Recension
av Almanacka, Kristofer Flensmarck
En ny chans gav ett nytt perspektiv
"Almanacka är en bok jag blev otroligt sugen på att köpa när jag såg den i fint pocketformat. Jag läste också alltfler hyllningar vilket inte direkt minskade suget. Sedan hade jag turen att hitta denna konceptdiktsamling på biblioteket igår och började genast läsa. Nu har jag bläddrat förbi ungefär en fjärdedel av sidorna och känner noll lust att läsa slut.
Det är redan samma sak som står om och om igen, det blir mest av allt tröttsamt och jag kommer på mig själv med att knappt registrera orden. Säkert säger det mycket om livet men läsglädje, nej inte direkt. Almanacka löper stor risk att bli en av de där böckerna jag inte ens läser klart. Det finns så mycket som lockar mycket mer."
Så skrev jag om Kristofer Flensmarcks Almanacka i oktober 2009. Nu i januari 2012 lånade jag boken igen, läste hela - och tyckte att den var bra. Mer än bra. Visst, det är upprepningar. Det är avskrifter ur almanackor förda av Flensmarcks farmor. Det är mycket elände och sjukdom, korta notiser ur vilka vi oftast bara kan ana oss till vidden av känslor som ligger bakom dem. Det handlar om de sista åren i en människas liv. Mer allmängiltigt kan det inte bli. Och om man bara ger fragmenten en chans växer det fram en bild som lämnar kvar mycket i mig som läsare. På slutet gråter jag faktiskt. Över hur livet kan te sig. Och jag är väldigt glad - dels över att Flensmarck faktiskt gav ut sin farmors ord, dels över att jag lät mig drabbas. En chans till kan ibland vara det enda som behövs. För hur mycket säger våra åsikter om en bok egentligen om själva boken - och hur mycket säger det om vårt humör och vårt skede i livet?
Mottagen: 11 februari 2012
Kristofer Flensmarck
Kristofer Flensmarck är poet och har givit ut sex diktsamlingar. Debuten skedde 2005. Flensmarck arbetar bland annat med ”found poetry”, det vill säga att trycka material som redan är skrivet av andra men som i sin ursprungsform inte primärt har uppfattats som poesi
LitteraturMagazinets Boklogg
Profil: Maria Sidén
Soran Ismael, känd komiker- glödhet poet
Värd att uppmärksammas idag och alla andra dagar är en dikt av Soran Ismael, en känd svensk komiker. Jag berördes av denna dikt. Tycker den var sjukt bra.
"Jag antar att det är så det ska vara"
Jag satt och funderade lite, vad är egentligen skillnaden mellan mig och dig?
Ja, förutom att jag är kille och att du är tjej
Du är så svensk och inhemsk som man kan bli
Jag är så hemsk och utländsk som man kan bli
Du är blondhårig och du är blåögd
Jag har svart hår och jag är tårögd
Du har ett vitt och vackert leende, jag har en stor och ful näsa
Du har ett acceptabelt beteende, jag kan knappt läsa
Du är kulturell och äter god mat på fina fester
Medan jag sitter på flyktingförläggningen och lever på dina rester
Men jag antar att det är så det ska ..
Ja jag googlade bara runt efter poesi eftersom det var poesins dag och vips vad är detta!? Han är bra, jag tycker det är irriterande att vissa anser att det finns "ful" poesi och litteratur. Precis om i konsten ligger det i betraktarens ögon och smak!:)
Skriv svar
Profil: Sebastian Nilsson Lindberg
Onsdag 21 mars - Världspoesidagen!
Poesi har betytt mycket för mig hela livet, om än olika mycket och på olika sätt i olika åldrar. Som lågstadiebarn älskade jag vår versbok – ”Man dansar däruppe - klarvaket är huset fast klockan är tolv. Då slår det mig plötsligt att taket, mitt tak, är en annans golv” av Nils Ferlin, men även Allan Engvall och ”I en sal på lasarettet”. Och mycket annat. På mellanstadiet skrev jag mycket egna dikter i marginalerna till mina skolböcker, men jag läste inte så mycket själv. På högstadiet började jag läsa, men inte så mycket publicerad poesi utan mer på nätet och i tidningar.
Sedan kom gymnasiet. Dels började jag skriva mycket eget och publicera på nätet där jag läste andras dikter, fick vänner för livet och gick på fester där man nästan enbart ägnade sig åt att rescitera dikter. Dels började jag knarka poesi. Jag gick till biblioteket varje dag och släpade hem hela kassar med diktsamlingar. Det fanns nog ingen dag då jag läste mindre än 4 diktsamlingar, 8 var en ganska vanlig siffra men rekordet var 15… sådan snabb poesislukning har förstås många brister, men det tog jag igen genom att läsa diktsamlingarna om och om igen. Mina favoriter var snart många. Jag läste dock nästan inga andra böcker än diktsamlingar.
Sedan jag gick ut gymnasiet har det blivit lite mer lugnt på poesifronten. Jag läser fortfarande mer diktsamlingar än genomsnittet, men förutom en period då jag var recensent åt en numera nerlagd webbtidskrift om poesi så är det på ganska beskedlig nivå. Några diktsamlingar per månad. Och det är väl ganska lagom – definitivt inte för få. För en sak är säker, poesin är ett eget språk, en egen sorts litteratur och min läsning, ja hela jag, skulle vara betydligt fattigare utan en dos dikter.
Vilka dikter har betytt mycket för dig?
Varför skulle jag säga
att vintern har varit lång,
när jag menar sorgen?
[...]
(ur en dikt av Tua Forsström)
Läste med god behållning Birger Wikström, De lyckliga åren. Detvar som att korsa Jan Fridegård med Piraten.
Märkligt levnadsöde - ingen räddning från vägarna likt Harry Martinsson.
Svara på kommentar
Tack för tips, dock inte poesi om jag förstår saken rätt?
Skriv svar
Majakovskij!
Svara på kommentar
Majakovskij är alldeles underbar! Läser en samlingsvolym med hans dikter (Jag) just för tillfället faktiskt, vilket är ett kärt återseende - för ett antal år sedan älskade jag Ett moln i byxor.
Skriv svar
Jag skrev om samma Ferlin dikt i mitt inlägg, bra val ;-)
Jag skrev också väldigt mycket dikter i hög-gymnasiet..nu händer det slumpartat då och då..men det är härligt med dikter!
Svara på kommentar
Ja, det är en bra dikt att dubbelposta! Och jo, dikter är en alldeles egen litterär kategori som liksom aldrig kan ersättas av något annat :)
Skriv svar
Profil: Anna Lagerqvist
Vem får dig att vilja läsa?
Världspoesidagen. Det där med poesi alltså. Inte min grej. Inte alls. Varenda gång jag läser poesi så slås jag av hur ointressant jag tycker att det är. Jag ögnar igenom texten lite snabbt, fattar ingenting, blir stressad och får en klump i halsen för att jag inte orkar förstå. För som litteraturälskare måste man ju gilla även poesi, annars är man inte äkta.
Det är tyvärr en uppfattning jag haft i många år - att om man inte gillar poesi är gillar man inte litteratur tillräckligt mycket, och då kan man inte kalla sig för bokälskare. Så småningom har jag så klart insett att det inte alls måste vara så. Och tillsammans med bristen på press har poesi faktiskt blivit mer och mer begripligt.
Det här inlägget är också ett hyllningstal - inte till poesi - utan till min svensklärare. Hon är nog den person som fått mig mest intresserad av lyrik. Eller åtminstone lyrikhistoria. Om inte hon hade fått mig att få upp ögonen för det, så är jag tveksam till om jag hade ens tittat åt det.
Så vad det gäller poesi skulle jag inte vilja säga att jag är ett hopplöst fall. En perfekt kombination av ord kan få även mig att falla som en fura.
För en herrans massa år sedan, 1989 gav förlaget En bok för alla ut en diktsamling, "Kärlek och uppror - 210 dikter för unga människor" som blev genombrottet för mig när jag var lika gammal som du, och lika skeptisk. En fantastisk samling. Spretig och ojämn, och just därför hittade man guldkorn.
Så som exempelvis den mycket enka Eeva Kilpi:
Säg till om jag stör,
sa han när han steg in,
så går jag med detsamma.
Du inte bara stör,
svarade jag,
du rubbar hela min existens.
Välkommen.
Svara på kommentar
Åh, den var snygg!
Ska absolut ta och kolla in den där diktsamlingen!
Skriv svar
Profil: Maria Sidén
Poesin- Själens språk
Idag är det poesins dag, det ska uppmärksammas lite lagomt tänkte jag. Poesin kallas vackert nog för själens språk. Men det är inte ofta man snubblar över poesi nuförtiden. Varken i skolan eller i mediala sammanhang.
Staffan Bergsten har skrivit Den svenska poesins historia. Till och med inledningen han skrivit är poetisk!
"Ända sedan svenskt språks och svensk kulturs födelse och in i vår tid utgör poesin en nationell livsnerv, känslig för påverkan och störningar, en smärtnerv som varnar och en sinnenas och intellektets livsnerv."
Bergsten säger att poesin har kommit i skuggan i Sverige. Han säger att detta är modernismens fel. Han verkar inte ha mycket övers alls för moderna dikter. Jag skrev mycket dikter i högstadiet och gymnasiet. Det kan fortfarande ramla någon dikt ur mig då och då. Jag är inte så insatt i äldre poesi. Men de jag läst har jag inte alls fastnat för. Jag tycker att Bergsten har rätt i att poesi är viktigt. Men" dikt smak" är personligt och den ska han inte bedömma som bra eller dåligt enligt sina egna mått, tycker jag.
Hans bok har liknats som ett långt försvarstal till den Svenska poesin. Jag själv började undra när jag läste den, kan poesi vara så viktigt om intresset inte finns längre?
Det ger han svar på tal på!
En reporter frågar Bergsten- Varför ska man överhuvudtaget läsa poesi?
– Ett banalt svar är att poesi är det vackraste sättet att använda språket på. Ett mer kvalificerat svar är: det är det bästa sättet att koncist uttrycka viktiga livserfarenheter
/Ur en intervju: http://www.ne.se/rep/poesi-den-svenska-poesins-historia.
INFALL (ur Barfotabarn , 1933)
Man dansar däruppe – klarvaket
är huset fast klockan är tolv.
Då slår det mig plötsligt att taket,
mitt tak, är en annans golv.
/Nils Ferlin
Vinterns scen
Vinterns mörka famntag släpper
Kyliga kyssar på iskall kind
buga dig i stjärnornas rampljus
i natt är föralltid vår
/Anonym
nog för att man ska respektera anonymiteten, men kan det vara så att det är profilen själv som skrivit den trevliga andra dikten? =)
Svara på kommentar
Sherlock släng dig i väggen... Det kan ligga något korn av sanning i det påståendet;-)
Skriv svar
Profil: Henrik Elstad
Poetiskt funktionshindrad
Idag på världspoesidagen insåg jag att i lördags var det poesifestival i hemstaden Trollhättan. Flera intressanta deltagare var på plats, Elin Grelsson, Mattias Alkberg m.fl. Det hade varit ett bra tillfälle att förkovra sig lite, om man hade kommit ihåg det… Dessutom tror jag att uppläst poesi tilltalar mig mer än att läsa den själv. Kanske ska jag pröva en ljudbok? Tips på hur man blir en bättre läsare av poesi mottages tacksamt!
Poesi på ljudbok ... jag vet inte .. Jag har lyssnat på rätt mycket ljudböcker, men aldrig poesi. Jag får lite känsla av att jag inte skulle gilla det, det nästan kryper i kroppen vid tanken. Men man ska aldrig säga aldrig.
Kanske är det bästa att börja med är en antologi med många olika, spretiga verk. Som jag skrev här ovan till Anna så betydde "Kärlek och uppror - 210 dikter för unga människor" mycket för mig när jag var ung - och kanske kan man hitta någoting lika spetigt - men med inriktning på ett annat skede i livet.
Svara på kommentar
Tack för kommentarerna. Kärlek och uppror kommer jag också ihåg som en bok som nog användes på högstadiet eller gymnasiet? Men en antologi kanske är en bra idé, för att hitta den stil och de poeter man själv uppskattar.
Skriv svar
"poetiskt funktionshindrad" - samma här! :-)
Svara på kommentar
Profil: Emma Kreü
Krånglig relation
I dag är det Världspoesidagen och jag funderar över min relation till poesi. Det är en ganska krånglig relation vi har, jag och poesin, ojämn och inte direkt erkänd. Fram till högstadiet föredrog jag alla gånger en rapp limerick framför poesi, speciellt om den handlade om hästar. Jag kan medge att det begränsade utbudet en hel del, men så var också min omvärldsintresse rätt begränsat det med. Och det fanna faktiskt en hel del limericker om hästar, trots att det kan vara svårt att tänka sig det.
Någonstans i sjuan hände det dock något och jag och en av mina bästa vänner var helt tokiga i att skriva dikter, dock inte så mycket i att läsa och det vi producerade var egentligen rätt bedrövligt, eller ärligt talat, oerhört bedrövligt. Jag drömmer mardrömmar om att hon skall plocka fram de där dikterna vid mitt kommande bröllop, för det man skriver som hormonstinn trettonåring med inte alltför välutvecklat ordförråd borde aldrig nå dagens ljus, allt annat vore grymt mot alla inblandade. De perioden var över rätt fort, men den öppnade upp för ett litet intresse som i slutändan ledde till en brinnande kärlek till ytterst få utvalda dikter (Stagnelius och Fröding, bland annat). Under mina år i studentrum hade jag till och med en tråkig garderobsvägg som jag fyllde med mina favoriter för att ständigt ha dem nära.
Men jag insåg att jag numera väldigt sällan läser posei, ibland googlade jag gamla favoriter och läste och njöt, men mer än så var det inte, och kom på mig själv för något år sedan med att jag faktiskt saknar den delen i litteraturen. Tillräckligt mycket för att vilja ta tag i det, i alla fall, och drog igång en personlig PoesiKampanj. Och det jobbar jag med nu och långsamt går det framåt, förra året läste jag i alla fall en poesisamling (en är fler än inga) och bad om poesitips på Facebook och rannsakade mitt minne efter gamla favoriter. Och det kom in massor. En återförening med W.H. Auden, Gustaf Fröding, Sid Vicious och Hjalmar Gullberg skedde och det var härligt!
Dock känner jag att denna återförening ständigt kräver underhållning, men nu arbetar jag det i alla fall medvetet med det. För att jag är övertygad om att det är värt det, om att det fortfarande finns massor av poesi därute som förtjänar my undying love, så att säga. jag lovar att rapportera tillbaka till er när jag hittar dem!
Kära Emma... Jag är en riktig hamster på att spara. I en uppsjö av ungdomspoesi som blev till under våra skapande år under högstadietiden tror jag mig dock veta att en eller annan pärla blev till . ( så fortsätt sova om nätterna.
Svara på kommentar
Älskade Anna, jag hoppas att det var en riktig fantastisk pärla! :-)
Skriv svar
Skönt att man inte delgav omvärlden sina gamla dikter. Själv hade jag dem i byrålådan när jag var liten och totade ihop det ena och det andra. Skräck att de skulle läsas högt på tex bröllop!
Svara på kommentar
Ja, SKRÄCK är rätt ordet...
Skriv svar
En man på ridtur i Gena
förlora sin häst när den skena.
Han ropa i skräck:
"Min kuse är väck,
jag hade den här mellan bena."
... det är stor konst det :) Jag har inte kommit vidare därifrån tror jag.
Svara på kommentar
UNDERBAR!
Jag är otroligt svag för dem!
Skriv svar
Profil: Sofie Nordquist
En dag för de som inte brukar läsa
Sedan 1999 firas den 21 mars Världspoesidagen! Den ska uppmuntra till att läsa, skriva, undervisa och publicera poesi. Att läsa poesi har aldrig varit min grej, dock har jag skrivit massor av dikter. Ungefär två av dem är bra, men under en tid använde jag diktskrivandet som ett sätt att uttrycka mina känslor.
När jag läste beskrivningen om vad denna dag syftar till, så fastnade jag (konstigt nog?) för ordet "läsa". Vi uppmanas alltså att läsa poesi idag, och genast förväntas jag som läslus springa till närmsta biblioteket eller bokaffär för att införskaffa mig en diktsamling och plöja igenom den. Samma sak gäller Nobelpristagare och de aktuella ALMA- och Slangbellanvinnarna. I höstas förväntades alla, över en natt, ha läst Tomas Tranströmer och ha en åsikt om alla hans verk, och idag pratas det om Guus Kuijer och Sanne Näsling. En boknörd som jag förväntas ha läst alla dessa böcker. Men om jag inte gjort det? Om jag inte vill läsa vad alla förväntar sig att jag ska läsa? Är jag då inte värd att kallas boknörd?
Med detta inlägg vill jag dock inte såga ner på alla fantastiska litteraturfrämjande händelser. Jag, som boknörd (jo, jag anser mig själv vara det ändå), tycker att det är väldigt bra att man uppmärksammar olika litteraturformer, och att det finns dagar för dessa kan verkligen främja läsandet hos många! Jag skulle vilja uppmana dem som gillar poesi, men kanske inte hinner läsa i vanliga fall, att leta reda på en bra samling och ta sig en stund till läsandet. Kanske är denna dag, och många andra litteraturfrämjande dagar och händelser, till för de som inte läser som galningar i vanliga fall?
Happy Världspoesidag, eller något!
Förresten, när är det Internationella ungdomslitteraturdagen? DÅ ska jag läsa!
Klart att man kan vara boknord utan att ha stenkoll pa allt, man far tanka pa att man formodligen vet mer om nagot annat inom litteraturen som de som har poesikoll inte vet nagot omQ man kan alltid vara nord pa olika satt! :-)
Svara på kommentar
Ja! Man kan vara boknörd även om man inte vill läsa Tranströmer!
Svara på kommentar
Tack det samma!
Svara på kommentar
Lustigt att du skriver att "poesi aldrig varit min grej" och fortsätter "jag har skrivit massor av dikter [...] som ett sätt att utrycka mina känslor". Det känns en smula motsägelsefullt :) Det är väl just det som gör poesi till en grej!
Happy Världspoesidag du med!
Svara på kommentar
Haha, det har du så rätt i! Det ska stå "att läsa poesi har aldrig varit min grej"
Skriv svar
Utgivning
Almanacka
Av Kristofer Flensmarck
Sök på LitteraturMagazinet
Ja jag hörde också den dikten på radio härom veckan! En helt ny sida av soran, man blev verkligen tagen. Roligt att en så "otippad" diktare tas upp en dag som denna.