...eller det otroligt obehagliga ordet "tjejsamla", som får mig att kräkas lite i munnen varje gång jag hör det.

Väl rutet!

”Molnen går inte att kartlägga”

ur Darling River av Sara Stridsberg

Men, molnen går bättre att kartlägga än den kritik du riktar mot Sara Stridsbergs mästerverk.

Underbart att du tar upp det har amnet, det ar bra att varna varandra om riktigt daliga bocker, sa att de slipper odsla sin tid och sitt liv pa dem! Och jag har ett exempel pa en bok som faktiskt ar sa dalig att jag far hjartklappning av ilska bara jag tanker pa den och jag funderar pa om forlaggaren som gav ut den faktistk var just lobotomerad! Mojligtvis bara galen, det ar ocksa ett alternativ. Rrrrr, bara jag tanker pa det! *andas kontrollerat* Vad skrapet heter? "Catwalk" av Georgina Newbery. Jag ar ganska nojd med min avrattning av boken som finns har;

http://www.litteraturmagazinet.se/georgina-newbery/catwalk/recension/varsta-smorja-jag-last

Hej, Sonja!

Det förvånade mig mycket att du och dina klasskamrater fick "Vill du läsa" som första läsebok i skolan. Jag - som är ungefär dubbelt så gammal som du (53) och följaktligen började skolan i mitten av det glada sextiotalet - lärde mig läsa med hjälp av bland annat denna bok. Vid fyra års ålder.

Jag fick sedan till min stora glädje börja skolan ett år tidigare än "normalt", men redan då var denna läsebok sedan flera år tillbaka utbytt mot en (i mitt tycke) tråkigare bok, med den befallande titeln "Nu ska vi läsa". Även denna hade jag dock redan stiftat bekantskap med, tack vare min tre år äldre bror. Till all lycka hade vi begåvats med en förstående mor, som redan före skolstarten försåg oss med diverse böcker av skiftande slag och även läste högt för oss dagligen – långt efter att vi själva var läskunniga. Vid sex års ålder, när mina ett år äldre klasskamrater kämpade med ABC och ljudning, var jag alltså redan en litteraturälskare av stora mått.

Och det fanns ingen chans i världen att deras tragglande skulle ha kunnat döda mitt läsintresse!

Tack och lov hade jag en klok "fröken" som LÄT mig få vara "duktig” och utnyttjade mitt läs- och kunskapsmässiga försprång genom att låta mig gå omkring i klassrummet och hjälpa mina kamrater med uppgifter av olika slag. På så sätt tilläts även jag finna glädje i lektionerna och uppleva utveckling och tillväxt.

Åratal senare, på högstadiet, fick jag problem med en skolleda som skulle komma att stå sig under resten av min ”ordinarie” skoltid - d.v.s. tills gymnasiet var slut och studentmössan tagits på, utan tillstymmelse till ljusnande framtid i sikte.

Min upplevelse av det hela var, att på lågstadiet blev man stimulerad, omhuldad, peppad – det skulle vara kul att lära och ”morötterna” var många. På mellanstadiet var det lite mer allvar, men där hade jag turen att få en ung ”magister” som insåg värdet av att förgylla skoldagarna med olika sorters kreativ verksamhet. Vi uppmuntrades att ägna oss åt teater, sång och musik, att rita och måla m.m. Men på högstadiet var det ”piskan” som gällde. Visst fanns det fina, kloka och kompetenta lärare där också, men alldeles för många var de som tycktes anse att tonåringar var ett pack som skulle bemötas med sarkasmer och hårda nypor. Det fanns inte längre någon anledning att det skulle finnas en glädje i lärandet, vi skulle ju snart vara vuxna och det var fanimej på tiden att vi lärde oss att livet inte är en lek. Vi skulle in i fållan.

MEN jag tappade aldrig min lust att LÄSA. Och kan du gissa vad jag tror det beror på?

Jo, såhär är det: Du skriver i din presentation att för dig är det fakta, biografier och teoriböcker som gäller. Gott så, jag gillar också sådant. Men för mig är skönlitteraturen alls inte något slags ”hittepå” utan substans och relevans - den är ett sätt att såväl koppla av från verkligheten som att få en större förståelse för densamma. För även i ”lättare” genrer såsom deckare, skräck, kärleksromaner och SF finns gott om utrymme för till exempel samhälls- och samtidsskildringar, historiska inslag, insyn i andra kulturer, globala frågor, levnadsteckningar, (om än i fiktiv form) samt dilemmafrågor och existentiella funderingar.

Eftersom författare gärna tar chansen att – i skönlitterärt förpackad form - dela med sig av sina egna livserfarenheter, kunskaper inom diverse intresseområden, ideologiska och allmänmänskliga tankegångar et.c., får jag möjlighet att vidga mina vyer och min förståelse för andras liv och världar.

Och som en liten bonus får jag också en större förståelse för mig själv.

Sonja!

Jag blir både förskräckt och förbannad när jag läser om din ilska, över lästräningen, när du gick i åk 1.

Naturligtvis var det helt fel, ja alldeles galet!

Jag kan försäkra dig till 100% att det går helt annorlunda till nu för tiden.Varje barn diagnosti-seras redan i F klass och när man börjar år 1 möts varje barn på sin nivå vad gäller läsutveckling. De flesta lärare år 1 har överhuvud taget ingen gemensam läsebok. Möjligen har man en läsebok med samma bilder i alla böcker men tre varianter på textens svårighetsgrad.

Nej, nu förtiden flödar klassrummen av härliga,roliga färggranna småböcker i alla möjliga svårighetsgrader på texten, där barnen själva får välja vilken bok man vill läsa i och ha läsläxa i.Skolbiblioteken köper in roliga,hemska,sorgliga och spännande böcker i alla svårighetsgrader. Dit strömmar barnen för att låna och läsa. Kolla in de lättlästa böckerna om Noa eller Rolf eller barnen i riddarborgen.Eller de stolliga böckerna om Elak och Pucko,böcker för de som läser nästan flytande.Bokhandlarn och biblioteken svämmar över av 100-tals boktitlar som tilltalar barn och som de läser med glädje.

Nej, glöm din förtret Sonja! Sprid inte vidare sådant som hände förr, som tyvärr kan uppfattas gälla än idag.

Idag finns ett stort urval underbara böcker,för alla som går i år 1,där man får välja bok på sin egen nivå!

Minns den där boken om Tor och Karo och den var verkligen skittråkig! Däremot tyckte jag inte alls att det var plågsamt att höra klasskamrater läsa, oavsett hur det lät. Tror nog snarare det var de som hade problem med läsningen som plågades och jag undrar hur det blev med deras läslust sen. Det är nog större risk att man dödar läslusten hos barnen som har svårigheter, än hos de som har lätt för läsningen. För de senare ser nog ofta själva till att hitta annat att läsa på fritiden.

Jag var oxå tidig med läsning och en hittade jag HC Anderssons samlade i bokhyllan när jag låg sjuk. Jag valde ut den kortaste historien och stavade mig igenom den, 1½ sida. Jag fattade inte riktigt så jag frågade barnflickan vad en butteljals är. Sen fattade och inga lärare i världen har lyckats stoppa den f.d. nästan femårige killen från att läsa. Buteljhalsen hette historien.

Hejsan,

Men oj vad mycket lesna minnen. Tur att det ser annorlunda ut i skolorna idag. Hos oss har vi nivåanpassade läseböcker och tillgång till ett skolbibliotek. Vi läser så det sprutar och har jättekul!

Visst kan man döda barns läslust genom att ge dem tråkiga texter att läsa. barn är olika och har olika intressen. Det borde vara alla barns rätt att få lästräningsböcker som är individuellt anpassade. En lösning stavas duktiga skolbibliotekarier.

Sonja, jag håller med dig, jag har liknande erfarenheter själv. Jag gav dock inte upp, utan läste desto mera hemma, på egen hand, vad jag kom över. Konstigt nog var det lite skamfyllt också, att vara så brådmogen vad gäller läsning. Jag var flitig besökare på biblan och ibland fick jag kommentarer som "var den bra?" när jag lånat något som jag uppenbart var för liten för. Ändå kämpade jag alltid igenom mig alla böcker jag påbörjade, för jag hade läst en gång att man alltid ska det! Och jag var så lydig/korkad, så jag gjorde verkligen det! Jag läste alla bokrecensioner jag såg, var som helst! Och lånade sedan de böcker som verkade intressanta, eller om det stod att den var bra, läs den osv! Och fattade inte alltid om det var en vuxenbok eller inte :-) Men hoppas inte du blivit avskräckt från att läsa nu i alla fall! Jag håller med dig om att man kunnat göra på annat sätt i skolan, numera får inte barnen läsa högt alls på det viset.

Jag har svårt att tro att en redan befintlig läslust "dödas" av att höra andra kämpa med stavelsena. Det kan snarare gagna den försigkomna, som kan träna på korrekturläsning under tiden. Du kunde ju också ha smugit med en biologibok bakom bänklocket: mjältbrand smittar inte via trumhinnorna. Valet av lämplig litteratur för nybörjarna kan inte vara lätt. Bäst vore väl att fortsätta låta de enfaldiga stackarna traggla om Tor och ge den sjuåriga läsareliten tillgång till skolbiblioteket, eller varför inte Universitetsbiblioteket direkt? (Fan! nu fick jag tarmvred!)

Som tur var låg jag på sjukhus när de andra lärde sig läsa i skolan, jag låg där i över en termin och kom hem med högre läshastighet och läsförståelse än de som varit utsatta för pedagogisk hjälp.

Detta var på 50-talet.

Det måste varit otroligt längesen du gick i skolan....

Just nu kan jag meddela att Sveriges förstaklassare ljudar sig igenom Moa och Mille. En storartad uppvisning i varenda fördom som finns, varenda en ska tydligen bankas in i ungarna tillsammans med språket. Vi har småkillarna som slpr rekort i nakna tjejer i omklädningsrummet, det är tjejen i sjal som är sötare utan och som inte får gå på fest. De vanligast förekommande orden i de första kapitlen: Ful samt dum.

Fy fan.

Skolan ska inte bara slå sig för bröstet och skylla brister i kunskaper på föräldrarna! Mina barns lust att läsa och skriva har många gånger hindrats av just skolan, det ska vara fina bokstäver hit och punkter dit och det roliga skrivandet har de gjort på fritiden då de skrivit brev i massor, "böcker" osv osv Det har producerats i MASSOR!! På fritiden kommer friheten att skriva som man vill och läsa det man vill, om de så må vara Bamse. Vet inte hur skolan kan fånga upp denna lust men nåt borde de kunna hitta på!

Sonja, det du berättar är precis vad jag gick igenom på 1940-talet. Trodde att pedagogiken hade kommit längre än så. Men det har den nog fast inte överallt. Själv använde jag LTG-metoden på 70-talet när jag var klasslärare. En fri pedagogik. Men min läslust dog ändå aldrig! Jag tog igen läsningen hemma, i min morfars bibliotek...

Skolan tvingar å andra sidan barnen att skriva gräsligt mycket SKIT också, det finns alla gånger risk att kväva skrivlusten på samma sätt.

För mig är det enbart ett sätt att skjuta upp det som ska göras. Men för somliga verkar det ju funka...

Hmm...Säffle?

de försökte ju verkligen välja en bild där de ser så fint och trevligt ut att ha sjuka barn! men vem lurar de???

Haha! Du är grym!

det får man se i affärn, kan bli lite allt möjligt, men svårt att inte komma hem med nåt även om man försöker :-)

Haha! tur att nån tänker på den som stapla de där pyramiderna!!

lol! <3

Jag är skeptisk, för att citera Stefan Sauk.

Undra vem som köper den där boken. Vem tusan identifierar sig med det där omslaget - och samtidigt är en sådan som liksom går och köper böcker om det?

Jaaaaa! Brisby och nimh! Vilka minnen som vacks till liv, läskiga och sen länge glömda. Men nu när du hjälpt mig dra fram dem i ljuset så minns jag hur bra jag tyckte filmen var. Undrar om den går att få tag i...

Han liknar en säl oxå. En gråsäl. Men yummi ... nej ... :)

På pricken!

Jag håller med Thomas, det låter som om det skulle kunna föra naturljud till ytterligare nivåer! :-)

Säg bäää! [vilket j-a nummer är fårskrället nu då ... 143 ...]

– Bäää! sådär ja.

Ett klart Måste ha! Jag har själv har alltid drömt om att få höra en dagmask sjunga om våren.

Coola pappor? Coola mammor? Och så vi ocoola mammor och pappor?

Hahaha!!!