Recension
av Det stora testamentet, Francois Villon
Utsökta rim från rännstenen
Francois Villon var en märklig skald. Kanske har du läst någon av hans dikter på gymnasiet eller på en grundkurs i litteraturvetenskap, kanske minns du dem – eller inte.
Jag har, av någon anledning, alltid haft lät för att minnas Villon, och alltid velat läsa mer. Vem kan säga nej till en skald som med satir och utsökta rim skriver nidvisor om samhället – en skald som dessutom själv var både rånare och mördare?
Efter att ha läst ”Det stora testamentet”, en lång diktcykel av Villon, kan jag konstatera det som är sant för många poeter: att det är genomgående mycket bra skrivet, men att bara några få dikter är riktigt angelägna. Så kanske räcker det att läsa bara dem – men själv är jag väldigt glad över att jag äntligen läste mer av Villon. Och min samling med Villons dikter på originalspråk ropar åt mig att jag borde kunna franska.
Det kan jag tyvärr inte, så jag får tacka för att Axel Österberg en gång i tiden har haft den goda smaken att översätta ”Det stora testamentet”. Det är inte varje dag vi kan ta del av en 1400-talspoet på utsökt rimmad svenska. Särskilt inte en poet som är hemma i rännstenen och fängelset, men ändå har total språkkänsla.
Villon är renässansen Jean Genet – och sådana skalder behövs, de som påminner om att rim kan skapas även om smuts och att dikter kan vara estetiska samtidigt som galghumorn vinner.
Mottagen: 24 september 2012
Anmäl textfel
