Racine: Faidra
En bokgenre som blir orättvist lite läst och diskuterad idag är dramat - pjäsmanus ger ofta minst lika djup upplevelse som en roman eller ett teaterbesök. Många av mina största läsupplevelser är dramer, vilket gör att första terminen på littvet 1 känns som en stor godispåse: totalt 16 dramer ingår i kurslitteraturen.
Av de antika tragedierna uppskattade jag bara ett fåtal (Agamemnon och Backanterna) men när det gäller fransk klassicism är jag betydligt mer förtrollad. Molieres Tartuffe var underhållande och Corneilles Le Cid lyckades slå an strängar hos mig som oftast förblir orörda - de romantiska, passionerade, sentimentala. Allra mest bedårad blev jag dock av Jean Racines Faidra som är lysande både till form och innehåll.
Föreläsningarna återkommer ofta till imitationen, att författare har försökt efterlikna och överträffa sina föregångare. Faidra dryper av antika lån: det är en mycket klassisk tragedi. I centrum står drottning Faidra som drabbas av kärlek till sin egen svärson, vilket blir bådas undergång.
Faidra och hennes omgivning är, liksom hela intrigen, direkt hämtat från grekisk mytologi, men jämfört med de antika tragöderna är dramat stjärnår bättre utfört. Här finns ett psykologiskt bråddjup och en stilistisk skärpa som saknas hos Euripides, Sofokles och Aiskylos.
Helt enkelt: stark, avtryckslämnande läsning som jag sent skall glömma. Måste nog skriva upp Racines andra verk på läsa-listan.
Avdelning: Klassiker Taggar: #recension #hyllning #teater #pjäser #dramatik #Grekland #Frankrike #antiken
Sjätte pjäsen: Kyla
I sjätte pjäsen, "Kyla" från 2002, hettar det till ordentligt. Vi får följa tre unga män som sitter och dricker i ett skogsparti. Snart framgår deras politiska hemvist och den är inte att leka med. De är het enkelt nazister och när en annan ung man med bakgrund som adoperad råkar komma gående förbi kan det bara sluta illa. Riktigt illa.
Taggar: #Sebastian läser Norén #Norén #pjäser #teater #hyllning #våld #nazism
Kommentera
Femte pjäsen: Det portabla slutet
Femte pjäsen! Bara 12 kvar - i första volymen... Sedan finns det en till! Det här läsprojektet går inte jättesnabbt, men jag fortsätter kämpa.
"Det portabla slutet" från 2001 känns på alla sätt väldigt typisk.
Taggar: #Sebastian läser Norén #Norén #pjäser #teater
Kommentera
Fjärde pjäsen: Swelt dog
Den här pjäsen är skriven 2001. På scenen finns tre män: A, B och C. A och B är äldre, C är yngre. A är underklass, B är övre medelklass, C är prostituerad. B är intresserad av C:s tjänster vilket framgår väldigt tydligt. Samtidigt pågår ett spel mellan alla tre som är betydligt mer komplicerat än den förhållandevis enkla köpa-sälja-situation som en kan förledas att tro att det handlar om. Ingenting är heller oföränderligt. Samma person säger radikalt olika saker. Vad är sanning, vad är lögn? Många repliker är också rena plattityder, vilket får en väldigt stark effekt.
Taggar: #Sebastian läser Norén #Norén #pjäser #teater
Kommentera
Tredje pjäsen: Akt
I den här pjäsen, skriven 2000, ska en läkare undersöka en kvinna som är fängslad sedan många år tillbaka. Hon ville inte riktigt bli undersökt, men samtidigt är det något annat än att ligga i cellen med dess ständiga, starka ljus. Läkaren är allt annat än sympatisk. Allt äger rum i Tyskland, hon har gjort sig skyldig till någon slags terrorobrott och det görs många hänvisningar till Förintelsen. Obehagligt, med instabila personligheter - precis som i de tidigare pjäserna jag läst.
Taggar: #Sebastian läser Norén #Norén #pjäser #teater
Kommentera
Andra pjäsen: Kommer och försvinner
"Kommer och försvinner", från 2001, är på många sätt lik den första pjäsen, "Under". Även här har vi tre röster som talar med varann. Här är personerna som rösterna tillhör inte lika socialt utslagna, men de är lika förtvivlade och förvirrade. Här är det också en enda dialog-monolog utan aktindelningar. Och utan korsfästelser. Annars är känslan mycket densamma: att något är väldigt fel och det är omöjligt att faktiskt kommunicera. Men mitt i detta: extremt poetiskt.
Taggar: #Sebastian läser Norén #Norén #pjäser #dramatik #teater
Kommentera
Första pjäsen: Under
Noréns nyutkomna "Dramer" består av två tjocka böcker. Den ena heter "Samhälle", den andra "Terminal". Första pjäsen i "Samhälle" heter "Under" och skrevs 1998. Den handlar om tre personer som ligger, sitter och står lite svajande. De är av allt att döma utslagna, hemlösa, försupna och/eller nerknarkade.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #Sebastian läser Norén #Norén #pjäser #dramatik #teater
Kommentera
Hjälp! Vilka tegelstenar!
När jag beställde hem Lars Noréns "Dramer" förstod jag inte att det skulle röra sig om cirka 3000 bibeltunna sidor. Men men, bara att ge sig i kast med tegelstenarna! Jag har redan läst den första pjäsen i halvan "Samhälle" och tänker mig att det blir vettigast om jag gör en kort recension per pjäs.
Så välkommen med på resan när jag läser alla dessa Norénpjäser! Hur många timmar i terapi måste jag gå efteråt för att smälta innehållet, tror ni?
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #Sebastian läser Norén #Norén #pjäser #dramatik #teater
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
A Long Day's Journey Into Night
Jag gillar dramatik och jag är van vid att dramer brukar kunna vara tämligen tragiska. Ändå blir jag totalgolvad av Eugene O'Neills "Long Day's Journey Into Night", eller på svenska: "Lång dags färd mot natt." Det här är en väldigt omfångsrik pjäs och den är inte munter någonstans. Ändå finns det en mörk magi som håller mig fången vid sidorna och händelseförloppet.
Avdelning: Klassiker Taggar: #klassiker #dramatik #teater #pjäser #familj #missbruk #tragedi
Kommentera
P.O. Enquist - Tribadernas natt
Jo, jag var ju på antikvariatsmässa och dreglade över mycket men prisklasserna var så oerhörda att jag gick hem med bara ett kap: Tribadernas natt av P.O. Enquist. Jag minns att jag undrat över detta drama ända sedan jag såg en affisch för det i min litteraturhistoriebok på gymnasiet. Nu kändes det mycket lockande. Hem gick jag och läste ut samma dag, det är kort men mycket hinner hända under de få akterna.
Det handlar om Strindberg och hans före detta fru, Siri von Essen, som han anklagat för att vara "tribad", alltså lesbisk. Med på scen finns också kvinnan som utlöste anklagelserna och som Siri von Essen sedan levde ihop med fram till denna kvinnas död. Som fjärde person i triangeldramat finns en intet ont anande manlig skådespelare som beundrar Strindberg. Fast beundra Strindberg är svårt att göra i den här pjäsen, där han panikslaget försöker hävda sin manlighet med hänvisningar till sin penisstorlek. Det är ingen pjäs som sätter Strindberg på piedestal, utan tvärtom en pjäs som problematiserar honom. Dock inte mer än vad han själv gjorde i sina pjäser.
Pjäsen tar avstamp i en repetition av Den starkare, en enaktsdrama med vilket Strindberg gjorde fiasko. Jag läste det idag - delar finns med i Enquists pjäs men helheten är alltid helheten som ni vet - och det var verkligen inte mycket att hänga i julgranen. Däremot vill jag (som förövrigt har undervisning om Strindberg hela denna veckan) genast läsa En dåres försvarstal som ligger till grund för den här pjäsen.
Betyg: 7/10
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #teater #pjäser #dramatik #kärlek mellan kvinnor #hbtq
Kommentera
Victoria Benedictsson - Romeos Julia
Det här är en pjäs av Victoria Benedictsson som uruppfördes 1895. Den är kort - en enda akt - och även om replikföringen är underbar så är innehållet tämligen magert. Faktiskt har jag svårt att, dagen efter läsningen, minnas handlingen. Mest för att det faktiskt inte finns något mer än repliker. Det skulle kanske fungera på scenen, men som läsning rekommenderar jag snarare Den bergtagna och Pengar. Däremot ska jag ta och läsa Benedictssons andra dramer, Teorier och Final.
Avdelning: Klassiker Taggar: #recension #teater #dramatik #pjäser #klassiska kvinnor
Kommentera
6 kortrecensioner
Tre systrar av Anton Tjechov innehåller allt jag tidigare har uppskattat i Körsbärsträden och nu vill ha när jag läser Tjechov. Tre systrar gör mig än mer övertygad om att jag och Tjechov är goda läsningsvänner. Måsen och Onkel Vanja hamnar högre upp på prio-listan. (läst i januari 2009)
Går vidare i världen av Leif Holmstrand är bra poesi. Inte himmelsvridande poesi, men bra poesi som jag är mycket glad över att ha läst. (läst i mars 2009)
The Tempest (Stormen) av William Shakespeare är ett väldigt bra exempel på att Shakespeare var en hemskt ojämn typ. Jag vill fortfarande läsa allt han skrivit, men detta är ingen pjäs som gör mig mer entusiastisk över ett sådant projekt. (läst i februari 2009)
Staden av Anna Branting är inte bra, men väldigt intressant. Jag har läst den andra, förkortade utgåvan inom ramen för en fördjupningskurs om sedlighet i 1800-talslitteratur. Staden utgavs 1901 och behandlar verkligen sedlighet, på ett ganska moraliserande sätt. Slutet känns väldigt plötsligt och inte alls särskilt relevant för berättelsen. Detta är möjligtvis ett givande tidsdokument, särskilt som Anna Branting - fru till Hjalmar - är så pass bortglömd, men någon tidsöverskridande klassiker är Staden i mina ögon inte alls. (läst i mars 2009)
Resa med lätt bagage av Tove Jansson är ytterligare en av Tove Janssons novellsamlingar som gör mig både illa berörd och upprymd. Mumintrollet i all ära, men varför så lite fokus på Tove Janssons novellistik och övriga vuxenlitteratur? (läst i april 2009)
Samhällets stöttor av Henrik Ibsen är ingen ny Et dukkehjem, men den tar upp ibsenska teman om sanning och idealism på ett sätt som känns givande att läsa inom ramen för Ibsens författarskap som helhet. Det är ingen bra ingång till Ibsen, men det är ett drama upplagt på intrigmässigt fulländat sätt. Klas Östergrens översättning flyter väl, men jag skulle hellre läsa originalet. (läst i maj 2009)
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #teater #pjäser #dramatik #Ryssland #Norge #klassiker #poesi #klassiska kvinnor #novellsamlingar
Kommentera
Två skådespel av Stina Aronson
När jag hör namnet Stina Aronson tänker jag på Feberboken, Hitom himlen och Syskonbädd. Feberboken äger jag och har ett par gånger börjat läsa, men aldrig känt mig medryckt nog för att fullfölja projektet. Hitom himlen har jag köpt, sliten på loppis. Den ska läsas. Någon gång. Titeln är ju himmelsk! Hitom himlen har återutgivits hos Modernista; därav bilden ovan. Syskonbädd återutgavs nyligen av Rosenlarv förlag och har känts angelägen att läsa. När jag plockade hem Syskonbädd från biblioteket var det dock inte i dess fina nya dräkt utan i en gammal volym från 1949: Två skådespel. Här ingår även Dockdans, ett senare drama av Aronson.
Syskonbädd är en modernistisk pjäs i stil med Strindbergs Ett drömspel. Replikerna är drömska, allting präglas av fantasi, logikens betydelse har upphört. I pjäsens centrum står Harriet som har rymt från nervhemmet och träffar diverse udda existenser som också är på flykt undan ordningsmakterna och det rationalistiska tänkandet. En stark symbolisk laddning finns i jämförelsen med en undulat som satts i bur för att vara vacker att se på. Harriet har inte skött sin roll som hustru och därför placerats på institution med syfte att rätta till henne.
Syskonbädd är ett bra drama, men jag tvivlar på att det lämnar några bestående spår hos mig. Kanske är det en sådan pjäs som man måste se för att verkligen kunna ta till sig? Dockdans fångar mig mera fullständigt. Här finns två tidsnivåer: först sitter en man, hans fru och en sköterska på hotellrum utomlands och väntar medan mannens mamma dör. Resan har blivit för mycket för hennes hjärta. Mannen kan inte låta bli att se sig som skyldig till moderns insjuknande och innan dagen är slut kommer han på samma viljelösa sätt ha orsakat ytterligare ett dödsfall. I nästa scen befinner sig mannen åter i ett hotellrum, men denna gång med en älskarinna. Plötsligt ger mannens förnuft vika och han upphör att kunna skilja det förflutna från nuet. Hur kommer det att inverka på framtiden?
Dockdans är inte perfekt, inte århundradets – eller ens årets – läsupplevelse. Ändå måste jag beklaga att Rosenlarv givit ut enbart Syskonbädd. Och så kan jag inte låta bli att stämma in i kören där Rosenlarvs medarbetare sjunger de höga tonerna: varför minns alla Edith Södergran och så få Stina Aronson? Applåd till Rosenlarv som nyligen givit ut Aronsons diktsamling Tolv hav. Den ser jag fram emot, liksom Hitom himlen som står där i hyllan och väntar. Och Feberboken kanske får en ny chans å det snaraste. Man vet aldrig...
Avdelning: Klassiker Taggar: #recension #teater #pjäser #dramatik #klassiska kvinnor #asburt #moderna klassiker
Kommentera
August Strindberg - Mäster Olof
August Strindbergs drama Mäster Olof blev refuserat och just därför är det lite ironiskt att min upplaga är en massproduktion för skolor. Från ospelbar till obligatorisk läsning – inte illa! Nog märks det att Strindberg var ung vid författandet av detta drama, men det är ändå läsvärt och intressant. (Mäster Olof är alltså Olaus Petri och dramat handlar om hur Sverige går från katolsk till lutheransk statsreligion.)
Avdelning: Klassiker Taggar: #recension #teater #dramatik #pjäser
Kommentera
Om "Dödsdansen" av Strindberg
Avdelning: Klassiker Taggar: #recension #sågningar #teater #pjäser #dramatik #hyllning
Kommentera
Sartre - Fångarna i Altona
Det här är en tung, tung pjäs. Pre-Norén men oh så Norén och kanske till och med värre än så. Här finns både krigsbrott, galenskap, incest, självmord och känslomässig utpressning, allt i en enda röra. Pjäsen är i fem akter, 250 sidor lång, alltså ovanligt lång för att vara pjäs, men jag rycks med och läser snabbt, även om andningspauser är högst nödvändiga. Vad jag tycker efteråt är svårt att säga: mycket ligger en bit under ytan och jag greppar nog inte allt, men jag tror inte heller att det är meningen.
Hur som helst gestaltar pjäsen trauma och psykisk sjukdom på ett kreativt och väl fungerande sätt. Det är en bra pjäs som jag gärna skulle se uppsatt men även rekommenderar i bokform. Jag fick plocka fram mitt ex från ett biblioteksmagasin, den skulle gärna få dammas av oftare! Nu har jag inte läst mer av Sartre och kan alltså inte göra några jämförelser, men jag är nöjd med den här ingången till ett nytt författarskap!
Betyg: 8/10
Avdelning: Klassiker Taggar: #recension #hyllning #teater #pjäser #dramatik #Nobelpristagare
Kommentera
Henrik Ibsen – Et dukkehjem
9/10
Så effektivt, precist och fint skriven. Perfekt upplagd intrig. Jag måste läsa Hedda Gabler också!
Jag förälskar mig i detta dockhem, fäster mig vid Nora främst men även vid de andra. Hon provocerar mig först med sin naiva aningslöshet – men hon växer för varje akt. Det naiva visar sig vara en del av hennes docktillvaro, hon blir så som pappan och mannen vill ha henne. Hon är lika operfekt som alla andra i dramat. De är människor, inte karaktärer.
Väldigt intressant att läsa, men ännu mer givande. Här finns en tidlöshet. Visst kan man analysera men främst upplever jag, och njuter. Mycket givande att läsa mer om dramat och om Ibsen. Det ligger ju verkliga händelser bakom: En vän till Ibsen lånade pengar för att rädda sin sjuke man. När han upptäckte det krävde han skilsmässa och fick vårdnaden om deras nyfödda barn.
Nu ska jag bara läsa på svenska och engelska också - men jag misstänker att originalet, som alltid, är bäst :-)
Avdelning: Klassiker Taggar: #recension #hyllning #teater #Norge #genus #feminism #pjäser #dramatik #favoriter #läslycka #språkglädje
Kommentera
En midsommarnattsmardröm
By all the vows that ever men have broke,
In number more than ever women spoke,—
In that same place thou hast appointed me,
Tomorrow truly will I meet with thee.
A Midsummer Night's Dream fängslade mig och blev snabbt slukad. Pjäsen når högre höjder än någon av de sju andra Shakespeare-dramer jag har läst till dags dato. Måste nog smyga in The Tempest på läslistan, vill ha mer sagospel och öververkliga väsen.
Här finns intressanta teman, till exempel Hermia som vill välja make själv fastän lagen hotar med avrättning. Istället för att acceptera den lydnad som hon uppmanas att underkasta sig, där fadern är en gud och dottern bara är en vaxbit som han formar efter sitt behag, säger hon: "I would my father look'd but with my eyes."
Titania, älvdrottningen, behagas mer av sin unga page än av älvornas konung Oberon. "Am I not thy lord?" - din herre - undrar han och spelar ett elakt spratt. Via magi låter han henne bli förälskad i en människa med åsnehuvud.
Helena är älskar Demetrius, men Demetrius vill gifta sig med Hermia som förälskat sig i Lysander. Demetrius hatar Helena för att hon inte kan sluta påminna honom om att han en gång svurit henne trohet. Helena känner sig som en hund: alltmer tillgiven ju mer den sparkas på.
Starka scener. Superbt språk. Strålande skådespel.
Help me, Lysander, help me! do thy best
To pluck this crawling serpent from my breast!
Ay me, for pity!—What a dream was here!
Lysander, look how I do quake with fear!
Methought a serpent eat my heart away,
And you sat smiling at his cruel prey.
Avdelning: Klassiker Taggar: #recension #teater #dramatik #pjäser
Kommentera
