Novell:"De där vakande hökögonen, ständigt frågande..." - LitteraturMagazinet

Novell:"De där vakande hökögonen, ständigt frågande..."

Årets debutant 2014: Finalist i novelltävlingen

Novell:"De där vakande hökögonen, ständigt frågande..."

Utsatthet, kärlek och rivalitet. I novellen "Saker jag vill säga till Tessibell" möter vi två systrar och en mamma. Sarah Taubes Claesson, som skrivit novellen, var en av de fem finalisterna i LitteraturMagazinets och Brevnovellers novelltävling "Årets debutant 2014". 

Sarah Taubes Claesso, 36 år, bor i Kungsängen med man, två döttrar och två hundar.
– När jag inte jobbar eller är i stallet med mina döttrar, ägnar jag den mesta tiden åt mina två passioner: skrivandet och fotografering, säger hon.
"Saker jag vill säga till Tessibell" är den första novell hon skrivit som vuxen.
– Sedan drygt fyra år tillbaka håller jag på med en "romantrilogi" som jag verkligen brinner för och hoppas på att få utgiven.  

”Vill du ha någonting Evelinn?” Mamma ropar från köket. Hon har gett mig mer uppmärksamhet de senaste veckorna än under de övriga tjugofyra åren tillsammans. ”Kanske soppan från i går och bröd?”
Hon sticker ut huvudet genom dörröppningen. Jag ser henne inte, min blick vilar utanför fönstret och jag sluter ögonen lite grann för att koncentrera mig på vårens ivriga solstrålar som smugit sig in mellan gardinerna, och på brisen som inte riktigt kan bestämma sig för om den ska vara mild eller vass. Men jag känner dem; de där vakande hökögonen under en spänd panna, ständigt frågande, ständigt krävande.
”Måste du sitta så nära fönstret? Du kan faktiskt bli förkyld.”
Jag lutar mig demonstrativt tillbaka i fåtöljen utan att svara.
”Ska jag ge dig en filt då? … Älskling?”
Min mamma är den enda jag vet som kan uttala älskling som en tung börda, en dålig smak i munnen som man inte kan spotta sig fri från.
”Nej tack.”
”Säkert?”
”Ja.” Däremot skulle en long Island Ice tea sitta fint, utan cola och utan citron. Skippa isen.

Mamma rör sig ovant genom vardagsrummet, dammar av titlarna i bokhyllan och känner på blommorna hon vattnat för en halvtimme sedan. Jag föreställer mig hur rovdjursögonen vandrar över de turkosa väggarna, som jag målat på egen hand i sällskap av en flaska vin och Eddie Vedders släpiga röst två år tidigare, och jag vet, jag bara vet att min mamma rynkar näsan.
Jag lyfter hakan. Solljuset rinner ned för min hals som en varm smekning och jag känner en förstulen doft från rosorna som flytt från grannens pedantiskt, och faktiskt lite maniskt, skötta balkong. Den tycks stå och balanserar på min rostiga fönsterbräda.
In eller ut, ut eller in. Allvarligt, hur svårt kan det vara!?
Den rosiga doften ryggar förskräckt tillbaka och faller mot gräset som fortfarande mest luktar jord och inte hunnit få till den rätta gröna färgen.
Jag avskyr våren. Överhuvudtaget avskyr jag allt som är veligt och obestämt. Som kaffe med lika delar mjölk, choklad med märkliga smaker, Fanta och rosé, och de där vegetarianerna som äter fisk men förkastar hamburgare där kötthalten är lika stor som min mammas sinne för humor.
Värst är nog ändå min syster. Hon är den mest veliga personen på jordens långsamt döende yta. På avstånd kan obeslutsamheten tyckas harmlös, lite charmig till och med, men i samma rum – herregud sätt på en Kentskiva och ge mig ett rakblad. Dessutom har hon ett namn som jag tröttnade på redan dagen då mina föräldrar släpade med sig henne hem från BB (det är inte sant, jag älskade namnet).

Budapestrullar är en annan sak jag avskyr"

”Tessibel kommer alldeles snart”, kvittrar mamma och puffar till kuddarna i soffan. ”Hon skulle köpa med sig Budapestrullar.”
Budapestrullar är en annan sak jag avskyr. Förutom att bakelsen till nittionio procent består av grädde – vilket i sig är vedervärdigt – så får nötterna min hals att krympa, något som min familj ständigt tycks glömma. Och den där lilla frukten inuti … vad ska det ens föreställa?
”Det blir bra mamma.”
”Ska jag inte dra igen fönstret i alla fall?”
Jag svarar inte och jag hör henne sucka.
Handdammsugaren dras igång och den dagliga jakten på osynliga smulor har startat. Min nacke knottras av dammig bris och jag håller andan när små, skuldbeläggande svettpustar från min mammas i övrigt oklanderliga kropp når min näsa.
”Du behöver inte dammsuga igen”, mumlar jag, men hon hör mig inte. Eller så sa jag det aldrig. Så länge hon dammsuger kan hon inte prata, eller hur?
Fel.
”Jag tänkte sätta på lite kaffe”, skriker hon efter en stund – för att överrösta dammsugaren antar jag. Min mamma har alltid underskattat styrkan i sin egen röst; dammsugaren skulle inte ha en chans mot hennes gälla toner om hon så viskade. ”Tessibel blir ju alldeles nipprig om hon inte får sina fem koppar om dagen”, tillägger hon vrålande.
”Jag vill också gärna ha.”
”VAD SA DU ÄLSKLING?”
”Jag vill också … Kan du stänga av dammsugaren?!”
Dammsugaren tystnar med en djup suck.
”Jag vill också ha kaffe … om du ändå ska göra.”
Mamma torkar sin fuktiga panna. ”Vore det inte bättre om du tog te Evelinn? Med lite honung i.”
Jo, om det inte vore för att jag vill ha kaffe … och avskyr honung.
”Jag tar gärna kaffe.”
Hon rynkar ögonbrynen, ställer ifrån sig dammsugaren och går ut i köket där hon börjar skramla med saker – saker som jag i vanliga fall aldrig skulle ha låtit henne skramla med. Saker som nyss varit bara mina.
För ett ögonblick kan jag inte minnas vilket mönster jag har på mitt porslin.

Ett plötsligt skratt får mig att glömma porslinet"

Ett plötsligt skratt får mig att glömma porslinet och jag sträcker på halsen. Jag ser två barn i parken på andra sidan kullen. Två flickor, båda blonda.
Jag slår vad om att hon som gungar den mindre – gång efter gång, hjälper i och hjälper ur – är storasystern. Ett par år äldre, kanske tre, men tillräckligt gammal för att få det där tråkiga ansvaret som vuxna gärna delar med sig av till äldre syskon; gunga fram och tillbaka, hjälpa i och hjälpa ur, mata och torka, trösta och sysselsätta, hämta hem från vilda fester och torka spyor i smyg. Tänk om äldre syskon kunde få samma förtroende när det gällde andra, mindre tråkiga saker. Var uppe hur länge du vill älskling. Låna bilen? Självklart.
Just som jag ska förbanna de lata föräldrarna lyfter den äldre flickan upp sin syster på höften och kysser hennes kind med en sådan ömhet att ilskan rinner av mig lika snabbt som den kom.
Jag brukade också kyssa min syster så där. I nacken. På den där lena punkten strax under hårfästet som doftade babypuder även när hon blev för gammal för att använda sådant. Fast bara när hon sov.
Det var mycket som jag gjorde medan min syster sov; avslöjade mina innersta hemligheter och berömde henne för saker jag inte kunnat förmå mig att säga när hon var vaken. Jag passade också på att klaga över mammas senaste neurotiska påhitt eller sucka över hur överbeskyddande pappa var.
Fast jag gillade pappa, det gjorde jag. Medan Tessibel var något av en mammas flicka, så var jag pappas. Synd bara att han jobbade så mycket. Och dog.
Det var faktiskt riktigt trist att han dog.

De blonda flickorna överger gungan"

De blonda flickorna överger gungan och lämnar parken.
Ett annat minne kommer över mig … (det är så här numera, de dyker upp hela tiden). Jag är sexton år, det är en ljummen lördagskväll och jag sitter på exakt samma gunga som flickorna nyss lämnat medan Hugo Eliasson ger mig fart.
Hugo var ett år äldre än mig och snyggast i skolan utan att veta om det. Han hade kunnat få vem som helst – Lisa med läpparna, Ullisknullis, modell-Hanna – men han valde mig. Mig. Och han kysste mig där ute på gungan, och det var underbart och magiskt och jag var övertygad om att vi skulle hålla ihop för alltid.
Ha! Det varade i alla fall i två år och det måstes anses som en lång tid i den åldern.
Jag minns inte ens varför vi gjorde slut?
Av alla idiotiska saker jag lyckades göra under gymnasietiden så var den mest korkade att släppa Hugo Eliasson. Än i dag kan jag sakna honom, sakna oss och alla våra interna skämt, sakna hans kyssar över min nacke och det där desperat sättet som han viskade mitt namn på under våra mest intima stunder. Evelinn.
Vad blev det av honom? Något fantastiskt antagligen, han hade den utstrålningen. Förmodligen finns det en flickvän, kanske något barn. En blond, söt unge med fräknar och knallblå ögon.
Min blick söker sig tillbaka till gungan som fortfarande svajar i den veliga brisen.
Två.
Jag hade alltid föreställt mig att jag skulle få två barn.

”Hallå!”
Min systers gälla röst drar mig brutalt tillbaka till verkligheten. Det hugger till i tinningarna.
”Jag är här nu”, ropar hon från hallen och smäller igen dörren så tavlorna skallrar nervöst mot de turkosa väggarna.
Mamma sticker in huvudet i vardagsrummet. ”Tessibel har kommit”, säger hon så uppspelt att hon nästan studsar på stället.
Jippi.
Jag hör dem prassla med påsar och utväxla fraser som inte är ämnade för mina öron.
När min syster kommer ut i vardagsrummet är det med det där orubbliga allt-är-precis-som-det-ska leendet på läpparna som hon och mamma har börjat svänga sig med. Vilket bara ser idiotiskt ut. Inget är som det ska.
”Vad tittar vi på?” Tessibel sätter sig på fåtöljens armstöd och hennes doft kittlar min näsa med vår och evig ungdom.
”Gungan”, mumlar jag och försöker minnas hur vinden lekte med mitt hår den där ljumma lördagskvällen.
”Kommer du ihåg när vi var små och kunde gunga i timmar?” säger Tessibell. ”Ibland fick pappa komma ut och hämta oss när det var dags att gå och sova.”
”Du gungade”, rättar jag henne. ”Jag sköt på.”
Min syster ser på mig med förvåning i det lätt solbrända ansiktet – det orubbliga leendet är tillfälligt överrumplat. Jag antar att jag inte är lika bra på att dölja mina sarkasmer som jag brukar vara.
”Evelinn raring, ska vi sätta oss i soffan?” Mamma kommer ut med en överbelamrad bricka.
”Nej, sitt kvar Linni”, säger Tessibell snabbt. ”Jag och mamma kan sitta på puffarna.” Hon hämtar puffarna som jag köpte när jag var i Indien tillsammans med Elin – en spontan och helt underbar resa för övrigt – och ställer dem på varsin sida om min fåtölj. Det känns krystat och när mamma sätter sig ned, med knäna nästan vid hakan, vet hon inte vad hon ska göra av brickan. Hon sneglar på golvet, ser någon osynlig partikel, och låter brickan vara i knäet.
”Det här blir mysigt”, säger hon med sitt allt-är-precis-som-det-ska leende och delar ut koppar till mig och Tessibell.

Min kopp luktar misstänksamt örtigt"

Min kopp luktar misstänksamt örtigt och det citrongula innehållet skulle inte ens kunna mistas för det allra mest blaskiga kaffe. En plötslig ilska väller över mig.
”Ska det vara så jävla svårt att få kaffe numera?” Jag ställer ifrån mig koppen på fönsterbräden med en smäll. ”Herregud det är så man skulle kunna tro att jag är döende.”
Det blir tryckande tyst i rummet, och när jag ser deras miner – min systers stora ögon och mammas darrande underläpp – blir jag full i skratt.
”Det där var inte roligt Evelinn”, säger mamma.
Inte? Jag tyckte faktiskt det var riktigt kul.
”Inte ett dugg roligt”, snyftar hon och reser sig upp. Hon går i väg med brickan, vänder tillbaka och ställer ned den på den tomma puffen och skyndar sedan in i köket där hon stannar.
Det är alldeles tyst en lång stund och jag får lite dåligt samvete.
Jag önskar att jag kunde säga att de senaste veckorna fått mig att växa till en stark person med en ny sorts insikt och ödmjukhet. En person som med vis blick och ett fridfull leende lägger handen på sina närmastes axlar och lovar att allting kommer bli bra. Men jag är varken stark eller ödmjuk, och jag vet att ingenting någonsin kommer bli bra igen. Ingenting. Det kommer aldrig växa några barn i min mage – varken ett eller två – och jag kommer aldrig kyssa Hugo Eliasson igen, eller någon annan heller för den delen. Det är bara ilskan som växer. Och bitterheten.
Tessibell räcker mig sin kaffekopp, och tar den som jag ställt på fönsterbrädan. Jag pressar fram ett tacksamt leende.
Vi smuttar på våra drycker och låtsas att ingenting har hänt, men jag känner min syster granskande blickar och jag känner vibrationen från ord som vill komma fram och bryta tystnade mellan oss.
Jag vet inte vad jag ska säga Tessibell ...
Så fort jag inte är arg så är jag rädd, och jag vill inte vara rädd. Jag vet att jag en gång sa att ingenting kunde skrämma mig … men det var en lögn. Det var en jättelögn och jag är ledsen att jag ljög för dig.

Tessibell lägger plötsligt sin hand över min. ”Det är okej”, viskar hon. Hennes ögon är klara, blicken är stadig och i de smala fingrarna finns både ömhet och styrka. ”Från och med nu är det jag som gungar dig.”
Luften går ur mig som om jag hållit andan alldeles för länge utan att veta om det och axlarna slappnar av som om de blivit av med en osynlig börda.
Jag vill så gärna berätta att jag brukade andas in hennes doft när hon sov. Men orden har varit inlåsta så länge att jag inte kan hitta dem.
Min syster ler, ett sorgset leende som visar vad hon egentligen känner.
”Jag älskar dig också Linni.”

 

Novellen ovan, "Saker jag vill säga till Tessibell" av Sarah Taubes Claesson, var en av de fem noveller som gick till final i den stora novelltävlingen "Årets debutant" som LitteraturMagazinet och Brevnoveller arrangerade i slutet av 2014.

Läs mer om "Årets debutant" och om finalen den 16 november 2014. 

Läs även:
Vinnarnovellen "Pizzaskäraren" 
Andra platsens novell "Klipporna, en sommardag" 
Tredjeplatsens novell: "Fredagskväll"
Övriga finalister: "Som sand mellan hans fingrar" och "Saker jag vill säga till Tessibell".


12 januari 2015
 

Anmäl textfel

litteraturmagazinet.article_269186.comments
 Novelltävlingen 2014 

Novellen till vänster, "Saker jag vill säga till Tessibell" av Sarah Taubes Claesson, var en av de fem noveller som gick till final i den stora novelltävlingen "Årets debutant" som LitteraturMagazinet och Brevnoveller arrangerade i slutet av 2014.

Läs mer om "Årets debutant" och om finalen den 16 november 2014. 

Läs även:
Vinnarnovellen "Pizzaskäraren" 
Andra platsens novell "Klipporna, en sommardag" 
Tredjeplatsens novell: "Fredagskväll"
Övriga finalister: "Som sand mellan hans fingrar" och "Saker jag vill säga till Tessibell".

Sök bok/författare/artikel


Om LitteraturMagazinet

LitteraturMagazinet – Sveriges största litterära magasin är en redaktionell nättidskrift som hade premiär i januari 2012. Vi bevakar litteratur med författarintervjuer, recensioner, krönikor och debatt. Följ oss på Facebook, Twitter och prenumerera på vårt nyhetsbrev!
Läs mer om LitteraturMagazinet

LitteraturMagazinet recenserar

Litterär vinst på ekonomisk förlust

Recension: Jag har inte råd : Sorrow nr 5 av Marcus Stenberg

Lättläst x 4

Recension: Zenobia av Morten Dürr

Vackert om ett mörkt förflutet

Recension: Vid glömskans rand av Sergej Lebedev

Underbara bilder i mystisk skola

Recension: Mystiska skolan. Spöksången av Katarina Genar

Bland kojor och slott

Recension: I klockornas tid av Maria Gripe
Glansholms Bokhandel & Antikvariat
Kundtjänst, vardagar 9-16: 070-692 50 50
LitteraturMagazinet
Redaktör: Sandra Sandström
Ansvarig utgivare: Linus Glansholm
Teknik: Framkant Media AB
Annonsera:  Framkant Media AB