Recension av Sommar i P1 den 6 juli
Ett sommarprat som kunde blivit intressant
Lars Palmgren är en välkänd röst i radio efter många år som Sveriges Radios korrespondent i Sydamerika. Nu har han gått i pension och ska knyta ihop en timmes sommarprat. Temat är hur han fann kärleken sent i livet och olika anekdoter från ett dramatiskt yrkesliv. Det börjar starkt men blir sedan det mest olika nedslag här och där utan en tydlig röd tråd.
Sommarvärd: Lars Palmgren, Sveriges Radios tidigare korrespondent i Sydamerika som nu nyligen gått i pension. Han är även författare till ett antal reportageböcker om Centralamerika.
Programmet sändes: Söndagen den 6 juli 2014.
Temat: Kärleken? Varför man väljer att bli korrespondent?
Insomningsfaktor: 3/5
Överraskningsfaktor: 2/5
Gråt: 1/5.
Skratt: 1/5
Musikval: -
Det börjar starkt med en anekdot om hur en envis hund förde samman Lars Palmgren och hans fru. Han hade levt ett äventyrligt liv, rest och haft tillfälliga relationer. Den typiske manlige korrespondenten. Ansvar för jobbet men inte för någon annan människa. Och så kommer då hunden – och så småningom även en god vän – och puttar honom i riktning mot Lola. Att till slut stanna upp och fördjupa en relation lockar och så blir det giftemål och familj i Chile. Hunden kommer till och med in i kyrkan under vigselakten.
Vilken öppning!
Synd bara att vi inte får veta någonting mer om Lars Palmgrens och Lolas gemensamma liv. I stället kastas vi direkt över till den traditionella sommarpratsberättelsen från barndomen.
Ett barndomsminne som antyds ha haft betydelse för Palmgrens livval.
En äldre släktings visdomsord som följt honom genom livet.
Tyvärr finns ingen röd tråd mellan dessa barndomsminnen och Palmgrens vidare liv. Vad de har för koppling till hans liv och livsval förblir oklart för lyssnaren.
I stället kastas vi, efter dessa obligatoriska barndomsminnen, över till en kavalkad av dramatiska händelser från Palmgrens yrkesliv som korrespondent. Här är han hemtam och vi får ta del av den ena rövarhistorien efter den andra.
I början var han ofta rädd när han reste runt i Sydamerika och hade svårt att komma människor nära. I takt med att han blev tryggare, lärde sig språket bättre och vågade visa sig svag kunde han närma sig "mannen på gatan" och ta del av livöden. Men så många personliga reflektioner blir det inte. Några tankar kring det vanliga journalistbryderiet; vara medmänniska eller bara passiv iakttagare – och var det rätt?
Det blir också en frågeställning om varför Lars Palmgren blev kvar i Sydamerika och varför landet passar honom – men jag begriper aldrig riktigt vart han vill komma. Kanske vet han inte själv.
Lars Palmgrens sommarprat har ingen tydlig röd tråd och knyts inte ihop på slutet. Frågan varför han gav sig ut i världen och blev journalist lämnas i stort sätt obesvarad. Hur det påverkade honom att till slut gifta sig förblir också en hemlighet. Hur situationen i Chile ser ut idag antyds men bilden förblir suddig.
Anmäl textfel
