sin planet, sin svekfulla mor, sin hund, en ”Robo sapiens”, en kvinna eller en man ända in i och förbi döden.
”Femtio nyanser av honom” EL James
Detta är en relationsroman och en roman om två människors utveckling. Och det är inte personer som lever i ett vakuum, utan med på vägen finns föräldrar, syskon, vänner av båda könen, arbetskamrater och ett samhälle i tiden. Året är 2011. Platserna är Seattle, Vancouver och Savannah. Kanske är jag yrkesskadad som utbildad barnmorska på sjuttiotalet då allting var så ”naturligt”. Jag störs inte det minsta av de ingående detaljerade sexskildringarna. Jag tycker tvärtom att de är mera upplysande och betydligt roligare att lyssna på än exempelvis Katharina Janouchs ”Orgasmboken”. Och visst är det så att den häftiga passionens överrumplande styrka river upp våra djupaste sår och längtan.
Esther Hansen - 1 december 2012
Att skriva ner något kan öppna upp för nya perspektiv man inte tidigare tänkt på. Min korta lista över aktuella böcker om sex och relationer ville visa på vidden och problematiken med vår tids syn på sexualiteten. Sen dess tycks mig varenda bok jag läser handla på ett eller annat sätt om just detta.
Svara på kommentar
Jag tycker den svenska boken STOCKHOLM - BELIZE skulle ha platsat i denna artikel. Pirrigt explicit sex utan underkastelse eller smärta, med vissa hinder i kärlekshistorien. En svensk kvinna idag som lever ut sin sexualitet, och med det föga kända landet Belize bitvis som exotisk bakgrund.
Svara på kommentar
Tack för tipset Maria. Jag har inte läst boken än men lovar att återkomma:)
Skriv svar
Tove Janssons magiska värld.
-Jag vill komma underfund med om havet har något system eller om det bär sig åt precis hur som helst, säger Muminpappan i Tove Janssons berättelse ”Muminpappan och havet”. Hela familjen gör sig många tankar om pappans hav. Havet, som pappan älskar, tycks vara så elakt? Varför?
Det finns några författare man kan läsa hela livet. Man lyssnar till dem som barn innan man ens lärt sig läsa själv och för varje skede i livet man själv passerar djupnar författarens berättelser. Tove Janssons berättelser är kanske det bästa exemplet för oss skandinaver.
Drottning Margrethe av Danmark har berättat att hon skulle vilja måla som Muminmamman gör det. Muminmamman som målar sin trädgård så levande att hon en dag försvinner in i sin egen tavla. När livet blir för svårt kan hon (Muminmamman eller drottning Margrethe) ta en välbehövlig vila i sitt egenhändigt målade landskap.
Tove Janssons berättelser har fyllt den samma funktion för mig: när jag behöver en paus från livets alla krav, beger jag mig in i Janssons landskap. Och alla är de lika underbara: sommarön med flickan, farmor och pappa [Sommarboken], vinterlandskapet med Too-Tiki och alla de osynliga som inte får plats om sommaren [Trollvinter] eller tom en tsunami i Mumindalen för med sig oväntade möten och upplevelser [Farlig Midsommar]. Och många flera.
Men det är inte bara semester att bege sig in i Mumindalen. Alla livets stora, svåra frågor möter vi i olika formar, döden, översvämningar, orättvisan, ensamheten, längtan mm.
Det osynliga barnet är kanske den mest älskade av alla berättelserna. Alla har vi någon gång varit just det osynliga barnet. Vi vet hur det känns! Och som allt mera glömsk känner jag numera också igen mig i ekorren med den vackra svansen som fryser ihjäl då den glömmer bort att man inte får se direkt in i isdrottningens ögon.
Men mest älskar jag ”Havet”. Havet, som Muminpappan efter många ingående studier tvingas erkänna att man aldrig kan lära känna eller förstå. Havet är en stor varelse och vi ser ju bara ytan!
Esther Hansen - 5 augusti 2012
Jag håller på och läser om dem just nu, och njuter i fulla drag! Men, mitt examplar av "Det osynliga barnet" stod av någon anledning inte bland de andra, så nu får ajg ge mig ut på jakt!
Svara på kommentar
Carl Gustav Gilbert Hamilton
Apropå ”tråkiga böcker” som jag senare har omvärderat kommer jag osökt att tänka på Hamilton-serien som till dags datum omfattar 15 böcker om man räknar in sidogrenar om Erik Ponti och/ eller Eva och Pierre Tangi.
”Coq Rouge” är den första agentromanen av Jan Guillou om Carl Gustav Gilbert Hamilton. Den utkom 1986 och blev omedelbart en stor succés. Jag försökte läsa den och fann den outhärdlig tråkig. Faktisk så tråkig att jag helt bojkottade alla Jan Guillous böcker i tjugofem år! Jag tänkte inte särskilt över det, visste bara att Guillous böcker inte var något för mig. Ända tills jag 2010 fick ”Madame Terror” i julklapp av min son. En bok om såväl Carl Hamilton som en u-båt! U-båtar har jag gjort allt för att undvika. Bara tanken på u-båtar gav mig cellskräck.
U-båten ”Kursk” med sin instängda besättning grep mig starkt när vi i verkliga livet fick rapporter på nyheterna om kampen för de instängdas överlevnad och deras kontaktförsök. Guillous berättelse om orsaken till den uteblivna hjälpen är så fruktansvärt att man skyddar sig med att tro det är påhittat. Men kanske är det här sanningen kan berättas?
Fördelen och svårigheten med skönlitteratur är just detta, man vet inte vad som är sant och vad som är påhitt. Extra svårt blir det i Guillous böcker eftersom han är en skicklig och erfaren journalist. Överallt kopplas de påhittade personerna ihop med verkliga namngivna personer och händelser. Guillou själv har påstått att innehållet i hans böcker är lika sannfärdiga som i en genomsnittlig dagstidning.
Min respekt för Guillou som författare växer för varje bok jag läser!
Politiken är det som fångar mig först. Den ursprungliga Hamilton-serien om tio böcker är skriven under perioden från 1985-1995. En period då det hände så ofattbart mycket. Obegripligt för de flesta oss då det hände och viktigt att begrunda nu efteråt. I Berlin föll muren 9 november 1989. På TV kunde vi följa Sovjets sönderfall under den obegripligt korta tiden 1989-1991. Hur var det möjligt?
Jan Guillou berättar om och förklarar allt detta på det mest fantastisk spännande sätt. Han har skapat hjältar inom Sveriges underrättelsetjänst, svensk säkerhetspolis och inom sovjets militäre underrättelsetjänst. Jag beger mig in i en för mig helt okänt värld och jag köper alltihop! Jag identifierar mig med yrkesmördaren Hamilton så till den grad att jag retar mig på hans kvinnor som ju faktisk representerar ”riktiga” människor och därmed bryter illusionen. I romanernas värld följer jag med in i Carl Hamiltons tanke- och känslovärld så att varje steg på hans färd bliver helt riktiga och oundvikliga.
Som kvinna och mor är jag i verkliga livet helt och hållet emot krig, militärer och dödsstraff. Det blir därför en stor överraskning att jag har ett alter ego i romanfiguren Carl Hamilton?!
Jag tror det beror på författaren Guillous förmåga att skriva så övertygande och blir imponerad.
Jag imponeras av författarens förmåga att fånga upp världspolitikens händelser och göra dem begripliga då, när det hände! Och jag märker hur mycket jag präglats av Carl Hamiltons världsbild när jag nu följer världshändelser som exempelvis den arabiska revolutionen. Otroligt så iögonenfallande västerländsk propaganda, önsketänkande och maktanspråk har blivit för mig nu!
Insikten att den tid vi lever i är omåttligt spännande och faktisk mycket hoppfull är en gåva Jan Guillou har givit mig. Hans eget raljerande över sina romaner och sin huvudperson hoppar jag över. Romanerna lever sitt eget liv.
Påminnelsen om hur fort världen kan förändras ”av sig själv” får vi här: De baltiska staterna blir fria, Sovjetunionen faller sönder, apartheid avskaffas i Sydafrika och Nelson Mandela blir president! En påminnelse om att även de största supermakterna smulas sönder förr eller sedan och apartheid i Israel/Palestina också kommer att upphöra en gång.
Statskunskap har alltid intresserat mig, men läroböckerna i ämnet har varit så tråkiga att jag aldrig klarat av att läsa dem. I romanerna får jag nu lära mig mycket om arbetsfördelningen inom regeringen, inom militären, inom säkerhetspolisen och i före detta Sovjetunionen! Förutom en hel del om USA och CIA och FBI som jag inte visste förut.
Jag inbillar mig även att jag lärt känna Carl Bildt och andra huvudpersoner med verkliga förebilder och trots att jag är medveten om att det är en illusion gör det livet lite roligare. När jag nu följer Carl Bildts resor runt om i världen som utrikesminister på twitter gör jag det med känslan av att följa någon jag känner väl!
Alla romanerna finns inlästa med Thomas Bolme som inläsare. Jag njuter alla böckerna utom romanen om den engelska säkerhetstjänsten (”I hennes majestäts tjänst”). Just den romanen är helt outhärdlig, både i sitt språk, sin inläsning och i sitt innehåll!
Sidolinjerna består av den välkände romanen ”Ondskan” där de två pojkarna Erik och Pierre presenteras. De får i senare böcker sina liv berättade som journalisten Erik Ponti och översta Tangi i främlingslegionen. De två romanerna om polisintendenten och suveräna förhöraren Eva Jonsén på säkerhetspolisen som gifter sig med Pierre Tangi knyter ihop serien om Hamilton i den oplanerade fortsättning i 11:e och 12:e boken om Carl Hamilton.
Samtliga ”riktiga” poliser i serien är mycket sympatiska. Inte minst Rune Janson från Norrköping är så underbart gestaltat av Thomas Bolmes östgötska inläsning! Även alle de kvinnliga poliserna är gestaltade med stor respekt och författarens personliga utveckling slår igenom i de allt bättre dialogerna. Det är ren njutning att läsa om Eva Jonséns försök att lära känna Pierre Tangi med tjugo frågor när de möts första gången på Rosendahls slottskafé!
Jag må förstå och identifiera mig med Carl Hamilton och jag tycker mycket om de ”riktiga” poliserna men min hjälte är hela tiden den palestinska underrättelseofficeren Mouna!
Esther Hansen - 14 juli 2012
Tråkiga böcker
Finns det någon anledning att läsa tråkiga böcker? Det beror väl på varför boken känns tråkig, så vad är det som gör att en bok upplevs som tråkig? Skall man recensera en bok som tråkar ut en? Hur mycket av boken måste man ha kämpat sig igenom innan man kan ta sig rätten att döma ut den?
En oförglömlig upplevelse fick jag på en lång tågresa. Jag hade bara en bok med mig och den var hemskt långtråkig. Långsamt, långsamt segade jag mig genom boksidorna. När jag trodde mig vara nästa framme vid resans slut, slängde jag lättad boken i papperskorgen utan att bry mig om att läsa ut den. Men sen blev vi stående länge på spåret. Resignerat plockade jag upp boken igen. Och romanens slut förändrade allting! Plötsligt föll ett helt nytt ljus över allt jag tidigare läst. Det fick en mening och en retroaktiv spänning som kändes värd all leda läsningen kostad mig.
Jag påminns om det när jag nu försöker läsa/avlyssna en annan tråkig roman. Första CD'n beskriver huvudpersonens arbetsplats och allting är bara så tråkigt! Det mest intressanta för mig blir då varför jag finner det så tråkigt? Bristen på dramatik, längtan efter personer att identifiera sig med eller tycka om?
Eftersom jag gärna vill ge boken en chans lyssnar jag på början av de resterande skivorna. Men det hjälps inte. Trots att det senare läggs inte försvunna personer, utpressning, misshandel. Jag förmår inte bry mig. Lyssnar igenom hela sista skivan. Lika tråkig som början.
Mitt lässätt kan ibland göra att jag infångas längre fram i boken eller jag kan upptäcka att slutet är så spännande att jag blir nyfiken på hur det kunde bli så? Och min nyfikenhet kan få mig att läsa/ lyssna på resten av boken.
Men ofta sitter jag kvar med frågan om jag kan skriva en recension av en bok jag inte ens orkat läsa? Det känns inte rätt. Andra må ha tyckt boken är läsvärd eftersom den inte bara tryckts utan även getts ut som ljudbok. Någon har dessutom valt att köpa in boken till mitt bibliotek.
Detta har hänt mig ganska många gånger. Tråkiga böcker bryr jag mig inte om att läsa och tycker därför inte jag kan recensera dem. Kanske kunde jag ha en rubrik för böcker som jag påbörjat men aldrig orkat läsa?
Det vanligaste är väl att recensenter skriver att å ena sidan... och å andra sidan... Fast för mig brukar det vara så att jag antingen tycker om en roman, ger mig in i bokens universum och slukar den med hull och hår eller så orkar jag inte bry mig.
Kanske var författarens avsikt att gestalta just hur tungt och hopplöst vardagen är för huvudpersonen. I så fall lyckades det. Men vad skall motivera mig till att utsättas för all denna leda?
Att ha tråkigt är bestämt inget vi eftersträvar.
Esther Hansen - 15 juni 2012
Status i läsandet?
I Jeanette Wintersons ”fagra nya värld” (The Stone Gods) har de tryckta böckerna försvunnit nästan helt, återstår bara några sällsynta artefakter. Människans hjärna håller på att minska i evolutionen, utan att det sägs att det är just där sambandet finns. Den utvecklingsrisken finns kanske, men i så fall beror det säkert mera på att människan kan allt mindre fast man ”vet” så mycket. I boken framkommer att människan inte längre kan ta hand om sig själv: vem kan paddla en kanot? Vem kan fånga, rensa eller tillaga, en fisk? Vem kan odla? Skörda? Sy? Bygga ett hus?
Jag har förstått att det i vissa akademikerkretsar räknas som ”finare” att läsa ”riktiga” böcker än att lyssna på inlästa böcker. Varför? För att barn lär sig lyssna innan de lär sig läsa? Eller för att seendet med ögonen allmänt är den förmåga som rankas högst i vår tid, i vårt samhället? De visuellt begåvade rankas högre än de auditivt begåvade och har det genomgående lättare av den anledningen. Vi bombarderas ständigt och överallt av synintryck. Ljudterrorn blir visserligen också intensivare, men är ändå att betrakta som en bakgrund.
Stimulerar läsandet med ögonen större delar av hjärnan än lyssnandet? Jag vet inte. I båda fallen skapar vi egna bilder och utvecklar fantasin, men kanske är det ett större arbete att omvandla bokstäver till bilder än att omvandla ljud?.
Något vi lär oss av lyssnandet som den tryckte boken inte kan ge, är det talade språkets ljud och rytm. Att lyssna till litteratur på andra språk än sitt modersmål är ett utomordentligt bra sätt att lära sig, respektive vidmakthålla andra språk. Själv är jag privilegierad med närheten till ett bibliotek som ger mig rika möjligheter att lyssna på litteratur inlästa på originalspråket.
Intressant är också att lyssna på lite äldre inläsningar då man så tydligt kan höra hur språket förändras över tid. Inte bara ord och uttryck utan även språkets rytm, tempo och betoningar.
Esther Hansen - 7 juni 2012
Förstår inte alls varför det skulle vara finare att läsa. Den ursprungliga skönlitteraturen var väl muntlig. Har själv oftast inte tålamod att lyssna. Har jag det är det fantastiskt om uppläsaren är bra. Det blir en annan upplevelse tycker jag. Nästan som en annan genre.
Svara på kommentar
Eftersom jag själv är så förtjust i ljudböcker och ofta pratar om det är det den typen av kommentarer jag kan få ibland, att det inte alls räknas. Att lyssna är inte lika "fint" som att läsa. Ren hörsägen alltså. Jag har inte läst det någonstans. Men ändå grunnat en del över skillnaderna. Jag upplever en bok på ett helt annat sätt när jag lyssnar än när jag läser med ögonen. Trots att jag räknar mig till de visuellt begåvade.
Svara på kommentar
Håller med till 100%.
Skriv svar
Intressant frågeställning. Vad baserat du antagandet att i vissa kretsar anses det finare läsa än lyssna (mkt nyfiken)? När jag läste pedagogik så var det en tes att inlärning skedde bättre om man såg, hörde och skrev - om vi antar man ljudar tyst när man läser och samtidigt återupprepar så gör man ju detta medans man vid lyssnande bara... hör. Men det är klart, en del kanske ser orden visuellt samtidigt som de lyssnar.
Bra poäng att man kan lära sig satsmelodi vid lyssnande. Personligen är tempot och betoningar det jag har svårast för vid lyssning, jag vill ha min egen!
Svara på kommentar
Att läsa litteratur om kända personer
I flera veckor har jag kämpat med att försöka läsa Sten Rylanders bok om Nelson Mandela i syfte att kunna recensera den. Men jag kommer inte mycket längre än till konstaterandet att det är en tråkig bok om en spännande person. Beror tråkigheten på att jag redan sen fyrtio år tillbaka varit engagerat i ANC och Nelson Mandela? Eller är det språket? Jag tvivlar emellertid inte om att boken är ytterst korrekt till sitt innehåll. Den kan därför rekommenderas till alla som inte känner bakgrunden till ett av världshistoriens mest fantastiska öden.
Kanske beror mitt bristande intresse också på att jag blivit så bortskämd med att läsa romaner om kända personer? Parallellt har jag läst Britt Marie Mattssons roman om Kennedyklanen. Den är otroligt spännande, tycker jag. Och det till trots för att historien också här är ganska välbekant och de delar jag inte kände till sen förut kan jag inte veta om de är korrekta. Romanformen gör det tillåtet att hitta på, lägga till och dra ifrån. Men slutresultatet blir ändå att jag efter att ha läst romanen tycker mig ha levt med i hundrade år av amerikansk historia.
Välkända romaner är också syskonen Myrdals romaner om sina föräldrar. Mest läst är Jan Myrdals barndomsskildringar som är spännande, informativa och mycket subjektiva. Det är hans personliga historiebeskrivning vid ett visst skede i livet och det är vad jag vet efter att ha läst romanerna. För att få en mera objektiv bild av makarna Myrdal och deras historiska betydelse för Sverige får man söka vidare i annan litteratur.
En personlig favorit i genren är Fredrik Sjöbergs porträtt av den svenska entomologen och livskonstnären René Malaise. Den korta men innehållsrika biografin finns insprängt i Sjöbergs bok Flugfällan som i sig själv spränger alla gränser. Sjöbergs bok är även en självbiografi med betraktelser över så skilda ämnen som blomflugor, samlandets psykologi, Strindberg m fl andra författare, om ärelystnad och konsten att begränsa sig.
Esther Hansen - 28 april 2012
En av mina älsklingsberättelser om Nelson Mandela är rent påhitt. Den är hämtat från Jan Guillous ”Madame Terror” och handlar om den palestinska u-båtens statsbesök i Sydafrika. Nelson Mandelas mottagande av och tal till palestinierna gör mig rörd till tårar och får mig att hoppas på en bättre värld. Det är förföriskt med skönlitterära berättelser om verkligheten. Vi minns dem ofta mycket bättre än tidningsartiklar om dagspolitiken.
Svara på kommentar
Jag blev också alldeles förförd av Flugfällan.
Hoppar nog över Mandela-historien men funderar på att prova på den nya boken om Martin Luther King av Lennart Pehrson.
Svara på kommentar
Jag väntar tills du har läst den eftersom jag ännu är så uppfyllt av Kennedy berättelsen (där King beskrivs som en nära vän till familjen)
Skriv svar
Apropå påskkrimier
Apropå påskkrimier brukar jag tänka på Nya testamentet som världens första deckare. Här finns allt: en mängd vittnen som alla sett, uppfattat och beskrivit det som hände på olika sätt. Här finns tortyr och det grymma, till synes meningslösa mördandet.
Fram för allt finns frågan om SKULDEN. Vems var skulden? Var det Judas, som med sin kyss förrådde Jesus? Var det Judiska rådet, som ville ha Jesus avrättat? Var det folkhopen som skrek: Korsfäst honom? Var det Kung Herodes fel, han som inte ville befatta sig med frågan? Eller var det Pontius Pilatus, romarnas företrädare? Han som ville två sina händer men ändå slutligen var den som dömde Jesus till döden. Var det alltså i själva verket romarnas fel? De som använde den ohyggligt grymma avrättningsmetod och mördade otaliga icke-romare på detta sätt överallt där de drog fram.
Slutligen kan man undra om inte alltihop var GUDS fel? Hade inte Gud tänkt ut det hela i förväg och hade inte Gud bestämt att det skulle gå precis så? Och vilken människa kan då sägas ha någon skuld om hen bara ingår i Guds plan (“jag följde bara order”)?
Finns det något dödsfall någonstans där inte de tankarna skymtar förbi? Inte utan anledning handlar påsken fortfarande överallt i den kristna världen om vad som hände påsken för tvåtusen år sedan i Jerusalem och varför det hände?
Esther Hansen - 4 april 2012
Barabbas (Bar Abbas) betyder faderssonen eller Guds son på hebreiska. Kan det ha varit så att Jesus i själva verket släpptes fri och aldrig hamnade på korset?
Jag hävdar att Jesus i själva verket gick ner till Massadaområdet, förenade sig med delar av hans efterföljare och gick under i en jordbävning. Detta ställer tyvärr kristendomen på kant...
Svara på kommentar
Intressant! Tack för detta!
Svara på kommentar
Vem är “jag” i litteraturen?
-Jag har en önskan inför en förestående ålderdom: Kan man få slippa vara pigg? Så skriver den drygt 40-åriga Tomas Sjödin i sin bok “Eftervärme” och jag känner mig som så ofta förr i Sjödins texter bekräftad. Äntligen någon som tänker som jag när han reflekterar över hur ofta folk säger “Huvudsaken är att man får vara frisk!”. Är det? Är det livets mening?
Jag tänker att Sjödin befinner sig i det tillstånd som sorgen är. Att han skriver under intryck av att just ha förlorat sin äldsta son och i vetskapen om att hans andra son troligen också kommer att dö.
Men jag känner inte Tomas Sjödin. Han kan vara en litterär figur med samma namn som författaren. Jag tror dock, att det han skriver handlar om honom själv. Att hans tankar kommer inifrån hans eget djup. Att hans böcker och krönikor handlar om honom och hans familj.
Jag har inte heller fått något intryck av att han skulle ta illa vid sig, när främmande människor frågar om hans barn och hur det går, tvärtom!
Men andra författare som exempelvis Merete Mazzarella och Marie Louise Ramnefalk har eftertryckligt tagit avstånd från okändas förfrågningar till det “jag” och den familj som så öppet har beskrivits i deras böcker. Vi som läst deras böcker har ju levt oss in i och engagerat oss för dessa personer som nu tillbakavisas som enbart hemmahörande inom böckernas ram. Trots den personliga jag-formen och den verkliga familjen som berättas om, är personerna onåbara utanför böckerna och vi måste så klart respektera det.
Tove Janson har skrivit en novell om en japan som ville komme och besöka henne. Han tyckte han kände henne så bra efter att ha läst hennes böcker, men tvingades till slut acceptera att det bara var i böckernas värld han fick lära känna henne.
Många människor frågar även andra författare om vad som händer sen och hur det går för t ex Kerstin Ekmans romanfigurer som inte finns i verkliga livet. Det är svårt att riktigt kunna förstå att dessa personer bara finns i böckerna och ingen annanstans.
Esther Hansen - 28 februari 2012
Jag som just läste "Jag kan se i mörkret" får verkligen hoppas att Fossum inte har mycket gemensamt med detta Jag.
Svara på kommentar
Vad tror du själv Thomas om Karin Fossum och hennes "jag"figur?
Det jaget har nog inte mycket med hennes jag att göra, utan är nog en ren fantasiprodukt skapad med eftertanke och grundläggande research.
Skriv svar
ibland kan det vara förvirrande med ett "Jag" som ligger uppenbart nära författaren men där hen säger typ "näää den är inte själbiografisk"
Svara på kommentar
Fast på sätt och vis är det ju alltid sant. Det är stor skillnad på en person fastnaglad i texten och den levande författaren som ser det hela på distans, oavsett om det är "hens" eget liv eller inte som ligger till grund för det skrivna. Exempelvis har ju Tomas Sjödin dessutom hunnit "åldras" och förändras sen han skrev "Eftervärme".
Skriv svar
Viceca Lärns inläsning av Öster om Heden
Jag har tillbringat helgen i Göteborg och Kenya i sällskap med Viveca Lärn. Som goda vänner har vi skvallrat om de färgstarka invånarna på Sten Sture gatan 24 och illusionen blir komplett när jag berättar det för min väninna Ami och hon utbrister: –Det är ju alldeles i närheten av var min mamma bodde!
In Real Life, eller på svenska: I själva verket har jag tillbringat helgen hemma och lyssnat på Viveca Lärns nyaste roman: “Öster om Heden” inläst av författaren själv. Författarinläsning är ibland precis rätt, som i det här fallet. Viveca Lärns trevliga göteborgska jargong passar ihop med texten och ger denna känsla av delaktighet och närvaro.
Romanen handlar om några invånare på samma gatuadress plus deras tobakshandlare. De känner knappast varandra men åker på en gemensam resa till Kenya efter att alla ha vunnit på postkodlotteriet. Och jag följer med:
Precis som Holger vill jag vända om redan efter mellanlandningen i Amsterdam. Jag delar hans hemlängtan. Liksom jag också vill skrika högt med författaren Martin när bussen tycks passera Karen Blixens berömda farm: –Skall vi inte ens få besöka farmen när vi är så nära och har åkt så långt?! Vid romanens abrupta slut hör man inom sig författarens underfundiga röst: Fortsätt gärna läsa/lyssna sen... Och visst kommer jag att göra det!
Ljudboken finns på Bonnier Audio och utgavs samtidigt som den tryckta romanen som är utgiven på Wahlström & Widstrands förlag januari 2012.
Esther Hansen - 16 februari 2012
Underbart målande liten minirecension! Nu blir man onekligen sugen på att lyssna på den istället för att läsa den på papper!
Svara på kommentar
Viveca Lärn är absolut en författare som tillför sina romaner mycket liv när hon läser dem själv!
Skriv svar
"The Dog Who Came In From The Cold"
Nyinkommen på mitt bibliotek är denna roman frå 2010 av Alexander McCall Smith, inläst på vacker engelska av Andrew Sachs och utgiven Hachette digital förlag.
Boken är lika trevlig som denna författares övriga produktion och en utmärkt källa för gott sällskap, avkoppling och möjlighet att träna sin engelska. Romanen är uppbyggd på samma sätt som "44 Scotland Street" fast vi här förflyttas från det brokiga myller av unga invånare i Edingborough till en finare stadsdel i London. Varje kapitel är som en liten berättelse om olika invånare i det samma vackra hus. McCall Smith berätter med sin sedvanliga humor och filosoferande över vår tids frågor på sitt älskliga sätt.
Ren njutning alltså.
Esther Hansen - 10 februari 2012
Finns den översatt till svenska? och vad heter den då?
Svara på kommentar
Titeln är en anspelning på John Le Carrés berömda spionroman: "Spionen som kom in från kylan" och Alexander McCall Smith tar sig friheten att driva med genren. Boken torde följaktligen i svensk översättning heta "Hunden som kom in från kylan". Jag har inte hittat boken på svenska, men den kommer säkert.
Skriv svar
En bok att bli glad över
Detta är bok jag blir glad av att lyssna till: Om att "gå in i väggen" när livet blivit allt mera fel och ingen väg tycks leda därifrån.
Boken handlar om en livskris som inte sluter med självmord utan blir början till något helt nytt och annorlunda. Jag tycker om att läsa om udda människor som mot alla odds hittar varandra och med sin nya gemenskap får fram nya sidor hos varandra och tillsammans finner lösningar på det som tycktes omöjligt. Boken bjuder också på överraskningar. Det är inte så helt enkelt att se hur det hela skall utveckla sig.
Katarina Ewerlöfs inläsning är som vanligt ren njutning att lyssna till. Ljudboken är utgiven på Bonnier Audio förlag.
Esther Hansen - 9 februari 2012
Tack för tipset!
Jag kommer att tänka på Fallhöjd (Nick Hornby) apropå livskris utan självmord, det låter som relativt parallella berättelser utifrån denna korta beskrivning. Påminner böckerna om varandra?
Svara på kommentar
Böckerna påminner om varandra bara så långt att livet fortsätter även där ingen fortsättning förefaller att finnas. Och udda människor som finner varandra. Liksom "Tillsammans är man mindre ensam" av Anna Gavalder
Skriv svar
Jag har hört flera som har gillat den och jag har onekligen blivit rätt sugen, måste jag säga. Den står på min att läsa- lista!
Svara på kommentar
Gick själv in i väggen för en tid sen o håller på och kämpar mig tillbaka... går sakta men säkert och skam den som ger sej.
Svara på kommentar
För mig har skönlitteraturen alltid varit ett stöd och en inspiration. Ensamma hjärtan och hemlösa hundar är som en god väninna att samtala med när livet är svårt. Ge inte upp!
Hej Heidi,
Även jag inte bara gick utan sprang in i väggen med huvudet för några år sedan så jag förstår vad d u går igenom! Håller tummarna för dig!
Skriv svar
@Boktipset på twitter rekommenderar boken till Alla Hjärtans dag. (För singlar, förmodar jag)
Svara på kommentar
Ordets makt - Hjälp den här sidan att spridas:
Oberoende litterär tidskrift
Välkommen till LitteraturMagazinet
LitteraturMagazinet är en ny redaktionell tidskrift som hade premiär januari 2012. Vi är erfarna journalister och engagerade litteraturälskare som bevakar aktuell bokutgivning på heltid. Vi publicerar dagligen nya författarintervjuer, recensioner, krönikor och debatt.
Mer på LitteraturMagazinet:
- Startsidan - Sveriges största litterära magasin
- Artiklar
- Intervjuer
- Krönikor
- Essäer
- Debatt
- Avdelningar
- Recensioner
- Aktuella bokrecensioner
- Recensioner facklitteratur
- Recensioner barnlitteratur
- Recensioner poesi
- Recensioner serier
- Listor
- LitteraturMagazinet tipsar
- LitteraturMagazinet väntar på
- Boktoppen
- Boktoppen facklitteratur
- Boktoppen barnlitteratur
- Bloggar
- Läs mer om LitteraturMagazinet och kontakta redaktionen
- Och mycket mycket mer, se vår översikt
Vill du också nå 100.000 litteraturälskande läsare? Annonsera i LitteraturMagazinet
Senaste nyheterna från Sveriges största litterära magasin
Prenumerera på LitteraturMagazinets nyhetsbrev
LitteraturMagazinet är aktiva på twitter:
Följ @LitteraturM
LitteraturMagazinets har Sveriges största facebooksida om litteratur. Gilla oss på Facebook:
Favoritböcker
Förlåtelsen
av Hanne-Vibeke Holst
Tillsammans är man mindre ensam
av Anna Gavalda
Flugfällan
av Fredrik SjöbergVill läsa
Förlåtelsen
av Hanne-Vibeke Holst
Jag ska egentligen inte jobba här
av Sara Beischer
Dikter och prosa 1954-2004
av Tomas Tranströmer
Varför vara lycklig när du kan vara normal?
av Jeanette Winterson
Sofia Hallbergs blogg
Könsroller syns även i bokomslagen
Om jag bara skriver om böcker jag gillar kan man ju få för sig att jag gillar alla. Men så är det verkligen inte.