Recension av Sommar i P1 den 29 juni
Fredrik förvånar med finstämt sommarprat om frihet
Fredrik Wikingsson utgör ena halvan av humorduon "Filip och Fredrik". Men denna gång står han utan sin parhäst. Elin Lucassi recenserar ett rörande sommarprat fyllt med kärlek och starka minnen.
Sommarvärd: Fredrik Wikingsson, mest känd från diverse teve-produktioner ihop med parhästen Filip Hammar men även författare till två humoristiska böcker (ihop med samma parhäst), "Två nötcreme och en moviebox" och "Tårtgeneralen".
Programmet sändes: Söndagen den 29 juni 2014.
Temat: Frihet och att vurma för gamla människor.
Insomningsfaktor: 1/5
Överraskningsfaktor: 4/5
Gråt: 3/5 (för lyssnaren) 5/5 (för Fredrik själv)
Skratt: 4/5
Musikval: 4/5
Fredrik Wikingsson är för de flesta mest känd som ena halvan av den intensivhumoristiska killduon "Filip och Fredrik" som har för vana att göra saker ihop, filma detta och leverera det till den uppenbarligen ständigt sugna allmänheten. Årets sommarprat var det andra i ordningen för Wikingsson. Första gången han hördes i sammanhanget var 2007, då ihop med just killkompisen Filip. I år fick han dock ta plats i etern helt på egen hand och resultatet blev över all förväntan.
Programmet sänds direkt från farmor Kerstins 90-årskalas på äldreboendet Granngården i Trollhättan. Det ska handla om vad hon lärt Fredrik om frihet och inleds gemytligt med "min soldat", en låt som både Fredrik, farmor och hennes polare på plats kan enas om. Inramningen är med andra ord småputtrig och charmig. Musiken spelas lågt och man kan höra kafferrepandets skrammel och småskratt i bakgrunden. Jag förbereder mig på att irritera livet ut mig på gulligheten men då drämmer Fredrik i med en mening som skulle komma att prägla hans liv och som effektivt stryper gulligheten i dess linda.
Orden "håll käften gubbjävel innan jag sparkar in kuken på dig" uttalades av den coola killen från Stockholm, som körde med Fredrik och hans vänner, när denne fått tillbaka en förlupen fotboll från en snäll äldre man. Det är nu jag vaknar till och börjar lyssna på riktigt.
Det jag får lyssna till är ett finstämt (om än en smula yvigt) sommarprat som handlar om de människor Wikingsson mött och som inspirerat till mod nog att våga omfamna friheten. De händelser som hjälpt honom på vägen fram till att verkligen förstå de visdomsord som farmor levererade en gång i ungdomen, "Det som är otråkigt med livet är att man nästan kan göra vad som helst med det!"
För det som Fredrik Wikingssons sommarprat handlar om är det han ägnat hela sitt yrkesverksamma liv åt. Berättelser om människor som gjort något helt annat än vad som förväntats av dem. En beundran inför de där magnetiska människorna som är helt fria och obundna. Som befinner sig bortanför normer och regler. Berättelser som inte alltid är särskilt vackra, men som trots allt ändå blir just det av att man som betraktare plötsligt inser att begränsningarna bara finns i ens eget huvud. Man KAN faktiskt göra precis vad man vill.
Det är ett rörande sommarprat fyllt med kärlek och starka minnen. Wikingsson måste pausa vid mer än ett tillfälle för att inte brista ut i gråt när han ska tacka sin farmor för allt hon har gjort, allt hon har gett, allt hon symboliserar. Han spelar "Drömmen om Elin" för älskade lilla farmor, och när man hör det nöjda gammelkvinnonynnandet i bakgrunden måste det vara svårt även för den mest inbitne cynikern att förhålla sig oberörd.
Fredrik är en mästare på att måla upp bilder. Jag lärde mig en gång att allt blir roligare om man är specifik. Ett skämt om en kaka blir ok, men ett skämt om ett ballerinakex blir alltid bättre. Detta är en konst som Fredrik behärskar till fullo. När han avslöjar sin besatthet av farmors krämer (vilka han i smyg smorde in sig med inne på farmors toa) får vi veta märket och färgen på flaskan. När han pratar om den sommarkänsla som smyglånandet av även farmors kläder, smycken och BH väckte kan vi som lyssnare verkligen se den lille pojken framför oss och höra ljudet av frasigt nylon mot nymonterad tandställning för vårt inre.
Programmet avslutas med en genomgång av vilket som egentligen är det vackraste ljudet. Är det kanske koltrasten som samplades in i Beatleslåten blackbird, ljudet av en kapsyl som öppnas, The Royal Tenenbaums-versionen av Hey Jude eller när Tomas Öberg sjunger "jag går barfota i en affär, tar en glassbåt jag är kär"? Nej, det finaste ljudet berättar så klart farmor om. Det är när telefonen ringer hemma hos en ensam människa, ett ljud som skänker hopp om en bättre verklighet. När Wikingsson uppmanar alla lyssnare att skapa det där ljudet genom att ringa någon som är ensam, och dessutom låter hela kalaset kulminera med nanana-körerna ur tidigare nämnda Hey Jude-version, då är jag fullständigt förlorad. Jag stänger av radion fylld med en känsla av att vara ett rum utan tak samt och promenerar ut i sommaren med hårt rysknottriga underben.
Anmäl textfel
