Hoffmann - den magiska realismens fader
I söndags, den 16 februari, var det en intressant understreckare i Svenska Dagbladet. Akademiledamoten Kjell Espmark skrev om E T A Hoffmann och hur dennes magiska realism föddes i Dresden 1813. Den mångsidige författaren – dirigent, tonsättare, musikkritiker, karikatyrtecknare, sagoberättare – låter det mirakulösa och det verkliga rymmas i ett nytt litterärt program. Det konkretiseras i berättelsen ”Den gyllene krukan” som får underrubriken ”En saga ur den nya tiden”. Den nya tiden är en kontrasternas tid. På väg till Operan och Mozarts ”Trollflöjten” passerar Hoffmann en likvagn där armar och ben sticker ut under skynket. Preussen, Ryssland och Österrike krigade mot Napoleon.
Hoffmanns förening av det fantastiska och det realistiska har fått sina efterföljare. Nikolaj Gogols ”Petersburgsnoveller” från 1835 ansågs vara genombrottet för den ryska realismen, men Gogol var inte bara realist. I hans berömda novell ”Näsan” lämnar näsan sin ägare och lever sitt eget liv. I Sverige tog bland andra Carl Jonas Love Almqvist och Selma Lagerlöf intryck.
På Dramatens scen spelas nu Michail Bulgakovs ”Mästaren och Margarita”. När djävulen iscensätter ett övernaturligt spektakel mitt i det sovjetiska Moskva är det helt i Hoffmanns anda. (Jag har bloggat om pjäsen.)
Min bekantskap med Hoffmann begränsar sig till novellen ”Sandmannen”, men det är en läsning som har stannat kvar. Det är en oerhört rik berättelse med många uttolkningsmöjligheter. Nathanael är rädd för Sandmannen som på natten kommer och tar barnens ögon om de inte ville sova och matar sina ungar med dem. Så hade hans barnvakt berättat. När han ligger till sängs hör han fotsteg och röster från sin fars rum. Han smygtittar och får se fadern och Coppelius, en man som varit elak mot Nathanael, utföra alkemiska experiment. Ögon, ögon! ropar Coppelius. Nathanael svimmar av skräck.
Vid ett av männens experiment sker det en explosion, och pappan dör. För Nathanel är Coppelius den skyldige.
Nathanael flyttar hemifrån för att studera. Från sitt rum kan han se in till sin professor och dennes vackra dotter Olimpia. På en fest dansar han med henne. Han är förtrollad fast Olimpia är fåordig. Andra som är där tycker att hon är ovanligt stel. Förhållandet till Klara på hemorten som Nathanael lovat bort sig till skadas av hans besatthet i Olimpia. Under tiden har också hans nerver satts på prov av en Coppola som först velat sälja en kikare, sedan ögon – glasögon.
En dag hör Nathanael oväsen från sin professors bostad. Där strider Coppelius och professor Spalanzani handgripligen om Olimpia. Coppelius bär iväg med henne. Då faller ögonen ur. Nathanael förstår att hon är en automat och blir galen. Slutet är dramatiskt.
Det är inte lätt att veta vad som utspelas i verkligheten och vad som rör sig i Nathanaels psyke. Med stark inbillningskraft och vilja kan han se och uppleva fantastiska saker. Hans nerver spelar också in. Hans skräck misstolkar det som händer. Men till slut går han – som det verkar – över gränsen och tappar kontrollen helt. En sådan psykologisk tolkning är rimlig. Kärleken till Klara hör också dit. Hon står för förnuftet och vill tala Nathanael till rätta. Själv är han en så lättpåverkad man att han till och med låter sig duperas av konstgjorda ögon på en konstgjord människa.
Sigmund Freud har analyserat ”Sandmannen” och gjort en tolkning med kastrationssymbolik som är svår att hänga med i. Det skulle finnas ett utbytesförhållande mellan öga och manligt könsorgan i drömmar och fantasier. Trams som det mesta freudianska, enligt min mening.
Men läs själva! Hoffmann är en mästare i att vrida om vår verklighetsuppfattning. Jag är djupt fascinerad. ”Sandmannen” är en berättelse jag inte glömmer.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #magisk realism #novell
Edith Södergran, poet för en ny kvinna
Det är hundra år sedan den finlandssvenska poeten Edith Södergran dog. Hon var sjuk i tuberkulos och blev bara 31 år gammal. Agneta Rahikainen har forskat om Södergran i många år och skrivit flera böcker om henne. Finska Schildts & Söderströms ger nu ut “Edith Södergran. Stjärnfångerskan” som är en förkortad version av Rahikainens omfattande biograf från 2014, “Kampen om Edith”.
När Edith Södergran föddes 1892 var Finland ett storfurstendöme inom det ryska riket. Södergran växte upp i Sankt Petersburg, den dåvarande ryska huvudstaden, som var Europas fjärde största stad. Hon levde i en flerspråkig miljö och växlade mellan svenska, tyska, franska, engelska, finska och ryska. Hon valde modersmålet för sin diktning. Svenskan var hennes känslas språk, men det var det enda som hon inte fått någon undervisning i.
Hon förberedde sin debut med “Dikter” 1915 genom att skaffa sig svenskspråkiga litterära kontakter i Helsingfors. Dikterna fanns samlade i hennes berömda vaxdukshäfte. Vid 16 års ålder diagnosticerades Södergran med lungsot, och då började hennes sanatorievistelser i Finland och Schweiz. Där fick hon och andra författare konstnärlig och intellektuell näring genom diverse kulturella evenemang och samtal med övriga patienter.
Bara det faktum att Södergran skrev på fri vers väckte uppseende. Några recensenter menade att hennes dikter saknade förnuft, de var “rena vansinnet” och blev kallade “dårdikter”. Men dessa epitet kom från vanliga journalister. Författare och kritiker beskrev henne som en djärv och originell skald. Det var en symbolisk och futuristisk lyrik med musikalisk träffsäkerhet. Ungefär så lät det.
En ny kvinna introducerades, som i dikten “Vierge moderne”: “Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum / Jag är ett barn, en page och ett djärvt beslut”. I debutsamlingen handlar det också om kärleksmöten som leder till besvikelse. I “Dagen svalnar” finns de ofta citerade orden “Du sökte en blomma / och fann en frukt. / Du sökte en källa / och fann ett hav. / Du sökte en kvinna / och fann en själ - /du är besviken.”
Södergran och modern hade flyttat hem till Raviola långt före ryska revolutionen 1917, men deras ekonomi förändrades dramatiskt då deras ryska och ukrainska aktier förlorade sitt värde. Det finska inbördeskriget gjorde inte läget bättre.
Under sitt diktarliv växlade Södergran stilar mellan symbolism, expressionism och naturlyrik och lät sig inspireras av olika författare och filosofer som Nietzsche och antroposofen Rudolf Steiner. Hon var krävande som vän. Hon förväntade sig till exempel att väninnan Hagar Olsson skulle vara lika entusiastisk inför varje växling. Hon beklagade sig över att Hagar skrev för sällan och inte besökte henne tillräckligt ofta. Hon förärade väninnan en ärvd ring som ett bevis för deras systerskap och för att binda dem närmare varandra. Och faktiskt fick Hagar Olsson med sig systerringen i graven 1978.
Avdelning: Fakta Taggar: #lyrik #biografi
Kommentera
IB, en smutsig affär
För femtio år sedan, 1973, avslöjade journalisterna Jan Guillou och Peter Bratt den hemliga spionbyrån IB i artiklar i vänstertidningen Folket i Bild/Kulturfront. I januari året därpå dömdes de båda tillsammans med visselblåsaren Håkan Isacson till ett års fängelse vardera. Det blev ett brottmål i stället för ett tryckfrihetsmål. Den dåvarande socialdemokratiska regeringen har senare kritiserats för att inte de inte försökte få JK att ta upp det som ett sådant.
Guillou, Bratt och Isacson anklagades för att ha haft ett indirekt uppsåt att gå främmande makt tillhanda, och ÖB menade att avslöjandet varit till men för landets försvar. Anna-Lena Lodenius ger oss i “Spionjakt i folkhemmet. Ett halvsekel med IB-affären” en god, detaljerad och väldokumenterad genomgång.
Avdelning: Fakta Taggar: #spionage #åsiktsregistrering #journalistik
Kommentera
Jörn Donners änka rotar i lådorna
Jag känner mig tom när jag slår igen Philip Teirs bok “J & B. Scener ur ett skenäktenskap”. Det handlar om Jörn Donners och Bitte Westerlunds äktenskap. Inget ont om författaren. Han har gjort sitt bästa utifrån intervjuer och arkivmaterial. Men vad jag får ut av läsningen är skvaller – sant förvisso - kring en provokativ person.
Finlandssvenska Jörn Donner, som dog för några år sedan, var i sitt tredje äktenskap gift med den betydligt yngre Bitte. Han hade tre söner tidigare, och med Bitte blev han far till ytterligare två. Donner var författare och filmproducent – fick en Oscar för “Fanny och Alexander” - och sedermera politiker i den finska riksdagen och Europaparlamentet. För svenskar i min ålder var han en bullrig person som satt och rökte och drack whisky i svensk tv. Favoritsorten var den simpla J & B. Den kan hänföras till titeln på boken men också till initialerna i makarnas förnamn.
Jörn Donner hade många kvinnor. Han brände upp brev, men många mejl fanns kvar efter hans bortgång. Änkan Bitte har blivit besatt av att forska kring hans otrohet. Hon kan inte sluta att rota i lådorna, skriver Teir. Donners stora hemlighet var en kvinna – ej nämnd vid namn – bosatt i Sverige som han upprätthöll en relation med i 50 år, ända fram till sin död. Vi har väl knullat i varje svensk stad, skrev han till henne. När han låg på sin dödsbädd undanbad han sig besök av familjen den dag, då han hade kallat till sig sin svenska kärlek. Hon dök också upp vid hans sida.
Vi får emellertid veta att Donner var oromantisk och en dålig älskare. Han hoppade över förspelet. Det vittnar några kvinnor om. Äktenskapet med Bitte kallade han för ett konvenansäktenskap, eftersom de gifte sig av praktiska och ekonomiska skäl när han blev utnämnd till finsk generalkonsul i Los Angeles. Där fick hustrun användning för sin imponerande förmåga att föra samman människor.
Det blir förstås övervägande “J” i “J & B”. Det är det som hustrun och Philip Teir får fram om honom som är ämnet för boken. Men ett antal familjefoton finns med. Läsaren undrar hur Bitte Westerlund har kunnat hålla ut i den form av äktenskap som de hade. Redan innan hon fyllde 40 var deras sexliv på sparlåga. En väninna till Bitte menar att makarna hade samma typ av temperament. De var burdusa båda två, och det fanns något provocerande även i hustrun. För den unga Bitte innebar förhållandet med Donner att den stora världen öppnades.
Jag tycker synd om författaren som lagt ned så mycket arbete på en välskriven bok. Innan Philip Teir hunnit avsluta projektet ger Bitte en intervju i Hufvudstadsbladet som avslöjar vad de kommit fram till. Det var inte så det var tänkt, konstaterar han.
Avdelning: Fakta Taggar: #sjjälvbiografi
Kommentera
Israel och Palestina - en olöslig konflikt
I dagarna hör vi talas om israeliska militärens raider in på den ockuperade Västbanken. Människor dör och skadas. Konflikten mellan Israel och Palestina förefaller olöslig. Den nuvarande regeringen med premiärminister Benjamin Netanyahu är den mest högerextrema som funnits i landets historia. Det skriver Ingmar Karlsson i boken “Folket som inte fick finnas. Palestiniernas historia”. Han har gett ut flera böcker om Mellanöstern och varit bosatt i bland annat Turkiet och Syrien i egenskap av diplomat.
Karlsson tecknar bakgrunden till dagens situation. Han börjar med Bibeln, utifrån vilken man kan konstatera att Israel var en enhetlig stat bara under 70 år, cirka 1000 år f Kr. Efter Osmanska rikets fall efter första världskriget delade Frankrike och Storbritannien upp arabvärlden emellan sig. Palestina blev ett brittiskt protektorat, och man tillät judar att bosätta sig där.
Den judiska nationalismen, sionismen, fick efterhand allt större betydelse. 1948, efter andra världskriget och Förintelsen, utropade staten Israel sin självständighet. Det ledde till våldshandlingar från båda sidor. Palestinier drevs från sina hem. I och med sexdagarskriget 1967 lade Israel under sig Gaza och Västbanken.
Ingmar Karlsson tar upp otaliga förhandlingsturer och dokument som jag inte kan sammanfatta här. Geografiska namn, personer och årtal surrar i mitt huvud. Författaren borde ha underlättat för läsaren, sorterat materialet och hållit linjerna tydligare i sin framställning.
Efter självständighetsförklaringen och oroligheterna som följde utsågs Folke Bernadotte till FN:s medlare. I en rapport skrev han att gränserna borde dras mer rättvist mellan Israel och Palestina. Dagen efter publiceringen blev han skjuten till döds i Jerusalem. Den judiska Sternligan var förövarna. Dess ledare Yitzhak Shamir blev Israels premiärminister på 1980-talet.
I dag bor tio procent av Israels judiska befolkning på ockuperad mark. Bosättarna på Västbanken har alla rättigheter men inga skyldigheter. Vägar kors och tvärs delar upp de palestinska områdena, vilket leder till förnedrande kontroller och orimligt långa resor.
USA:s tidigare president Jimmy Carter gav 2007 ut boken “Palestine: peace not apartheid” som fick hård kritik. Nu, “30 år efter de avtal som skulle bereda väg för en tvåstatslösning, går den israeliska ockupationspolitiken i många avseenden längre än vad apartheidregimen i Sydafrika gjorde”. Det menar Ingmar Karlsson. “Palestinier kan göras hemlösa och fördrivas om någon familjemedlem misstänks för terrorverksamhet. Israels förstörelse av palestinska hem i stor skala, utplåningen av jordbruksmark, plötsliga militära angrepp och riktade mord på palestinier överskrider med råge liknande metoder i Sydafrika under apartheid.”
Avdelning: Fakta
Kommentera
"Alldeles för snygg för att sitta i rullstol"
Annika Taesler är journalist, skriver böcker och arbetar med att påverka politiker i funktionsfrågor. När hon var 24 år skenade hennes häst, hon bröt nacken och blev totalförlamad.
I nyutkomna “Krymplingskortet” skriver hon om hur hon efter olyckan höll fast vid den hon var med sin pojkvän, sina intressen, sin musiksmak och sina vänner. Men för omgivningen hade hon blivit en helt annan. En rullstol är inte ett karaktärsdrag, men med den hade hon fått en ny identitet som visade sig ha stor betydelse för såväl sociala, kulturella som politiska delar av livet. På en fest får hon den tvetydiga komplimangen att hon är alldeles för snygg för att sitta i rullstol.
Funktionsnedsättning tillhör en av de lagstadgade diskrimineringsgrunderna. Det finns betydligt fler av de individerna än till exempel homosexuella, skriver Taesler. Ändå är funkofobi ett nästan helt okänt begrepp, trots att det finns med i Svenska Akademiens ordlista. När hon skriver ordet gör Word röda streck under.
Som grupp står de med funktionsnedsättning längst bort från arbetsmarknaden och har lägst inkomst av alla i befolkningen. Dagens Nyheter publicerade 2017 en undersökning, där 18 procent av befolkningen uppger att de inte kunde tänka sig att arbeta tillsammans med en person som har funktionsnedsättning. Ytterligare 14 procent kände sig osäkra.
När Annika Taesler blir med barn frågar läkaren om det verkligen var genomtänkt. Men barnmorskan betraktade det som en vanlig graviditet. Det kändes för Taesler som att landa på en sammetskudde. Många rullstolsburna mödrar har blivit orosanmälda till socialtjänsten redan på BB. Författaren och hennes man slapp detta. Men som gift par med högskoleutbildningar, hus i ett medelklassområde och ett stort socialt nätverk var de nog ganska ensamma om att över huvud taget ha blivit ifrågasatta.
Taesler skriver engagerat och upprört om neddragningen av den personliga assistansen. Detta har gått så långt som till att människor tagit sitt liv. Många, som Taesler själv, överlever inte utan någon vid sin sida. Hon understryker att vi alla kan hamna i den situationen. För människor med funktionsnedsättning förväxlas medborgerliga rättigheter med välgörenhet som man kan ta till om det finns utrymme. Om dödshjälpsdebatten skriver hon att den borde skjutas upp tills hjälpen att leva ett värdigt liv kan garanteras.
I “Krymplingskortet” kan vi också läsa om hur personer med funktionsnedsättning skildras i medierna. Taesler önskar sig en film, där de får vara människor i sin egen rätt utan att den avvikande kroppen poängteras.
Boken är tung att läsa. Men den ger mig kunskap som jag inte hade tidigare. Den förmedlar också viktiga erfarenheter som författaren gjort efter olyckan och som kan vara till nytta för andra.
Jag har i alla fall ett ljust minne av ett avsnitt i boken. Det är där Taesler beskriver umgänget med sonen, hur hon lyckats använda assistenterna just som sina armar och ben. Sonen vänder sig till henne: “Mamma, kan du knäppa min jacka?” Då får assistenten vara petnoga med att inte bryta moderns och sonens ögonkontakt när hen drar upp dragkedjan. Snabbare än någon annan insåg han att kombinationen moderns röst och någon annans händer var fullt naturlig.
Avdelning: Fakta Taggar: #funktionsnedsättning #rullstol
Kommentera
"Förberedelse är en kärlekshandling"
Jonas Ahlforn är präst och instruktör i Civilförsvarsförbundet. I “Prepperprästens beredskapsbok” lär han oss hur vi överlever vid samhällskriser och hur vi kan hjälpa andra. Efter att man sett om sina egna basala behov handlar det om att rikta in sig på sårbara personer. Man vinner mycket på att forma gemenskaper som underlättar praktiska bestyr. Medlemmar i en grupp kan också ge varandra hopp.
Mottot till Ahlforns bok är ett citat från förlossningsläkare Igor Tjermak i Kiev den 2 april 2022: “Det viktigaste är att överleva, att hjälpa andra och att göra gott”.
Vårt samhälle är väldigt känsligt för elavbrott. Nu pågår något som kan kallas för energikris, och vi kan förvänta oss planerade avbrott i elförsörjningen. Tidigare i år var jag med om att elen försvann på Södermalm i Stockholm. Det varade över en timma, och jag visste inte när strömmen skulle komma tillbaka. Ahlforns skriver att man bör ha en beredskap för minst en vecka i sådana fall.
Fem grundbehov behöver tillgodoses i en kris: information, vatten, mat, värme och sömn. Här ger oss författaren många viktiga tips. Första delen av hans bok är praktiskt inriktad. Den andra delen handlar om samarbete i en kris och blir lite mer teoretisk. Det handlar om ledning och gruppstrukturer bland annat. Symbolhandlingar är viktiga, skriver Ahlforn. Det kan vara att samlas för bönegudstjänst i en kyrka, men de kan också äga rum i andra sammanhang.
Skaffa gärna “Prepperprästens beredskapsbok”! Den har ett behändigt hundrasidigt format med inbyggda frågor som hjälper oss att kolla upp att vi har det viktigaste. Andra delar kan ägnas mer uppmärksamhet när krisen redan är här.
Avdelning: Fakta
Kommentera
Det gäller att välja livet
I april 2022 fick Stockholm en ny bokhandel. Hornstulls bokhandel innehas av Kristian Borg som sedan 2007 driver förlaget Verbal. Igår presenterades höstens böcker. Hornstulls bibliotek gav oss tillgång till den stora innergården som annars bara är öppen för företagen som håller hus där. Lite störningar blev det av Brommaflyget och några envetna kråkor som kanske fått nys om det tilltugg som serverades. Men mest var det skönt att sitta ute i den ljumma augustikvällen.
Joakim Medin som skulle talat om sin bok “Amanda. Min dotters resa till IS” hade tyvärr testat positivt för covid. Det hade varit intressant att höra honom.
Men författaren Beata Hansson och Vesna Prekopic, kulturskribent och tidigare skolledare, fanns på scenen. De har också skrivit om ett brännande ämne. I “Papporna, sönerna och våldet” ger de fädernas perspektiv på gängbrottsligheten.
Avdelning: Fakta
Kommentera
Två kriser att hantera
Jag har läst Åsa Linderborg, “Året med tretton månader” som finns i pocket. Hon har alltid skrivit dagbok. Denna är förstås lite putsad på sedan hon förstod att innehållet kunde vara värt en publicering. Det handlar en hel del om metoo. Åsa Linderborg som är kulturchef på Aftonbladet fylls av svåra skuldkänslor när Stadsteaterns chef Benny Fredriksson begår självmord. Hon hade gått hårt åt honom i tidningen men minns inte själv det värsta hon skrivit. Det var en hektisk tid, då alla skulle vara med på tåget eller kanske snarare i drevet.
Avdelning: Fakta Taggar: #dagbok #metoo #medier #vänstern
Kommentera
Två skrivande advokater
Kanske såg ni som jag tv-serien “Försvarsadvokaterna” som gick för ett antal år sedan. Det är också namnet på den advokatbyrå som Johan Eriksson startade. Han har i år kommit ut med boken “I rättvisans tjänst”. I den får vi inblick i hans arbete. Verkligheten har omarbetats en del, så vi inte ska kunna identifiera de inblandade. Vi får möta återfallsförbrytare,
Avdelning: Fakta Taggar: #brott #straff
Kommentera
Man betyder inte man
Det är nu ganska vanligt att genusmedvetna skribenter använder sig av pronomenet ”en” i stället för ”man”. Deras strävan är att göra språket könsneutralt. Men pronomenet ”man” är inte samma ord som substantivet ”man”.
Lars Melin och Mikael Parkvall, författare till boken ”Laddade ord. En bok om tankens makt över språket” är kritiska till det omvända: språkets makt över tanken. Majoritetsspråken i till exempel Iran och Turkiet har könsneutrala pronomen. Hur ser samhällena ut där? De är rätt så patriarkala, eller hur?
Det handlar också om att ”man” och ”man” hör till olika ordklasser. Då kan det inte vara samma ord. Att vara för något är inte heller samma som en för på en båt. Det finns många ord som ser likadana ut och uttalas lika men har olika betydelser.
På urgermanska har ”man” troligen också varit liktydigt med människa, precis som i engelskan i dag. I en del svenska dialekter syftar människa rentav specifikt på kvinnor. ”Det kom en karl och en mänska på vägen” kunde min gammelmormor i Östergötland säga.
Avdelning: Fakta Taggar: #könsneutrala pronomen
Kommentera
"Det uppochnedvända riket"
Jesus budskap var revolutionärt, dock inte i den meningen att han gjorde anspråk på världslig makt. I ”Det uppochnedvända riket” reder sociologen och forskaren i teologi Donald B. Kraybill ut vad det handlar om. Underrubriken är ”Jesus alternativ till korrumperad politik, tom religion och orättfärdig ekonomi”.
Det andliga och det sociala är oupplösligt sammanvävt i berättelsen om Jesus. Jesus for ut mot de skriftlärda och fariséerna, för att de hade lagt på människorna för tunga bördor. Jesus var heltigenom judisk och höll sig till Torah, de fem Moseböckerna. Men utöver den skriftliga Torah hade en muntlig utvecklats som innehöll en häpnadsväckande detaljreglering av mänskligt leverne. I evangelierna finns till exempel återgett hur Jesus bröt mot sabbatsbudet. Lärjungarna vandrade för långt, skalade av korn som de plockat längs vägen, och dessutom gjorde Jesus helande gärningar på sabbaten.
I den muntliga traditionen fanns också många regler om renhet och orenhet och åtskiljande av de orena människorna från de rena. Jesus umgicks med de orena. Han samtalade med en samarisk kvinna som tillhörde en oren variant av judendomen. Han bjöd in tullindrivaren Sackaios till sitt hus. Han hade bordsgemenskap med syndare och utstötta. Så tydliggör Jesus att det nya riket välkomnar alla, oavsett status eller fromhet. Äkta rening sker när välvilliga handlingar flödar fram av hjärtat.
I en våldsam upprorisk handling sanerade Jesus templet. Han jagade ut handlarna och vände upp och ned på penningväxlarnas bord. Han protesterade mot hanteringen av djuroffer och förebådade en ny tid då både jude och hedning, ren och oren kunde få ta emot förlåtelsen utan blodstänk och offerlukt.
Evangelierna innehåller inte ett komplett system med en formell etik för varje tänkbar situation, skriver Kraybill. Men Jesus erbjuder oss en vision om det rätta och det goda för våra personliga och kollektiva liv.
Avdelning: Fakta Taggar: #teologi
Kommentera
Från mobbad till världsberömd
Jag har läst Malena Ernmans bok om en familj i kris. Den första upplagan var skriven innan dottern Greta Thunberg började skolstrejka för klimatet. Nu finns en andra upplaga i pocket som tar med Gretas första tid på Mynttorget.
Avdelning: Fakta Taggar: #funktionsvariationer #klimataktivism
Kommentera
Människan och medvetandet
Den brittiske teologen Rowan Williams nyutkomna ”Vara människa” är den tredje boken i en triologi. De tidigare har titlarna ”Vara kristen” och ”Vara lärjunge”. De är tunna volymer om centrala begrepp. Med den aktuella boken tränger Williams in i svåra filosofiska spörsmål. Men han kopplar också dem till den kristna tron. Alla tre böckerna bygger på föreläsningar som han hållit.
Avdelning: Fakta Taggar: #filosofi
Kommentera
Engagemang, kärlek och smärta
Så mycket hon kämpar, både för en bättre värld och för sitt eget liv! Jag har läst Gunhild A. Stordalens historia ”Den stora bilden”, berättad för Jonas Forsang. Där varvas skildringen av hennes globala engagemang med personliga scener, där hon tampas med sjukdom och smärta. Hela tiden med en kärleksfull make vid sin sida.
Avdelning: Fakta Taggar: #EAT
Kommentera
Hur ska vi läsa Lukasevangeliet?
På bokmässan ska Lennart Thörn tala om Lukasevangeliet utifrån sin bok ”Ordets tillblivelse” som kom förra året. Den ingår i serien Nya testamentets budskap (NTB) som kommer ut på Libris förlag. Meningen med NTB är att klargöra bibelordets bakgrund och sammanhang i historien och i Bibeln. Man vill också peka framåt mot vår tid och vilken betydelse evangelietexterna kan få här och nu.
Lukas är det längsta evangeliet. Tillsammans med Apostlagärningarna som har samma författare utgör det mer än en fjärdedel av Nya testamentet. Lukasevangeliet är känt för ”julevangeliet”, de många liknelserna och Jesu möten med de marginaliserade i samhället. Lukasevangeliet skapar en berättelse av den ursprungliga ögonvittnestraditionen. Det har formen av en antik biografi med ett livsförlopp från Jesu födelse till hans död.
Jag dyker ner i Lennart Thörns läsning av Lukas 10:38-42. Evangelisten är ensam om att skildra situationen då Jesus befinner sig hos systrarna Marta och Maria i Betania.
Avdelning: Fakta Taggar: #Bibeln #bokmässan2018
Kommentera
I morgon Augustgala
I morgon den 27 november är det Augustgala i Stockholms konserthus. I år har jag läst två av de nominerade böckerna. Isabelle Ståhls ”Just nu är jag här” som är nominerad i den skönlitterära klassen skrev jag om häromsistens. Det är en samtidsroman om en ung kvinna med svag närvarokänsla och otydlig moralisk kompass.
Nu har jag också läst Heidi Frieds ”Frågor jag fått om Förintelsen” som är nominerad i fackboksklassen. Det är en diametralt annorlunda bok vars yttersta syfte är att det som hände i Tyskland på 1930-talet och under andra världskriget aldrig ska hända igen. Det handlar om moral i allra högsta grad.
Avdelning: Fakta Taggar: #Augustpriset #Förintelsen
Kommentera
För ett rättvisare samhälle
Den kristna arbetarförfattaren Vibeke Olsson är en av mina favoriter. Förutom några fristående böcker har jag läst hennes romaner om de första kristna i Rom. Jag har också följt sågverksflickan Brickens uppväxt i Svartvik söder om Sundsvall. (Bilden visar industriminnet Svartvik.) När jag recenserade ”Glödens färger”, den senaste i serien, trodde jag att det skulle bli den sista. Det berodde på att författaren där så väl kopplade ihop nuet med det förflutna från de tidigare volymerna. Men det var ingen sammanfattning som jag trodde.
Avdelning: Fakta Taggar: #industrialismen #sågverk #arbetarkamp
Kommentera
