Recension av Sommar i P1 den 8 juli
Kjell Westö höll inne med detaljerna
Han är en etablerad finlandsvensk författare, prisad, erkänd. Men när Kjell Westö berättar om sig själv i sitt sommarprogram blir det utan detaljer och lite svepande. Snopet får man konstatera att han är just så odefinierad som han säger.
Sommarvärd: Kjell Westö, finlandsvensk författare, som i år fick Sveriges Radios romanpris för ”Hägring 38”.
Programmet sändes: Tisdagen den 8 juli 2014.
Temat: Ögonblick ur berättelsen om mitt liv.
Insomningsfaktor: 2/5
Överraskningsfaktor: 3/5
Gråt: 1/5.
Skratt: 1/5
Musikval: 3/5
Först måste det sägas – Kjell Westö är liksom min. Det gick kulturredaktören med på förr, när jag arbetade på redaktion. När Westö kom med en ny bok fick jag den för recension och jag varken ville eller behövde skriva något negativt om hans berättelser från Helsingfors.
Nu har han fått Sveriges Radios romanpris för sin senaste roman ”Hägring 38”, som jag tyvärr inte har läst än, och medverkade som sommarpratare för andra gången. Hans tema var inspirerat av filmskaparen Edgar Reitz, som gjorde den tyska tv-serien Heimat, och hans påstående: ”Vartenda ögonblick är en början på en roman.” Men Westö gjorde om det till ”Vartenda ögonblick är en möjlig början på berättelsen om mitt liv”.
Vilket mäktigt anslag. Det hade kunnat bli en hjälteberättelse det. Men Westö la sig på andra bogen, höll sig lågmäld och berättade om sina icke-triumfer: musikerkarriären som inte blev av, hur han festade bort ett studielån som journalist och lät sig imponeras av äldre kollegers skrävlande, hur han inte anmälde en misshandel i Helsingfors för några år sedan, hur han blev en svettig, besvärad fåne när han var tvungen att konversera kronprinsessan Viktoria. Och så vidare.
Men lågmäld röst och med ett stillsamt urval musik mejslade han fram ett självporträtt av en tillbakadragen person, som alltid känner sig fel och har få starka åsikter. För att få ihop sig och definiera tillvaron skriver han och låter sina fiktiva gestalter behandla hans ambivalens och tvivel på det mesta. Efter att en text är avslutad mår han okej ett tag, men den känslan varar inte så länge.
När sista låten och citatet från Harry Martinson tonat ut, satt jag ändå kvar med en lite snopen känsla.
Westös berättelse var så återhållen på detaljer, han är ju ändå författare. Vad berättade Rolf efter föredraget i Småland, vad drev honom när han var den oppositionella skolkaren under gymnasieåren, vad skrev han på vykortet som han la på Göran Tunströms grav i Sunne? Och hur kunde en kille som han få för sig att börja skriva romaner?
Sånt hade jag velat höra och det hade inte gjort något om han hade skarvat lite – det får man väl göra i ett sommarprat?
Detaljerna som han undanhöll hade inte behövt stå i strid med huvudlinjen i Westös sympatiska och prestigelösa självporträtt, men de hade kanske gjort det lite, lite roligare.
Anmäl textfel
